DEBATT. Debatten om Psykologförbundet, som startade med en artikel av Jonas Mosskin fortsätter. ”Vi får se Mosskins inlägg som ett mycket viktigt påpekande och absolut inte hamna i försvarsposition inom kåren” skriver Anders Ljungqvist, ombud i VRG-regionen. Kristina Taylor, Etikrådets ordförande, vill i sin tur bjuda in till ett samtal som inte präglas av ett ”vi-och-dom-tänk”.
Anders Ljungqvist:
”Kanske dags för en kursförändring?”
Jättebra att Psykologtidningen tar upp denna fråga som kan leda till att en kreativ och utvecklande debatt. Vi får se Jonas Mosskins inlägg som ett mycket viktigt påpekande och absolut inte hamna i
försvarsposition inom kåren. Allt det som nämns handlar nämligen om faktorer som i första hand bedöms genom ett filter av känslomässig tolkning snarare än av antalet artiklar och intervjuer i sig. Om det är så att förbundet uppfattas som introvert, passivt och formalistiskt kanske det är dags för en kursändring. En förnyelse kan också tjäna som inspiration och fungera som startskottet för att få mera aktiva medlemmar, en mer dynamisk debatt och större engagemang i kåren.
Först dock några ord kring svårigheterna att få ett förbund att agera i samhällsinriktade frågor.
Vi är inte eniga vad gäller frågor som tangerar eller berör det politiska området. Förbundet består av medlemmar som har vitt skilda politiska uppfattningar och det är därför oerhört svårt att uttala sig eller driva frågor som till exempel bortre gräns i sjukförsäkringen, uppehållstillstånd för flyktingar, osäkra anställningsformer i bemanningsföretag och privatiseringen av sjukvården. Vi tycker helt enkelt för olika och skulle förbundet driva en fråga som bättre skyddsnät för medborgare skulle det mycket väl kunna uppfattas som en politisk markering och därmed skulle förbundet riskera att mista en hel del medlemmar.
Vi är inte eniga om hur åsikter och uttalanden ska marknadsföras och presenteras. Många gånger finns det en massiv okunskap kring detta med att hitta ett forum för debatt. En del tror att det bara är att skicka ett inlägg till en rikstäckande tidning så publiceras det. Inget kan vara mer fel. De stora tidningarna får sådan uppsjö med artiklar att de gallrar oerhört snabbt; om något inte är beställt eller om det inte är någon som har en publicistisk kontakt som skickat det kommer det helt enkelt inte in, såvida det inte är en mycket högt uppsatt person som ligger bakom eller om det passar med tidningens egen politiska färg.
Vad gäller marknadsföring och förmåga att föra ut budskap är vi också oerfarna. Vi måste komma ihåg att när det gäller att marknadsföra en produkt lägger man initialt mycket stora investeringar för exponering och gör gedigen analys av marknad, kunder, konkurrenter och andelsutveckling. Man tar hjälp av experter och lobbyister inom olika områden. För att effektivt kunna marknadsföra psykologernas kunskaper om samhällsutvecklingen borde vi nog börja med att ha en egen PR-firma.
Vi får inte heller glömma bort att förbundsstyrelsen och vår ordförande gör ett mycket stort arbete där de lägger ner mängder med arbetstimmar. Önskan om förändring får inte mynna ut i kritik av de som verkligen gör något; bättre då med positiv förstärkning och support i att fortsätta och i stället ge dem stöd i den kursförändring som är möjlig att göra.
Vi måste komma ihåg att när en bloggare som Blondinbella lägger ut information på nätet om en ny sminkprodukt får hon 600 000 följare. Men om en tidning som ETC tar in ett debattinlägg har de en upplaga på 10 000. Det är med andra ord inte lätt att blåsa liv i den lilla glöd som fortfarande finns vad gäller angelägna frågor.
Om man verkligen vill driva utvecklingen framåt och utveckla förbundet till att bli en kraft att räkna med i samhällsdebatten kan man göra så här:
- Börja med sig själv. Se över sina egna värderingar och börja leva efter dem.
- Förena sig med andra psykologer som är intresserade av att driva samma typ av frågor. Starta arbetsplatsgrupper eller lokala diskussionsgrupper. Börja ta initiativ med den lokala tidningen/radiostationen/politikern.
- Starta eller gå med i etablerade internetgrupper. Få stöd och support i dessa grupper för att tillsammans driva angelägna frågor.
- Skapa allianser med journalister och med politiker. Bjud in och se vem eller vilka som kommer. Skriv till de journalister som verkar vara intresserade och informera om att du antingen själv är villig eller gärna förmedlar en kontakt i frågor av intresse för psykologer.
- Hålla en tät kontakt med viktiga personer till exempel chefer inom viktiga förvaltningar. Se själv till att bli inbjuden till chefsmöten eller till utbildningsdagar där vi kan förmedla psykologisk kunskap och visa på nyttan av en yrkeskår som är experter på mänskligt beteende.
- Se till att få kunskap som går att förmedla, till exempel om hur mycket det kostar med systemet med stafettläkare inom primärvård jämfört med att anställa en psykolog per tre tusen listade patienter. Eller hur mycket förskrivningen av psykofarmaka inom psykiatrin kostar i relation till tre psykologer per tio tusen kommuninvånare.
- Undersök hur andra förbund har gjort i andra länder. Jämför med andra typer av yrkesförbund. Vilka andra förbund syns och hörs i samhällsdebatten?
- Vilka forum för debatt finns det egentligen? Hur når man ungdomar som inte läser tidningar
- Rösta in psykologer till kongressen som aktivt är intresserade av samhällsinriktade frågor.
- Ge förslag till valberedningen på psykologer som är mindre formalistiska och benägna att ta initiativ.
Anders Ljungqvist
Psykolog, Ombud omr 1 VGR
Kristina Taylor:
”Jag vill bjuda in till ett annat slags samtal”
Jonas Mosskin, nu blir jag nyfiken: Har du och de andra kreativa och omvärldsorienterade psykologer du omtalar i dina debattinlägg prövat på att engagera er i Psykologförbundet, som kongressombud eller på andra förtroendeposter? Om inte kan jag varmt rekommendera erfarenheten. Som organisationskonsult vet du skillnaden mellan att verka inom en organisation och att stå utanför med konsultens blick. Den granskande, klargörande blicken behövs, men räcker inte för att helt förstå och bidra till förändringsprocesser inom organisationen. För det krävs att de som utgör organisationen vill och förmår engagera sig, även under omständigheter som man skulle önska annorlunda. Ja, särskilt under sådana omständigheter.
Du skriver: ”Det är väldigt få av de cirka 11 000 medlemmarna som röstar på kandidater inför kongresserna. 3 procent av medlemmarna röstade 2013 och 9 procent röstade 2016…Ur ett representativt perspektiv borde det vara mycket angeläget för förbundet att lyssna på den överväldigande majoriteten som inte röstar. Vad har förbundet för analys av detta och vad gör man åt problemet? Det är i slutändan ett demokratiskt problem.”
Det är självklart viktigt för förtroendevalda och anställda på Psykologförbundet att göra en analys av detta, och nå ut till dem som inte röstar. Men detta demokratiska problem, och ansvaret för att förstå det och skapa förändring, delas av samtliga medlemmar. Det vill säga även de 91 procent som valde att inte rösta till årets kongress.
Överallt i samhället ser jag hur människor lägger armarna i kors och föraktfullt fnyser: ”Det där duger inte. Jag kräver mer, bättre, något annat”, och så lämnar de. Lämnar och byter: byter jobb, byter skola åt barnen, byter ministrar, byter åsikt. Det är så lätt att tycka att något är dåligt och föråldrat och måste ersättas. Men sann förändring i ett yrkesförbund med 11 000 medlemmar behöver vara en kollektiv rörelse, och det kräver av oss att vi i den där frustrationen du sätter ord på, stannar upp och ställer frågor till oss själva och andra, framför allt andra som inte tycker som vi. Ärliga frågor, inte provokationer, som syftar till att förstå andra perspektiv och hur vi själva bidrar till nuläget och därmed vad vi tillsammans kan göra för att åstadkomma något nytt, spännande och hållbart.
Att kritisera de av oss som säger ja till det engagemang ett förtroendeuppdrag i SPF innebär, och som försöker bidra bland annat till sådana processer du för fram som önskvärda för förbundet, är bra – om en på allvar är intresserad av att själv bidra, utifrån gemensamma villkor, och inte enbart utifrån sina egna.
Emil i Lönneberga är en annan rackarunge med fäbless för att säga sanningar och gå emot traditioner, auktoritära vuxna och annat trist, med en fantastisk förmåga att inte förolämpa de människor och sammanhang han revolterar emot. Emil har en allierad i drängen Alfred, som nog inte heller är helt nöjd med sakernas tillstånd, men som trofast och lojalt travar på. Emil och Alfred är själsfränder med en gemensam dröm om ett bättre liv, samtidigt som de för tillfället lever i olika världar med skilda livsprojekt och åtaganden. För att parafrasera denna kloka människa, vill jag bjuda in till ett annat slags samtal som inte präglas av ett vi-och-dom-tänk, provokationer och förminskningar: Du och jag, Jonas. Du och jag.
Kristina Taylor
Medlem i Sveriges Psykologförbund
Ledamot av SPFs etikråd 2009-2013
Ordförande SPFs etikråd 2013-2016
Psykologförbundets representant i Värmdö kommun, 2015-
