DEBATT. Om du litar på din magkänsla kring vem du är och vad du vill så är valet lätt, skriver psykologen Gunnar Hilén i en replik till psykologstudenten Ulf Rådberg.
Här kommer mina tankar kring Ulf Rådbergs debattinlägg “Låt oss slippa välja“.
Redan när man bestämmer sig för att söka till psykologutbildningen har man en omedveten eller kanske en grumligt förmedveten syn på vad en människa är. Den människosynen har en stor roll att spela när det kommer till att välja inriktning på utbildningen. Och jag menar att skillnaden på KBT och PDT är himmelsvid. Den är så stor och djup att många orkar inte se den eftersom den känns mest förvirrande. Hur i helskotta kan en yrkesutbildning tillhandahålla två skilda sätt att se på en människa som söker hjälp för sitt lidande?
Jo, för att målen är så skilda från varandra. KBT ser förändringen som a och o för en lyckad behandling. Dvs att det är nåt hos patienten som ska hända. Ett beteende ska förändras. Hos patienten. Något ska bli mer. Eller mindre. Eller försvinna helt. Det ska helst kunna mätas kvantitativt med siffror. Ångesten har sjunkit. Självkänslan har förbättrats. Rädslan för att dö är något mindre. Men inte helt kanske….lite, lite rädsla för att dö finns kvar.
Det man ser hos patienten är beteenden. Människosynen är pragmatisk. Objektiv men samtidigt sjusärdeles jag-centrerad. Stilen är tänkande/intellektuell. Du och din dåliga nattsömn beror på saker hos dig. Det ska vi ändra på. Vi ska ge dig hemuppgifter som vi tittar på nästa gång. Min röst som terapeut ska följa med dig mellan sessionerna i form av en viss uppmaning till förändring….förbättring. Vi ska kolla nästa gång hur du har lyckats. Du kommer att bära på en viss grad av prestationsångest inför resultatgenomgången nästa timme. Det är bra. En viss prestationsångest är bra. Då presterar du bättre. Om du inte helt faller omkull förstås av just typen av ångest. Då är det inte bra. Då får vi titta på det.
Jag representerar motsatsen. Jag vill inte kalla det för PDT. Jag är inte en terapeut i första hand. Dvs något annat än patienten. Jag vet att hen kommer att vilja sätta mig på piedestal som en som vet mer än hen själv. För att så småningom plocka sönder mig bit för bit och avslöja mitt sanna väsen. Det är därför patienten söker upp mig. För att kolla om jag håller. Om jag har en trygg identitet som går att slå på.
Patienten söker inte mitt behov av att förändra hen. Hen kommer att utsätta mig för en personundersökning. Hen vill veta vem jag är så att hen i sin tur kan ta reda på vem den är. Mötet är inte till för att förändra utan handlar om vår relation och om vilka vi är.
Målet är acceptans. Medan uppväxten hela tiden har handlat om kritik mot patienten och uppmaningar om att bli/vara på ett annat sätt, har växten som sådan antingen helt kommit av sig och vederbörande har fastnat i andras röster eller har fått se att delar av personligheten har idealiserats medan andra gjorts ned i skiten.
Att vara sig själv har då visat sig vara det svåraste av allt i livet och därför har existensen blivit mer eller mindre avskyvärd. Att söka upp och förhoppningsvis träffa en människa som inte tänker förändring utan acceptans för allt, blir en lyckoresa och en helt ny upplevelse. En psykolog som vågar tänka acceptans har en mer stabil grund att stå på än en som alltid är beredd att förändra nåt.
Jag läser mellan raderna Ulf och får en magkänsla av var du befinner dig i valet och kvalet. Om du litar på din magkänsla kring vem du är och vad du vill så är valet lätt.
Gunnar Hilén
psykolog
