DEBATT. Vi har sett på när andra tar steg framåt, för att vi fastnat i antaganden om psykoterapi och människans fungerande. Onlineterapi är här för att stanna och skapar fantastiska möjligheter, skriver Kristofer Vernmark och nätverket för digitala psykologer i en replik till Britt Skeppstedt Lindqvist.
Britt Skeppstedt Lindqvist (BSL) skriver i sin debattartikel ”Onlineterapi måste granskas” att det sker ett paradigmskifte i och med övergången till mer digitala psykologiska behandlingar. Andemeningen är att denna förändring mestadels är av ondo och tar oss längre från
debattörens syn på psykoterapi där det ”rumsliga” mötet mellan terapeut och patient är av yttersta vikt. BSL skriver också att begrepp som effektivitet och kvantitet, samt förlust av känslomässiga upplevelser i terapin, leder till en urvattnad behandling där patienten blir lämnad ensam.
Att det just nu sker ett paradigmskifte vad gäller sättet att förmedla psykologisk behandling är något som BSL faktiskt kan ha rätt i. Men tvärtemot BSL menar jag att det är något mycket positivt för utvecklingen av psykoterapi som område och för psykologprofessionen i sig. I över 100 år har psykoterapi förmedlats i ett rum med en terapeut och en patient. Och även om vi utvecklat våra sätt att bedriva psykologisk behandling till det bättre, så har förmedlingen i dagsläget till största del skett via mötet på exempelvis en privatmottagning, vårdcentral eller psykiatrisk inrättning. Medan den medicinska vetenskapen har anammat ny teknologi och digitala lösningar i stor utsträckning och gjort dem till självklara inslag, så har psykologin haft svårare att utvecklas och förfina sina metoder på samma sätt. Vi har sett på när andra tar steg framåt, för att vi fastnat i antaganden om psykoterapi och människans fungerande som hämmat oss och dessutom inte stämmer överens med fakta om vår samtid och ett vetenskapligt förhållningssätt.
Vad gäller själva debattartikeln så är det olyckligt att BSL klumpar ihop många olika sorters ”onlineterapi” till en och samma, samt skriver ”andra sätt än det fungerande rummet” som om det enbart fanns stöd för att psykologisk behandling fungerade på detta sätt. Hade BSL varit mer påläst inom området så hade hon också haft kunskap om att psykologisk behandling kan förmedlas via exempelvis video, via internetbaserade program eller via chatt. Dessa former kan också kombineras, precis som det också finns metoder som kombinerar träffar med en behandlare och digitalt innehåll. Eftersom forskningen på internetbaserad behandling har pågått i 20 års tid och är ett blomstrande forskningsfält så vet vi också att effekterna är goda vid flertalet sorters problematik som exempelvis depression, ångest och tinnitus, samt att det finns studier som visar på att effekterna håller i sig över tid. Dessutom verkar metoden ha samma effekter i reguljär vård, samt att de studier som hittills jämfört internetbaserad KBT med ”face-to-face” KBT har visat på likvärdiga resultat.
Framförallt är det den onlineterapi som BSL räds som har bäst effekter, internetbaserad kognitiv beteendeterapi (IKBT), där patienten tar del av ett digitalt behandlingsprogram med regelbundet stöd via textmeddelanden av en behandlare. Det BSL missar i sin kritik är att i princip alla internetbaserade behandlingar i reguljärvård föregås av en bedömning på plats av en behandlare med grundläggande psykoterapeutisk kompetens i KBT (och därmed diagnostik), samt utbildning i metoden i sig, det vill säga IKBT. Dessutom går det under behandlingens gång att göra justeringar i upplägget, exempelvis träffa sin patient, om behandlaren bedömer att detta är vad som är bäst för behandlingen.
Ytterligare en variant av onlineterapi är psykologisk behandling via video. Detta förmedlingssätt har ökat kraftigt under de senaste åren och det finns nu goda möjligheter att som patient komma i kontakt med en psykolog för ett samtal via video, framförallt via privata sjukvårdsaktörer. Det är ett förmedlingssätt som använts mycket i USA för behandling av framför allt posttraumatisk stress. Även om forskningen på videoterapi är mindre omfattande än för IKBT så finns det stöd för att detta förmedlingssätt kan vara effektivt för att förmedla psykologisk behandling, att patienter upplever god allians och att det har större likheter än skillnader med ”face-to-face” behandling. Därför blir det underligt när BSL pratar om avsaknad av ögonkontakt i kontakten med patienten. Om det är ögonkontakten som saknas, så finns ju möjligheterna till att bedriva behandlingen i digitala format som ger möjlighet till detta.
Utgångspunkten att människor inte kan skapa relationer eller ha känslomässiga upplevelser på distans eller i digitalt format är helt orimlig och hopplöst omodern. Redan 2012 var nätdejting det näst vanligaste sättet att träffa sin partner och det finns till och med undersökningar som visar att de som träffats på detta sätt och gift sig är lyckligare ihop än de som träffats ”offline”. Dessutom har forskningen på allians inom psykoterapi visat på att patienter som genomgår internetbaserad behandling skattar lika högt på alliansformulär, som patienter i studier där behandlingen är ”face-to-face”. Det BSL beskriver är därmed en åsikt som inte verkar stämma överens med vad människor faktiskt upplever eller vad forskningen inom fältet visar.
Och varför skulle inte känslomässiga upplevelser kunna uppstå när man tar del av något i digitalt format eller på distans? Hur många av oss har inte gråtit till en film? Eller haft ett känslosamt telefonsamtal med en vän? Det finns mängder av sätt att uppleva känslor, de är inte begränsade till ett terapirum. Däremot är det den här formen av spekulation och bakåtsträvande som hindrar oss psykologer från att utvecklas som profession och hitta möjligheter inom utveckling av digital teknik som gör att vi kan förbättra våra interventioner ytterligare.
BSL pratar även om att ”ensamhet är ett stort problem i vårt land” och menar att onlineterapi skulle bidra till detta. Det är lätt att tänka så ifall man inte har kännedom om det man kritiserar. Ett exempel på motsatsen är att en av de effektivaste behandlingarna inom IKBT är för social fobi. Det kan tyckas logiskt att en huvudkomponent i behandlingen av social fobi är att få träffa en behandlare och därmed också exponera sig för och träna på social interaktion ihop. Men tänk om det är just den situationen där behandlare och patient träffas som försvårar behandlingen? Tänk om det är ångesten inför att behöva träffa en behandlare i terapirummet som gör att personen med social fobi aldrig söker hjälp? Då kan internetbaserad behandling minska tröskeln för att söka vård, samt öka sannolikheten att patienten på ett icke ångestframkallande sätt kan starta upp och ta del av det behandlingsinnehåll som vi vet är effektivt vid behandling av social fobi.
Slutligen är det viktigt att lyfta fram de mängder av fördelar som digitala hjälpmedel kan bidra med när vi bedriver psykologisk behandling. Vi kan nå ut till fler, vi kan säkerställa kvaliteten på de behandlingar vi erbjuder, vi kan öka transparensen och den insyn patienter och anhöriga får i psykologisk behandling, vi kan skapa en mer varierad arbetssituation för behandlare, vi kan avdramatisera psykoterapi, vi kan forska på vilka specifika komponenter som är effektiva i behandling, och mycket mer. Det finns även forskning på internetbaserad behandling med flera sorters terapeutiska inriktningar utöver KBT, som psykodynamisk terapi (PDT) och interpersonell terapi (IPT). ”Onlineterapi” är här för att stanna och skapar fantastiska möjligheter för oss som profession och sättet vi kan bedriva psykologisk behandling.
Kristofer Vernmark, psykolog, PhD
Initiativtagare till nätverket för Digitala psykologer
Styrgruppen för Nätverket Digitala psykologer
Gref Ria Kvarnlöf, Leg. Psykolog, Specialist i arbets- och organisationspsykologi
Niels Eék, Leg psykolog, Filosofie licentiat, Specialist i klinisk psykologi
Sofia Djusberg, Leg psykolog
Jesper Enander, Leg psykolog, PhD
Emma Sjöström, Leg psykolog
Referenser:
