DEBATT. Jag har ibland fått känslan att jag kommit in i en yrkeskår som tvivlar på den egna förmågan att ägna sig åt rätt saker. I stället för att fokusera på innehållet i kliniken diskuteras det bästa sättet att gå styrdokument och krympande ekonomiska marginaler till mötes. Det skriver Hannes Norblad, PTP-psykolog, i ett debattinlägg.
“Det är inte skamligt att söka psykologhjälp – lika lite som det är skamligt att lämna in bilen på service när den inte fungerar ordentligt”. Så står det i boken Höj din självkänsla med kognitiv beteendeterapi (Viva, 2007) av Melanie Fennell. Mina första månader som PTP-psykolog har bland annat fått mig att fundera över hur det hade varit att leva i ett samhälle där bilreparationer räknades som sjukvård. Tänk om det fanns offentligt finansierade verkstäder på alla orter där vem som helst som upplevde att ens bil behövda lagas kunde få göra det hos en bilmekaniker som verkligen förstod hur bilar fungerade.
Det skulle självklart behöva ställas vissa krav på sådana bilmekaniker. Förutom att bilarna måste repareras med beprövade metoder behöver det finnas någon form av samhällsnyttigt perspektiv med i bilden. Hade det till exempel visat sig att man med några enkla handgrepp kan få fyra Golf-bilar i trafikdugligt skick vore det ju inte försvarbart om en annan bilreparatör lade lika mycket resurser på att felsöka musikanläggningen i en dragspelskraschad Fiat Punto, hur beprövad den metoden än var.
Men för att lämna analogin: Utgör inte alla idéer om “det goda samhället” (oavsett sådana idéers placering på en ideologisk höger-vänster skala) någonstans en förhoppning om att människan är kapabel till att inte bara fatta etiskt och moraliskt riktiga beslut, utan också att hon är kapabel till att lita på att de flesta andra människor också kommer att fatta etiskt och moraliskt riktiga beslut?
Sedan jag började min anställning har jag ansträngt mig för att förstå den organisation jag ingår i. Det finns gott om riktlinjer, nätverksmöten och regionala utbildningar, och jag kan intyga att när man just ägnat fem år av sitt liv åt studier så kommer det rätt naturligt att man dagligen ställer sig frågan om man använt sin kunskap och kompetens på bästa sätt. Men när jag sökt mig bort från min egen vårdcentral är det inte direkt ord som “reflektion”, “etik” eller “eftertanke” som dröjt sig kvar efter de första månaderna med PTP-tjänstgöring. Däremot har ord som “implementering”, “patientflöde” och “manualbaserad” hörts i nästan varje sammanhang där jag rört mig.
Jag har ibland fått känslan att jag kommit in i en yrkeskår som tvivlar på den egna förmågan att ägna sig åt rätt saker. I stället för att fokusera på innehållet i kliniken diskuteras det bästa sättet att gå styrdokument och krympande ekonomiska marginaler till mötes. Höjden av professionalitet tycks ofta innebära att utforma en “metod” som med så små resurser som möjligt inte uppvisar sämre grad av statistisk symtomreduktion efter sex månader än någon annan befintlig metod.
Och det kan ju knappast råda några tvivel om att det finns företagare och tjänstepersoner som gnuggar händerna när psykologer i olika verksamheter tar på sig mer ansvar för att budgetmålen uppfylls. Men jag undrar om den kliniska verksamheten, i vid mening, verkligen vinner på en utveckling där psykologer får allt mindre utrymme att göra självständiga och samvetsgranna bedömningar och alltmer blir utförare av bindande styrdokument?
TEXT
Hannes Norblad
PTP-psykolog
