DEBATT. De skärpta kraven för specialistkurserna skadar professionen och strider mot ändamålsparagrafen i förbundets stadgar, skriver fem psykologer, samtliga företrädare för metakognitiv terapi.
För att specialistkurser ska kunna ackrediteras krävs att de kan förmedla avancerad och relevant kunskap i förhållande till specialistordningens intentioner. På Psykologförbundets kongress 2016 togs beslutet att specialistkurser, för att te sig trovärdiga, också ska vara exklusiva för psykologer, d v s endast psykologer ska vara behöriga att gå specialistkurs. 2016 beslutades samtidigt att undantag från regeln om psykologexklusivitet fortsatt skulle kunna ske i vissa fall när det blir uppenbart att detta krav snarare skulle kunna skada professionen istället för att gynna den. En förutsättning för att undantag skulle kunna göras var i så fall att särskild studieordning och examinationsmoment skulle finnas för psykologer.
2017, under ett förbundsstyrelsesammanträde, skärptes kraven ytterligare för specialistkurser inom området psykoterapi/ psykologisk behandling. Beslutet motiverades enligt protokollet från mötet inte av att skärpningen skulle leda till ökad kvalitet på specialistkurserna, utan av att det skulle underlätta för utbildningsadministrationen. Skärpningen av kraven 2017 innebär att undantag från kravet om psykologexklusivitet numer endast kan göras för universitet eller motsvarande med examensrätt för psykologprogram eller psykoterapeutprogram.
Blev det här senaste beslutet 2017 bra och ökar det trovärdigheten för psykologers specialistkompetens? Nej, tvärtom menar vi att beslutet, även om det underlättar utbildningsadministrationen, skapar hinder för professionen i stort och att det snarare leder blicken bort från en akademisk syn på högre utbildning och kunskap. ”Professionspinkande” och behörighetskrav för sökande blir härefter principer som i bedömningen i alla lägen trumfar kvalitet i kursinnehåll, relevans för professionen och meriter hos utbildningsanordnaren.
I de allra flesta fall uppstår sannolikt inget problem. De flesta specialistkurser klarar kraven att både erbjuda kvalitet/relevans och psykologexklusivitet. Men det finns också andra kurser, sådana som inte klarar psykologexklusivitetskravet och som inte heller räddas av att de anordnas av just svenska kursanordnare med examensrätt för psykologer och psykoterapeuter. Svenskhet är inte ett relevant mått för att jämföra utbildningskvalitet. Sedan 2017 finns inte längre möjlighet för utländska universitet/institut att beviljas undantag från kravet om psykologexklusivitet.
Att sedan 2017 endast bevilja undantag från kravet om psykologexklusivitet för universitet eller motsvarande med examensrätt för psykolog- eller psykoterapeutprogram underlättar möjligtvis förbundets utbildningsadministration, men inbjuder till godtycklig och icke-stringent kvalitetsvärdering av specialistkurser. Examensrätt för psykologprogram innebär ju endast att universitet/utbildningsinstitutet har bedömts som tillräckligt meriterat för att examinera kunskapsnivå på grundnivå, d v s på psykologprogram. Den examensrätten kan per automatik inte innebära att meriterna hos kursarrangören värderats vad gäller förmåga att bedriva utbildning på specialistnivå, d v s nivån utöver kunskaper från psykologprogrammet.
Än mer märkligt kan det vid första anblick tyckas att utbildningsinstitut som har examensrätt för psykoterapeutprogram undantas psykologexklusivitetskravet. På vilket sätt gynnar det undantaget STP-psykologens behov av specialistkunskap och var finns professionslogiken i detta? På flera utbildningsinstitut som idag har examensrätt för psykoterapeutprogram domineras kursledningar av andra yrkeskategorier än specialistpsykologer (t ex av socionomer och läkare). Undantaget för psykoterapeutprogrammen har, utifrån vad vi vet, motiverats utifrån ett pragmatiskt förhållningssätt. Väldigt många kliniska psykologer och deras arbetsgivare har funnit kompetensen som förmedlas från psykoterapeutprogrammen, samt examensbevisen därifrån, som någonting mycket åtråvärt/relevant ur professionssynpunkt och som någonting kvalitativt viktigare än just behörighetskraven i dessa fall. D v s förbundet har insett att det skadar professionen att stänga STP-psykologer ute från sådana kurser.
Förbundsstyrelsens beslut från 2017 innebär att utländska universitet och utbildningsinstitut stängs ute och att deras specialistkurser inte i första hand värderas utifrån kvalitet på kursinnehåll och relevans i förhållande till specialistordningen. Utländska universitet och utbildningsinstitut har ju inte examensrätt för svenska psykolog- och psykoterapeutprogram, vilket alltså innebär att de omöjligt kan undantas från kravet om psykologexklusivitet. D v s helt oavsett akademisk excellens och klinisk betydelse inom området psykologisk behandling på specialistnivå, kan undantaget från kravet om psykologexklusivitet inte gälla ett utländskt universitet/ utbildningsinstitut. Det är knappast realistiskt att sträva efter att Svenska Psykologförbundet ska kunna övertyga utländska universitet /utbildningsinstitut om att de – i förekommande fall – ska ändra sin utbildningstradition för specialistpsykologer och göra som de flesta svenska kursanordnare, d v s tillämpa kravet om psykologexklusivitet.
Gör tankeexperimentet för en stund att en mycket lovande, teoretiskt innovativ och evidensbaserad psykologisk behandlingsmetod Ψ hade utvecklats utanför Sveriges gränser (såsom ju oftast brukar vara fallet). Metod ψ hade en stark förankring i psykologisk grundforskning och hade i flera väldesignade studier visat sig överträffa andra metoder på ett avgörande sätt för stora patientgrupper. Lek också med tanken att utbildning inom ψ bedrevs inom en etablerad universitetskontext, d v s med koppling till psykologisk forskning och dokumenterad erfarenhet av undervisning på specialistnivå för psykologer. Som förutsättningar i tankeexperimentet ingår också att metoden än så länge var unik med endast ett fåtal ”Masterclinicians” som kunde lära ut ψ på ett tillräckligt kvalificerat sätt.
För att ytterligare skruva hela scenariot, hade professor X, upphovsman till metoden och författare till flera mycket välrenommerade böcker och många forskningsartiklar i ämnet kunnat engageras för att leda specialistkursen. Just detta tänkta universitet/ utbildningsinstitut hade tyvärr missat att närvara vid den svenska psykologkongressen 2016 och hade en något annan tradition gällande behörighetskraven för sin utbildning. Däremot ställde de sig principiellt positiva till en särskild studieplan och särskilda examinationer för svenska STP-psykologer. I flera andra västeuropeiska länder hade ψ sedan länge godkänts och genomförts som kurs för blivande specialistpsykologer.
Skulle en specialistkurs hållen av professor X i metod Ψ vara intressant i förhållande till den svenska specialistordningen? Nix, icke. Principer om systematisk värdering av högre kunskap och om Evidensbaserad Psykologisk Praktik, EBPP faller sedan 2017 bort. Istället övertrumfar behörighetskrav och hänsyn till utbildningsadministration allt. Ointresset för kompetenstillägnande av nya metoder motiveras enligt principen om att kvalitet och relevans i första hand ska bedömas utifrån vilken kursdeltagare som kan antas till en kurs. En svensk STP-psykolog har inte längre möjlighet att följa med i utvecklingen av mer potenta psykologiska behandlingsmetoder i de fall dessa utvecklats i utlandet och om de lärs ut av utländska universitet eller motsvarande.
Detta är inte den kunskapssyn vi fostrats i och som vi känner igen från våra tidigare akademiska studier. Inte heller från möten med psykologkollegor från andra länder. Snarare ser det ut som en ”praktisk” avvägning mellan önskan om professionsmarkerande och överdrivet fokus på smidig utbildningsadministration.
Vi är en grupp psykologer som har varit delaktiga i att söka reackreditering för en specialistkurs med särskild studieplan och examinationer för svenska psykologer, en kurs som av en händelse är förvillande lik metod Y ovan. Metoden är Metakognitiv terapi, MCT och kursen – som för första gången ska ges i Sverige 2020 – är den internationellt etablerade MCT Masterclass (med särskild studieplan, d v s med utökad litteraturlista och extra examinationer för svenska STP-psykologer). Kursen leds av metodens grundare, professor Adrian Wells, Manchester, samt professor Hans Nordahl, Trondheim. Ansökan om reackreditering fick principiellt avslag, inte p g a kvalitet på kursinnehåll, tveksamt evidensläge eller bristande relevans för STP-psykologen, utan p g a intagningskraven och att kursen inte är exklusiv för psykologer. Hittills har andelen psykologer i MCT Masterclass varit ca 70 % bland kursdeltagarna (varav en stor andel varit nordiska psykologer under specialistutbildning), när den anordnats utomlands.
Svenska STP-psykologer och deras arbetsgivare är i normalfallet tvungna att hushålla tidsmässigt och ekonomiskt med utbildningssatsningarna. För att få den formella kompetensnivån uppnådd, behöver de vanligen prioritera specialistutbildning framför annan utbildning. Konsekvensen av ett avslag blir därmed att kompetens i MCT i Sverige blir mindre tillgängligt för just psykologer, och att psykologerna kommer att utgöra en betydligt mindre andel av MCT-experterna i Sverige än i grannländerna. För den enskilda STP-psykologen blir det en missad chans att förkovra sig i en av de mest lovande nyare metoderna i vår tid. För arbetsgivarna och klienterna innebär det alltså att andra yrkesgrupper än psykologer kommer att dominera bland MCT experterna.
I det här fallet har det varit MCT som fått exemplifiera metod Y. I takt med att den kliniska psykologin utvecklas, kommer förhoppningsvis fler evidensbaserade metoder/kraftfulla psykologiska modeller att se dagens ljus. Psykologer och klienter världen över kommer att välkomna detta. Behoven är stora med tanke på de stora klientgrupper som inte får tillräcklig effekt av de behandlingar som idag finns att tillgå. Hur stor är då sannolikheten för att nästa metod ψ kommer att vara en svensk innovation, anpassad till den svenska utbildningstraditionen, med tanke på att vår befolkning utgör ca en promille av världens? Och vad ska man tro om chanserna för att den metoden kommer att läras ut med en fast förankring i just det svenska psykologförbundets beslut från 2017?
I protokollet från Förbundsstyrelsens sammanträde 2017-09-18—19 beskrivs kort underlaget till beslutet om skärpta krav: ”Besluten på kongressen 2013 och 2016 är skrivna som inriktningsbeslut och öppna för tolkning. Utbildningsadministrationen behöver ett mer tydligt formellt beslut….” (vår kursivering och fetstilning). Vi instämmer i att tidigare inriktningsbeslut/ kongressbeslut i frågan om undantag från psykologexklusivitet är öppna för tolkning. I vår tidigare kommunikation med förbundet har vi visat på en alternativ tolkning som skulle gynna psykologprofessionen och följa specialistordningens intentioner betydligt bättre än vad som bestämdes 2017.
Vi har föreslagit att möjliga undantag från kravet om att specialistkurser ska vara exklusiva för psykologer istället bör kunna ske utifrån en värdering om
- Kursen håller tillräcklig akademisk nivå i förhållande till specialistordningens intentioner
- Kursen tycks kunna förmedla specialistkompetens av betydande intresse för STP- psykologen, psykologens arbetsgivare och psykologens klienter
- Utbildningsinstitutet är minst lika meriterat som svenska universitet/ institut med examensrätt för psykologer gällande akademisk nivå inom området psykologisk behandling på specialistnivå
- Den psykologiska behandlingsmodellen är unik, inte kan erbjudas på svenska psykologprogram eller svenska specialistkurser för enbart psykologer och kursen/kurserna utgör därmed den enda möjligheten för psykologen att tillägna sig metoden
- Den psykologiska behandlingen verkar ha potential att bli mycket betydelsefull samt att evidensläget också pekar mot detta
- Det är av vikt att svenska psykologer lär sig den psykologiska behandlingen och detta på så vis kommer att kunna stärka psykologprofessionen i förhållande till andra yrkesgrupper inom området psykologisk behandling
- Den psykologiska behandlingen verkar kunna överträffa annan psykologisk behandling och att det kan finnas risk att psykologprofessionen försvagas genom att andelen kliniker från andra yrkesgrupper ökar mer än vad som skulle ske om psykologer hade möjlighet att lära sig behandlingen som del av sin specialistutbildning.
Vi vill nu uppmana Psykologförbundet att omvärdera det rigida kravet på psykologexklusivitet – det begränsar snarare än flyttar vår professions positioner framåt. Vi menar att det skärpta kravet kolliderar med paragraf 1.2 i Psykologförbundets stadgar, vilken stipulerar att förbundets ändamål är att göra psykologer och psykologiska kunskaper tillgängliga samt att främja utvecklingen av psykologin som vetenskap och tillämpning. Det skärpta kravet möjliggör inte heller ett stringent eller systematiskt tillvägagångssätt för att bedöma nivå på högre utbildning. Behörighetskrav är bara ett av möjliga kvalitetsmått. Vi gissar att Sveriges psykologer vet att det finns fler och betydligt mer utslagsgivande kvalitetsmått för att skapa genuint trovärdiga och efterfrågade specialistkunskaper. En specialist värd namnet siktar högre och längre än mot foten.
Psykologer i styrelsen för den ideella föreningen Metakognitiv terapi i Sverige, MCT-SE
Göran Parment
Leg psykolog och leg psykoterapeut
Specialist i klinisk psykologi
Psykoterapihandledare
Peter Myhr
Leg psykolog och leg psykoterapeut
Psykoterapihandledare
Gunvor Mjös Parment
Leg psykolog och leg psykoterapeut
Erling Hansen
Leg psykolog och leg psykoterapeut
Specialist i klinisk psykologi
Psykoterapihandledare
Marcus Rosander
Leg psykolog
Pågående specialistutbildning Psykologisk behandling/psykoterapi
Replik: “Önskemålet om exklusivitet kommer från medlemmarna”
Beslutet om exklusivitet för psykologer på specialistkurser antogs ursprungligen på kongressen 2013. På kongressen 2016 beslutades att undantag från regeln om psykologexklusivitet skulle kunna ske under förutsättning att särskild studieordning och examinationsmoment skulle finnas för psykologer (t.ex. på universitet som har examensrätt). År 2017 i samband med en markant ökning av antalet antagna STP-psykologer ökade ackrediteringsansökningarna. Då efterfrågade kansliet ett förtydligande av beslutet från förbundsstyrelsen som 2017 beslutade att specialistkurser inom psykologisk behandling/psykoterapi är exklusiva för legitimerade psykologer med samma undantag som kongressen beslutat om.
Önskemålet om exklusivitet kommer alltså från medlemmarna via kongressen och det stöds också av den medlemsundersökning som gjordes 2018 samt av STP-psykologer som hör av sig till kansliet. Bakgrunden är upplevelsen att STP-psykologerna, med sin utbildningsbakgrund, ofta tycker att blandade yrkesgrupper innebär att utbildningen hamnar på en för låg nivå och därmed får för låg kvalitet.
Ackrediteringsprocessen är en komplicerad process med många viljor och önskemål och beslutet att underlätta administrationen handlar inte om pappersarbete utan om att få stringenta riktlinjer så att inte besluten blir godtyckliga.
Självklart följer vi upp hur de beslut vi fattat slår. Vi har planerat att undersöka medlemmarnas synpunkter genom en utvärdering av de icke psykologexklusiva specialistkurserna. Förbundsdirektören har fått uppdraget att bevaka eventuella konsekvenser av förbundsstyrelsens beslut 2017. Ett arbete sker också med att förbättra ackrediteringsprocessen. Vi är tacksamma för synpunkter och delar självklart debattörernas ambition att trovärdigheten för psykologers specialistkompetens är något vi måste värna.
Anders Wahlberg, ordförande Psykologförbundet
Fotnot: Repliken besvarar en kortare version av denna debattartikel som publicerades i Psykologtidningen nr 4 2019.
