Fråga: Hur värnar vi som psykologer inom psykiatrin patienternas autonomi och rätt till självbestämmande, i en tid då ingen erbjuds det de önskar (och behöver)?
/ Mvh, bitter psykolog
Kristina Taylor, Etikrådets ordförande, svarar:
Kära bittra kollega. Det svider att läsa din fråga, och jag vet att många, många psykologer, liksom många andra professionella inom vården, delar din känsla av frustration och uppgivenhet. Samtidigt som många upplever att resurser, organisatoriska strukturer och 
ledningssystem brister så pockar de egna och professionens moraliska och etiska grundbultar ständigt på vår uppmärksamhet, och ställer krav på oss att vi aktivt ska värna om mänskliga rättigheter och bidra till att människor vi möter i vår praktik bemöts på ett moraliskt och yrkesetiskt försvarbart sätt. Du nämner den kanske mest självklara och grundläggande rättigheten: att professionella ska respektera människors och patienters autonomi, samt bidra till självbestämmande för alla, och du beskriver att du upplever det som i det närmaste omöjligt att göra just detta.
Det finns som jag ser det (minst) två tydliga diken att kliva ned i från en sådan position. Det ena är att vi frånsäger oss ansvar och ockuperas av den bitterhet du beskriver, och på något plan motvilligt accepterar läget. Gör det vi »ska« och som åläggs oss, men med en ständig känsla av otillräcklighet. Det andra diket – och, tror jag, en mer utbredd risk i många vårdprofessioner – är att vi försöker kompensera för de många upplevda bristerna, för att hjälpa patienten, och att vi i och med det tar för mycket ansvar. Vilket paradoxalt nog, trots den goda intentionen, riskerar att förminska självbestämmande och autonomi för patienterna. Att vara transparenta med förutsättningarna för de insatser vi kan erbjuda inom den givna kontexten kan vara en hjälp för patienter och anhöriga att förstå och förhålla sig till en frustrerande situation. En annan viktig aspekt av transparens gäller i relation till oss själva; att kontinuerligt definiera och uppmärksamma förutsättningarna och ramarna för våra uppdrag kan bidra till att frustrationen minskar något, och att vi tydligare ser vad vi faktiskt erbjuder patienten.
Avslutningsvis vill jag också påminna om att öppningarna blir fler om vi hjälps åt att orka fortsätta sträva efter konstruktiva sätt att förändra bristfälliga strukturer och påverka beslutsfattare med hjälp av våra kunskaper och erfarenheter. Så låt oss använda vår kollektiva kraft! Eftersom jag själv är fackligt engagerad har jag en stark övertygelse om att det finns en underutnyttjad påverkanskraft bland Psykologförbundets medlemmar, så jag vill självklart uppmana alla psykologer att bli en aktiv del av den. Men även utanför fackliga organisationer finns möjligheter att samlas runt gemensamma frågor, genom att på arbetsplatsen/ kliniken/regionalt/digitalt gå samman för att diskutera, föreslå och genomföra förändringar som gynnar såväl patienter som verksamheter. En annan viktig funktion med ett sådant samarbete är det kollegiala stöd som kan förvandla uppgivenhet till en känsla av möjlighet, och en psykologisk praktik som upplevs meningsfull av både oss och patienterna.
Tidigare frågor och svar:
Kan jag vara kristen psykolog?
Ska förbundet anmäla egna medlemmar?
Berätta att metoden är oprövad
Otydliga känslor psykologens ansvar
Hur agera när en klient vill avsluta sitt liv?
Vi sätter ett fåtal på piedestal.
Berätta om vad som kan få dig att bryta tystnadsplikten
Hur agera när nya lagar strider mot våra yrkesetiska principer?
