DEBATT. I en replik till förbundsordförande Anders Wahlberg lyfter psykolog Jonas Mosskin fram exempel på att det, som han ser det, “inte är så bra ställt” med Psykologförbundet. Syftet med den första debattartikeln var att skaka liv i en debatt om förbundets roll, skriver Jonas Mosskin.
Syftet med min debattartikel var att skaka liv i en debatt om Psykologförbundets roll. Budskapet var provokativt men jag tror att det ibland kan hjälpa. En livaktig debatt är bra. I dag råder det en avsaknad av debatt om förbundets roll vilket är olyckligt. Det sker positiva saker men det behöver hända mer, fortare och bättre. Jag vill gärna hjälpa dig som ordförande Anders Wahlberg och Förbundet. Jag har några tankar som gör att jag inte kan avfärdas som dåligt påläst om hur förträffligt förbundet är.
Du skriver att Psykologförbundet ”bör rannsaka sig själva för hur vi kan nå ut till medlemmarna” men i nästa andetag beskriver du i stället hur bra förbundet är. Makalöst bra. För mig blandar du samman psykologer med Psykologförbundet. Jag törs hävda att psykologins framflyttade positioner under 2000-talet i Sverige inte beror på att förbundet är så bra utan för att intresset för psykologi och psykologer i samhället, i media och i vår kultur är större än någonsin. Givet det stora intresset för psykologi borde Psykologförbundet kunna surfa fram!
Det finns ansatser till samhällsengagemang i dag men förbundet verkar mera nöjd än vad jag och många andra är. Vi som tillhör en yngre generation psykologer ställer nya och andra krav på förbundet. Vi är otåliga över att hjulspåren som förbundet kör i, är så invanda. Visst ser jag att förbundet tar små steg, men det går långsamt. Jag har som medlem följt förbundet under tio år. Ibland lite närmare, ibland mer på avstånd. Min bild har jag fått utifrån hur förbundet kommunicerar och vad man gör ibland dessutom från insidan då jag blivit anlitad av förbundet. Några exempel på att det inte är så bra ställt är följande:
1. Det låga engagemanget. Det är väldigt få av de cirka 11 000 medlemmarna som röstar på kandidater inför kongresserna. 3 procent av medlemmarna röstade 2013 och 9 procent röstade 2016. Det är lägre än kyrkovalen som brukar beskrivas som en demokratisk katastrof ur representativitetssynpunkt. Inte ens alla län har nominerade kandidater till förbundets kongress varken 2013 eller 2016. Nomineringstiden för kandidater till kongressen behövde senast förlängas då inte ens Stockholm hade tillräckligt många kandidater. Det skrivs dessutom få motioner. Ur ett representativt perspektiv borde det vara mycket angeläget för förbundet att lyssna på den överväldigande majoriteten som inte röstar. Vad har förbundet för analys av detta och vad gör man åt problemet? Det är i slutändan ett demokratiskt problem.
2. Kommunikationen. Två exempel. 2008 var sista året som förbundet arrangerade Psykologidagarna. Sedan dess har man inte förmått skapa en intressant samlingsplats för psykologkåren, trots ett ökande intresse i samhället för psykologi och psykologer. Det sista uppstartsmötet jag var inbjuden till för några år sedan planerade för Psykologidagarna 2013. Det blev inget då eller de kommande åren. Det är ett rejält misslyckande. 2015 beslutade Förbundsstyrelsen att Psykologidagarna skulle återkomma 2017 och att planeringen skulle ske i samverkan med yrkesföreningarna. Om tidplanen ska hålla är det hög tid att visa upp något konkret snart. Om Förbundet inte förmår att skapa denna plattform på egen hand bör man ta professionell hjälp utifrån. Några som däremot har lyckats enastående bra är psykologstudenterna. Sedan 2009 är den årliga naturliga träffpunkten för hela psykologkåren numera på studenternas kongresser. Dessa driftiga personer verkar inte heller fångats upp av förbundet i någon större utsträckning. Man kan fråga sig varför? Det kanske är dags att lämna över ansvaret för Psykologidagarna till oss yngre i stället? Det behövs en satsning som profilerar psykologin och psykologer mot allmänheten och samhället men som också skapar samhörighet i kåren.
3. Ett annat exempel är Stora Psykologpriset. Ett pris som bär på fröet till att vara en annan möjlig publik arena. När företaget Pearson lämnade sponsorskapet efter fem år, då höll det bara i ett år till. Sedan dess är det lagts på is. Det sägs att priset ska delas ut vartannat år, men senast var 2014 och inget har ännu hänt. 2015 gick förbundet ut och sade att det skulle delas ut i samband med Psykologidagarna. Vi får väl se. Eftersom jag satt i juryn sista året hade det varit naturligt att kanske fråga jurymedlemmarna om vi hade några idéer för framtiden, vilket inte gjordes. Jag föreslog att priset skulle moderniseras och göras mer publikt och inte bara belöna den mest namnkunnige psykologforskaren. Ett förslag var att förlägga eventet på nya platser (inte bara på Berns) och med nya partners varje år för att belysa en viktig samhällsfråga som har relevans för psykologin. Varför inte på Arbetsförmedlingen, i förorten, hos Kriminalvården eller ihop med en ideell organisation som arbetar med viktiga psykologiska frågor? Det är bara fantasin som sätter gränser!
Egentligen kan jag bara erinra mig om två lyckade kommunikationssatsningar som förbundet gjort de senaste tio åren. Dels satsningen på Psykologiguiden.se och på att skapa Psykologiscenen på Bokmässan i Göteborg. Här finns goda ansatser som bör ges mer kraft men som också bör ta nästa steg för att flytta fram positionerna.
4. En förklaring till att förbundet är introvert är att man plöjt ner mycket tid och resurser på att etablera en specialistutbildning för psykologer. Så mycket resurser att kraften till annat inte verkar räcka till. Det är visserligen en viktig och långsiktig satsning, men tanken med specialistutbildningen var att förbundet inte skulle driva detta ensamt. I tio år har man arbetat med frågan men hittills inte lyckats få stat, kommun och landsting att ta över administrationen av detta. Är man inte bekymrad över det? Är det en rimlig prioritering? Var är debatten?
5. Rädslan för att göra fel. Under lång tid förlamades diskussioner inom psykologkåren och i förbundet av terapeutiska gräl. De som företrädde och trodde på en tredje väg i mitten blev passiva i en dualistisk och bitvis konstruerad konflikt. En konsekvens av detta blev att förbundsledningen försökte att vara alla till lags utan att lyckas. Man har också som konsekvens vinnlagt sig om att vara vetenskaplig, korrekt och vederhäftig på ett sätt som gjort Psykologförbundet tråkigt och passivt i den offentliga debatten. Det går faktiskt att ta ställning i mängder av frågor och driva en agenda ändå. Förbundets ängsliga stil leder till otydlighet och vaghet i kommunikationen utåt mot samhället.
Vad borde då göras? I min vision för Psykologförbundet ser man sin roll i ett vidare sammanhang. Den fackliga basen tillsammans med fokus på professionsfrågor som gynnar alla psykologer är bra och viktig. Men den behöver kompletteras med ett tredje ben. Psykologförbundet behöver ge sig själv ett uppdrag att sprida psykologi och psykologisk kunskap i samhället och vara en aktiv part i det offentliga samtalet. Det är viktigt för annars tar andra aktörer över initiativet på psykologkårens bekostnad. Det har delvis redan skett. Vi behöver bli en auktoritet i debatten som driver utvecklingen och inte följer efter andras agendor.
Det tredje uppdraget skulle kunna likna högskolan som har ett uppdrag att folkbilda och föra ut kunskap och forskning till medborgarna. Ett sådant uppdrag ställer krav på en moderniserad dialog och kommunikation. Psykologförbundet skulle behöva visa att man på allvar är en relevant aktör i mediebruset. Man måste beskriva de konfliktytor som finns kring våra frågor och man bör ta ut svängarna för att styra dagordningen. Med tanke på psykologins starka dragningskraft bör det vara möjligt att nå mycket långt. För att detta ska vara möjligt krävs en utåtriktad kommunikation där psykologer inte nöjer sig med att förmedla expertens syn utan också svarar mot medborgarnas behov av att få psykologi förklarat för sig på ett språk som människor förstår.
Men Psykologförbundet bör också leverera lösningar och konkreta förslag som politiker kan genomföra, oavsett om det kommer från det rödgröna eller blå lägret. Det tredje benet bör bedrivas med fokus på mottagaren och inte med utgångspunkt från psykologkåren självt, som jag nästan alltid hör när Förbundet berättar om vad och hur man gör. Det bör göras av människor som har förmåga att väcka känslor och stå för solid psykologisk kunskap på samma gång. Jag saknar den djärvheten!
När det gäller professionsfrågor uppfattar jag att förbundet har gett sig själv en väl snäv definition av vad detta innebär. Psykologer arbetar inom fler områden och i nya typer av roller och verksamheter i dag än för en generation sedan. De yngre psykologerna går ofta före och här finns det lärdomar att hämta för förbundet.
Allt fler psykologer är egenföretagare eller verksamma i bolag med få anställda. De villkor och behov som vi som hör till denna kategori har, är inte detsamma som de traditionellt prioriterade frågorna för ett fackförbund. Jag skulle gärna se att till exempel Psykologförbundet drev på för en förändrad syn på psykologisk behandling och psykoterapi. I dagens samhälle med skenande sjukskrivningar vore det viktigt om förbundet verkade för att alla som söker hjälp kunde komma utan remiss till en psykolog i stället för att ta omvägen via en vårdcentral. En ordning i likhet med till exempel sjukgymnaster som kräver remiss först efter ett antal besök. Att snabbt få hjälp är ett mer förebyggande perspektiv som skulle ge individer bättre förutsättningar att inte fastna i djupa psykiska problem, och dessutom riskera att ekonomiskt belasta samhället och psykiatrin under många år. En mer flexibel hållning skulle öka trycket mot vårdcentraler och landsting att snabbare förändra sitt arbetssätt och bygga ut den psykologiska kompetensen.
Det är anmärkningsvärt att 1 av 3 vårdcentraler fortfarande inte har tillgång till psykologer när över 40 procent av alla sjukskrivningar 2015 berodde på psykisk sjukdom, enligt Försäkringskassan. Förbundet behöver komma med konkreta lösningar för sjukskrivningarna som kostar statskassan tiotals miljarder kronor varje år. Rehabiliteringsgarantin var uppenbarligen inte den lösning som många hoppades på och som Riksrevisionen tydligt visat. Svaren måste sökas bredare och i samarbete med fler olika aktörer. OECD beräknade här om året Sveriges kostnad för psykisk ohälsa till cirka 70 miljarder kronor varje år. Kan vi som kår ge våra politiker svar på detta och inte enbart föreslå mera vård då kan vi hjälpa samhället att spara miljarder samtidigt som tiotusentals människors lidande minskar. Då vore vi grymma och då skulle vi bli tagna på ännu större allvar!
Avslutningsvis. Min uppfattning är att initiativ som ligger utanför en snävt traditionell professionsfacklig gräns inte ges varken prioritet eller tillräckligt utrymme av förbundet i dag. Jag värnar om framtiden och jag vill känna mig stolt över Psykologförbundet. Jag vill sparka er i baken och få er att lägga i en högre växel för att snabba på förnyelsen. För om inte det händer inför nästa kongressperiod då blir alla vi som är besvikna på den långsamma takten tvungna att organisera ett tydligt alternativ för förändring.
Läs tidigare inlägg i debatten:
Jonas Mosskin:”Det introverta Psykologförbundet”, med replik av förbundsordförande Anders Wahlberg: “Jag blir bekymrad över att vi misslyckats ge dig en annan bild”
TEXT
Jonas Mosskin
psykolog, organisationskonsult och frilansskribent
