Emma Grut har spelat sedan hon var fyra; först flöjt, klarinett, och så sopran- och tenorsax, men, 21 år gammal, under en musikutbildning i Telemark, skadade hon ryggen i en skidbacke.
Text: Hanna Nolin
– Som musiker måste du ha en stark fysik, men jag orkade varken hålla min tenorsax eller blåsa så mycket. Men Härjedalspipan gick bra, den var så lätt, säger Emma Grut.
Det var Oskar Olofsson, spelman och flöjttillverkare i hennes hemtrakter som byggt den. De fick kontakt, och Emma lärde sig folklåtar för flöjten. Samtidigt läste hon till psykolog.
– Efter olyckan blev livet mer allvarligt, jag ville ha en gedigen utbildning. Jobbet som psykolog påminner om att spela, du ska följa, och styra i samtal, precis som i folkmusiken, du ska ha gehör, improvisera och följa en struktur.
I somras blev hon utnämnd till riksspeleman. En bra folkmusiker är trogen traditionen och har samtidigt hittat ett eget uttryck. Och vågar uttrycka alla känslor.
– Som att vi ibland kan behöva stå ut med lite dissonans, stå ut med lite obehag, både i musiken och livet.
Hon gillar kombon, att byta arbetsdagens samtal mot toner på kvällen ger kraft.
– Ord kan förstärka och förtydliga men ibland förvilla och stå i vägen.
Musiken däremot kommunicerar bortom orden. Det sitter så djupt i oss, det är något väldigt mänskligt, och direkt. Vi mår bra av musik.
