DEBATT. Två skäl var viktiga för att skriva min bok om Freud. Viktigast var att påvisa att nästan inget vi fått lära oss om Freud stämmer, skriver psykologen Billy Larsson.
Repliker längst ner på sidan. /Reds anm
Undervisningen har byggt på Freuds idealiserade självbild. Därför har vi fått höra sådant som att Freud var modig som vågade stå upp för det sexuella temat i en pryd omvärld. När Freuds originalitet låg i att ge sexualiteten ett orimligt högt förklaringsvärde.
Viktigt var också tanken att om den mytologiske Freud kan ersättas av en syn förankrad i fakta, kan det underlätta för att vi ska komma bort från uppdelningen i terapiskolor. Då kan äntligen vårt yrke bygga på generell vetenskap, och inte på den forskning som ryms inom den egna terapiskolan.
Kanske har jag fel om Freud, och om att det är hög tid för vår profession att bli som andra. Men frågorna behöver diskuteras som en del av utvecklingen av vår profession. Därför försöker jag här ge en glimt av hur illa det är ställt med Freud, samt av min uppfattning att psykoterapiskolorna inte behöver stå långt ifrån varandra.
Låt mig dock börja med att framhålla att det finns poänger hos Freud. Att sexuella och aggressiva impulser kan vara svåra att hantera, det kan nog de flesta hålla med om, i vart fall under någon period i livet. Och jag minns från min utbildning att Freuds klokhet styrktes med att han citerade Schiller om att »’hunger och kärlek’ håller ihop världsmaskineriet« (Freud, 1930, 2008, s. 447). Fint, men suggestiva formuleringar i Freuds texter gör honom inte till forskare. Bättre är att beskriva honom som önsketänkare.
Här är ett exempel. Freud hävdar i sina tidiga föreläsningar att hans uppfattning om barnets sexualitet har »bekräftas i alla detaljer genom direkta barnobservationer« (Freud, 1915-1917, 2000, s. 533). Men några sådana observationer hade inte gjorts. Freud fantiserar fram evidens som inte finns.
Men Freud inte bara önsketänker, han fabricerar även evidens. Ett exempel: I Vardagslivets psykopatologi berättar Freud att han träffat en man som vill citera Vergilius, men misslyckas med ordet »aliquis«. Freud ber honom att associera till ordet, men Frederic Crews visar att associationerna är sådana att den enda som kan ha haft dem är Freud själv (Crews, 2017). Mannen var således ett påhitt av Freud.
Det är en myt att Freud byggde sina teorier på sitt patientarbete, det framgår av flera fallbeskrivningar. Där kämpar Freud med att få patienterna att tro på hans framfantiserade förklaringar till deras problem. Det hindrar inte att myten fortfarande sprids.
Per Magnus Johansson tar upp Freuds tanke att barnets sexualitet kan förklara den vuxnas personlighet och hävdar: »Det psykoanalytiska arbetet med vuxna analysander förde Freud till denna ståndpunkt« (Johansson, 2014, s. 181). Men inga av Freuds etiologiska hypoteser härstammar från patientarbetet. Gällande oidipuskomplexet påstår Johansson att det handlar om att: »För både flickan och pojken finns livsuppgiften att lösgöra sig från det ursprungliga kärleksobjektet och rikta sitt intresse och sitt begär mot en person utanför familjen« (Fahlke & Johansson, 2007, s. 166).
Här förvanskas dessutom innehållet i teorin. Enligt Freud handlar oidipuskomplexet om samlagsliknande önskningar mot föräldern av motsatt kön, och dödsönskningar mot föräldern av samma kön, vilket är något annat än det Johansson beskriver. Att förvanskningen sker i en bok av lärobokskaraktär är extra allvarligt, eftersom studenterna får en version som gör det omöjligt att förstå varför Freud varit kontroversiell.
Samtidigt kan man undra: behöver psykodynamiska psykologer Freud? I varje fall inte de som arbetar med forskningsförankrade metoder.
Jag har läst om många moderna dynamiska terapier. Ofta ingår två begrepp. Det ena är »försvar«. Det är en rimlig tanke, men bättre är att använda begrepp som »undvikande« och »känslomässigt undertryckande«, eftersom de används inom psykoterapiforskningen.
Det andra är »överföring«. Det kan vara användbart, men bör gälla att patienten faktiskt för över något från sin erfarenhet av andra personer till terapeuten. Tänker man så har idén stöd i socialpsykologisk forskning (Andersen & Saribay, 2005). Däremot är överföring inte lämpligt som namn på allt patienten uttrycker om terapeuten, såsom görs i MBT, som i övrigt berikat terapiområdet (Bateman & Fonagy, 2006).
I stället är det bättre att tänka som psykoanalytikern Gelso, som menar att den psykodynamiska inriktningen ofta glömt att det inte bara finns en allians och en överföringsrelation, utan även en verklig relation (Gelso, 2009). Och utan att använda begreppet överföring beskrev Skinner att det kan vara hjälpsamt att till terapeuten få uttrycka sådant som tidigare lett till bestraffande reaktioner, men nu bli väl bemött (Skinner, 1953).
Tankar om försvar och arbete med överföring kan därför integreras i en allmän psykoterapivetenskap – det behövs inte en separat skolbildning för att slå vakt om sådana tankar hos Freud. Och Freud har varit viktig för psykologin, och mycket värdefullt har uträttats i den psykodynamiska traditionen.
Men en utveckling bort från Freud kan gynna vår yrkeskår, eftersom det då blir lättare att känna samhörighet. De som i stället vill hålla fast vid att Freud var en storartad människokännare och forskare, har däremot ett sisyfosarbete framför sig.
/Billy Larsson, psykolog, psykoterapeut, fil.dr. i psykologi och författare till »Arton myter om Freud och vägen framåt«.
Litteratur
Andersen, S., & Saribay, S. A. (2005). The relational self and transference: Evoking motives, self-regulation, and emotions through activation of mental representations of significant others. I W. M. Baldwin (red.), Interpersonal cognition (s. 1-32). New York: Guilford Press.
Bateman, A., & Fonagy, P. (2006). Mentalization based treatment for personality disorders: A practical guide. Oxford: Oxford University Press.
Crews, F. C. (2017). Freud: The making of an illusion. New York: Metropolitan Books/Henry Holt and Company.
Fahlke, C., & Johansson, P. M. (2007). Personlighetspsykologi. Stockholm: Natur och kultur.
Freud, S. (1915-1917, 2000). Föreläsningar i Wien 1915-1917. I Föreläsningar: Orientering i psykoanalys (s. 25-426). Stockholm: Natur och Kultur.
Freud, S. (1930, 2008). Vi vantrivs i kulturen. I Samhälle och religion (s. 397-471). Stockholm: Natur och Kultur.
Gelso, C. J. (2009). The real relationship in a postmodern world: Theoretical and empirical explorations. Psychotherapy research, 19(3), 253-264.
Johansson, P. M. (2014). Psykoanalys och humaniora. Göteborg: Daidalos.
Skinner, B. F. (1953). Science and human behavior. New York Macmillan Company.
Repliker
Catharina Engström: “Psykoanalysen utlovar endast självkännedom”
Tomas Wånge: “Populistiska poänger på professionens bekostnad”
Mats Wahl: “Karaktärsmördaren och hans offer”
Billy Larsson besvarar replikerna
Tomas Wånge i ny replik: “Teorier ska vara våra tjänare – inte våra herrar”
Billy Larsson svarar Tomas Wånge: “Ta Freuds vetenskapliga anspråk på allvar”
Mats Wahl svarar Billy Larsson: “Låt Freud inspirera till nya samtalsmetoder”
Ulf Hjelm: “Freud fortfarande betydelsefull för psykologiforskningen”
Ulf Hjelm: “Når aldrig fram till Freuds betydelse”
