Fråga: Var går gränsen för vilka psykologiska metoder man kan använda med folk man redan känner – förutsatt att de samtycker såklart? Våra yrkesetiska riktlinjer förbjuder ju att exempelvis bli vän med klienter, men hur är det med motsatsen, till exempel att använda sig av motiverande samtal med en kompis?
Kristina Taylor, Etikrådets ordförande, svarar.
Etikrådet får ofta frågor om dubbla roller och gränsdragningar mellan professionella och privata relationer och sammanhang, och det är inte så länge sedan etikspalten handlade om etiska aspekter av att inleda en privat relation med en före detta patient. Dina funderingar vänder dock på perspektivet, och även om en hel del av mina tidigare svar om gränsdragningar mellan det professionella och privata även gäller här, kan det vara nyttigt att reflektera över den andra sidan av myntet!
Självklart både får och bör vi använda vår psykologiska kunskap när den kan vara människor till gagn, även utanför den professionella kontexten. Det är en grundläggande aspekt av psykologprofessionen och våra gemensamma yrkes-etiska principer. Jag tror de flesta av oss har erfarenhet av att i relation till partners, vänner, barn etc. ha använt vår professionella kunskap till rådgivning eller för att bemöta personen på ett hjälpsamt sätt. Något annat vore nästan otänkbart och direkt oetiskt. Men det finns en viktig distinktion mellan denna typ av agerande och att erbjuda en kompis någon slags psykologisk behandlingskontakt, nämligen att vi som privatpersoner i personliga relationer bör undvika expert- och ansvarspositionen som vi alltid tar som psykologer i professionella sammanhang.
När ansvarsfrågor blir otydliga – vilket automatiskt blir fallet utanför en professionell kontext – uppstår många frågor som psykologen måste hantera, som exempelvis omkring journalföringsplikt, verksamhetsansvarig vårdgivare, sekretess etc. Riskerna med otydliga ansvarsförhållanden är för kompisen/klienten att det blir otydligt om psykologen verkligen kan hållas ansvarig för behandlingen och vart klienten kan vända sig vid missnöje. Även för psykologen är luddiga ansvarsgränser riskabla, eftersom du kan hamna i situationer som var omöjliga att förutse, till exempel att kompisen mår sämre eller att kompisen inte är nöjd med dina råd/interventioner. Dessutom riskerar ju den privata relationen att påverkas mycket, vilket kan bli en stor förlust för alla parter.
I ett rådgivande samtal om dessa frågeställningar med någon av oss i Etikrådet skulle vi ställa frågor till psykologen om kontexten och om annat som kan spela roll för bedömningen av vad som är lämpligt, som exempelvis vilken den privata relationen är och vilken typ av intervention det handlar om, samt reflektera över hur psykologen kan använda sin kunskap på andra sätt för att vara till hjälp. Avslutningsvis vill jag kommentera att du skriver att våra yrkesetiska riktlinjer förbjuder oss att bli vän med klienter. Det enda förbud som finns i våra yrkesetiska principer gäller sexuella relationer med klienter, i övrigt uppmanar principerna oss att i alla sammanhang klargöra våra roller och vara medvetna om intressekonflikter och gränsdragningar som kan påverka andra.
