Fråga: I mitt arbete som organisationskonsult får jag ofta förfrågningar om att hjälpa till med konflikt- och samarbetsproblem på en arbetsplats. Ofta har uppdragsgivaren en bestämd idé om situationen, dess orsak, samt om hur den bör hanteras, och ibland krockar dessa idéer med mina kunskaper och arbetssätt. Att avstå från uppdrag på grund av detta blir i längden ekonomiskt kännbart.
Kristina Taylor, Etikrådets ordförande svarar: Du formulerar en yrkesetisk och professionell utmaning som många psykologer möter i sin praktik, men som kanske ofta blir särskilt uppenbar för psykologer inom A&O-området eftersom ni så ofta jobbar med dubbla lojaliteter, det vill säga att den primära klienten inte är samma som uppdragsgivaren.
Att problematisera uppdragsgivarens önskemål när det gäller hur du ska arbeta ser jag både som en möjlighet och ett ansvar. Den svåra konsten är kanske att göra det på ett konstruktivt sätt, där du som konsult tydliggör vad en justerad uppdragsformulering och insats kan bidra med för såväl verksamheten som helhet, som för enskilda medarbetare. Visst, om det är en orubblig chef/organisation kanske du inte får just det jobbet, men handen på hjärtat; vill du ha ett uppdrag som skaver på grund av att du accepterat förutsättningar som du är kritisk till? När det gäller ansvarsfrågan är det solklart att vi i ett sådant läge riskerar att bidra till oförändrade strukturer.
Dilemmat att en chef förväntar sig att du ska landa i en viss slutsats, exempelvis bedömningen att en enskild medarbetare är orsak till en konfliktsituation, uppfattar jag som vanligt förekommande inom A&O-området, vilket innebär att det är bra att utarbeta en beredskap för hur en hanterar den sortens förväntning. Jag tänker mig rutiner som innebär att tillsammans med uppdragsgivare alltid problematisera och justera uppdragsformuleringen, så att ramarna är glasklara för alla parter innan man som psykolog gör någon aktiv intervention. Att vara transparent och tydlig i själva uppdragsförhandlingen, och inte acceptera exempelvis att chefen pekar ut någon som källan till problemet, utan att direkt bemöta det med den kunskap vi har om samarbetssvårigheter på en arbetsplats; att det ofta är komplexa situationer med många faktorer som samspelar, och att det är viktigt att inte från början ha bestämt sig för en »syndabock« utan att göra en så öppen kartläggning som möjligt, eftersom det är enda sättet att komma till rätta med problemet. Detta kan naturligtvis ibland innebära en ekonomisk förlust i form av ett tappat uppdrag, men någon annan hållning är svår att se som etiskt försvarbar.
Vårt ansvar som psykologer och organisationskonsulter i sådana sammanhang du beskriver är stort, men det handlar nästan aldrig om att behöva välja mellan att göra exakt det som uppdragsgivaren initialt önskar/beställer eller att säga nej till uppdraget, utan att omförhandla och definiera de uppdrag vi accepterar, så att även beställaren får det de egentligen behöver. Precis som en patient inom psykiatrin kan vi inte förvänta oss att kunden/klienten vet vad som behöver göras för att komma till rätta med ett visst problem. Lycka till!
Tidigare frågor och svar:
Hur värnar vi patientens autonomi?
Kan jag vara kristen psykolog?
Ska förbundet anmäla egna medlemmar?
Berätta att metoden är oprövad
Otydliga känslor psykologens ansvar
Hur agera när en klient vill avsluta sitt liv?
Vi sätter ett fåtal på piedestal.
Berätta om vad som kan få dig att bryta tystnadsplikten
Hur agera när nya lagar strider mot våra yrkesetiska principer?
