DEBATT. Som psykologstudenter tvingas vi tidigt välja sida i konflikten genom vårt inriktningsval mellan KBT och PDT. Men inriktningsvalet föder inget annat än okunskap och främmandeskap. När vi väljer bort något utav dem, hamnar vår yrkesmässiga kompetens under hot och vår personliga utveckling riskerar att stagnera. Priset får i slutändan våra klienter betala, skriver psykologstudenten Ulf Rådberg.
För två veckor sedan tvingades vi psykologstudenter på Uppsala Universitet välja terapeutisk inriktning, antingen KBT eller PDT. Medan vissa var säkra i sina val, var vi många som länge vacklade innan vi bestämde oss. Och lika många är vi som nu som bär på en besk eftersmak och en oro att gå miste om något. Antingen riskerar vi att bli relationellt blinda eller så lär vi oss inte att stava till beteendets ABC. I mina ögon speglar denna kategoriska hållning en mycket större konflikt, nämligen det ständigt pågående skyttegravskriget mellan den fenomenologiska och den positivistiska vetenskapen. I vårt yrkesfält kommer detta till uttryck i meningsskiljaktigheterna mellan förespråkare för PDT respektive KBT. Frågor rörande huruvida psykologin är en tolkande eller en objektiv vetenskap och ifall människan bäst förstås av sina yttre beteenden eller sina inre drivkrafter, är känsliga ämnen många psykologer är beredda att gå i strid för.
Ska man måla upp stereotyper på den terapeutiska duken, kan man säga att den traditionella KBT:n vilar mot ett positivistiskt och beteendestarkt idébygge där evidens, mätbarhet och autonomi är några av de bärande pelarna. Samtidigt får PDT:n konturerna av en fenomenologisk relationell form där förändringen kommer inifrån klienten, genom mötet i rummet med terapeuten. Genom historien löper en svallande vågrörelse mellan den psykodynamiska tesen och den behavioristiska antitesen. Båda skepnader är i mina ögon grovt utskurna idéting som i det första fallet försätter klienten i ett passivt viloläge på terapeutens divan och i det sista fallet resulterar i ett blint bankande med missanpassade verktyg.
Istället för positionera PDT och KBT mot varandra, borde man tala om två sorters psykologier lika viktiga för förstå och hjälpa människor – teorier som inte kan ersätta varandra utan snarare är beroende av varandras existens. Dels en behovspsykologisk teori som beskriver vilka grundläggande behov som driver oss människor, både i vår funktionalitet och vår dysfunktionalitet, och dels en inlärningspsykologisk teori som förklarar vilka mekanismer som påverkat oss i vår inlärning och hur vi kan skapa förändring mot ökad behovstillfredsställelse. Utan inlärningspsykologin blir det svårt att omsätta insikt i handling och utan behovspsykologin är risken stor att man arbetar i (behovs-)blindo. Bildligt talat så är det ena en klinisk verktygslåda och det andra en klinisk kompass.
Länge har man talat om olika vågor inom respektive paradigm, men i mina ögon har det enbart varit krusningar på den terapeutiska ytan. Ska vi på riktigt ta ett kvalitativt kliv framåt, måste vi också ta ett kliv över den mur av prestige och vetenskapsteoretisk osämja som hindrar den psykoterapeutiska vetenskapen från fortsatt utveckling. Och jag tycker mig redan ha börjat skönja dessa tendenser från bägge håll. Dels i Leigh McCulloughs affektfokuserade psykodynamiska terapi och i dels Jeffrey Youngs schematerapi. Båda har lyckats väva samman kärnbudskapen från den positivistiska beteendepsykologin med den fenomenologiska behovspsykologin. McCullough har lyft in inlärningspsykologin och korttidsbaserade principer i en psykodynamisk idékontext, och Young har flätat samman en behovs- och anknytningsfokuserad teori med kognitions- och beteendepsykologin. Båda lyfter stolt fram sina integrativa ansatser och något anspråk på att komma från rätt ideologiska skola görs inte. Istället för att fokusera på att försvara någon dammig prestige från en viss terapeutisk skola, har de satt klientens behov i första rummet. De är frontfigurer och diplomater i den fredsprocess vi nu anar inom vårt yrkesfält. En process jag hoppas kommer kulminera i en hegeliansk syntes – en psykoterapins andra våg!
Det är god tid att Psykologförbundet och universiteten runt om i landet tar sitt ansvar och ger mer utrymme åt den diskussion som behöver föras kring långsiktiga konsekvenser av att polarisera yrkesfältet och lämna framtidens psykologer med betydande kunskapsluckor. Både för vår skull och för våra klienters! Och ifall någon undrar vilken inriktning jag själv valde, tänker jag hålla det för mig själv. I mina ögon har jag inte gjort ett helt val, utan ett halvt, och det väcker inget annat än sorg i mig.
Skinners och Freuds svordomar ekar allt tystare, och snart finner vi mod nog att lägga ner våra stridsyxor och lyfta blicken. Då kommer vi inse att i den otäcka fienden bor egentligen en länge saknad vapenbroder.
Ulf Rådberg, psykologstudent, Uppsala universitet.
