DEBATT. I senaste numret av Psykologtidningen skriver Jonas Mosskin om det ”introverta” Psykologförbundet och efterlyser ett förbund som är mer aktiv i samhällsdebatten. Jag kan inte annat än hålla med, skriver här psykolog Ingrid Eriksson, som bland annat föreslår fler lokala och regionala debatter. I ett svar av förbundsordförande Anders Wahlberg får hon stöd på flera punkter gällande dagens samhällsdebatt.
Klyftan mellan rika och fattiga är den största på trettio år i industriländerna och Sverige är det land där inkomstskillnaderna har ökat mest, enligt en rapport från OECD från 2015. Nästan 20 procent av Sveriges barn och ungdomar levde 2014 i ekonomiskt utsatta familjer. Siffran har ökat med drygt 5 procentenheter sedan 2006 och är nytt rekord. Detta enligt Statistiska Centralbyrån (SCB).
Enligt SCB är också risken för att som vuxen dö i tidig ålder dramatiskt högre i grupper med låg inkomst. Samtidigt visar många studier att det finns ett tydligt samband mellan att vara ekonomiskt utsatt och att drabbas av psykisk ohälsa. Barn från familjer som får ekonomiskt bistånd löper 131 procent högre risk att dö under barndomen, 40 procent högre risk att bli inskrivna på sjukhus och 186 procent högre risk att drabbas av psykisk ohälsa enligt en rapport från Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS).
De tydliga sambanden mellan inkomst och hälsa borde vara självklara inslag när fysisk och psykisk hälsa debatteras. Men så är inte fallet. Varför? Jag tror det handlar om att de politiker som ska debattera själva i många fall är ansvariga för många av de beslut som har skapat ökad ekonomisk ojämlikhet. Har då vi som förbund ett ansvar att driva dessa frågor? Att peka på att det krävs en annan inkomst- och fördelningspolitik om vi på allvar ska kunna vända trenden, inte minst vad gäller den galopperande psykiska ohälsan. Jag tycker det.
I senaste numret av Psykologtidningen skriver Jonas Mosskin om det ”introverta” Psykologförbundet och efterlyser ett förbund som är mer aktiv i samhällsdebatten. Jag kan inte annat än hålla med. Den verklighet vi psykologer dagligen möter stöder de fakta som kommer fram i rapporter och studier. Ekonomisk utsatthet, att inte ha råd att köpa nya glasögon, att inte ha råd att åka med sina barn på semester, ständig oro för hur pengarna ska räcka, sliter på både kropp och psyke. Det är också svårt att ta till sig behandling och terapi när vardagens problem är akuta.
Psykiska problem individualiseras i hög utsträckning i dag, och jag tycker att det borde Psykologförbundet motverka genom att ständigt ligga på och lyfta upp de övergripande frågorna i debatten. I svaret till Jonas Mosskin lyfter vår ordförande Anders Wahlberg fram att psykologer och psykologers kunskap efterfrågas alltmer och att samhället tar till vara på vår kunskap. Men i så fall skulle ju inte utvecklingen se ut som den gör? Om exempelvis beslut kring hur arbetsmiljön ska utformas styrdes av psykologisk kunskap, skulle inte arbetslivet se ut som det gör i dag. Jag menar inte att det inte finns individuella förklaringar till problem, eller att även genetiska faktorer kan bidra till sårbarhet för psykisk ohälsa och sjukdom. Problemet i dag är att det finns en sådan slagsida mot de individuella faktorerna, både i debatten och när det kommer till lösningar. En mindfulnesskurs för att motverka stress i stället för att anställa mer personal, för att raljera lite.
Det går att både peka på att människor som behöver det ska ha tillgång till psykolog på sin vårdcentral, samtidigt som en visar på att det behövs övergripande förändringar om den psykiska ohälsan på sikt ska minska. En parallell till miljöfrågan: visst är det bra att köra klimatsmart och sopsortera, men om planeten ska räddas måste hela transportsysten förändras och stadsplaneringen utgå från helt andra premisser än i dag.
Anders Wahlberg efterlyser tips på hur förbundet ska bli bättre. Ett förslag kunde vara att anordna lokala och regionala debatter på temat sambandet mellan psykisk ohälsa och ökade inkomstklyftor där politiker och brukarorganisationer bjuds in.
Ingrid Eriksson
psykolog
Förbundsordförande Anders Wahlberg:
”Politikerna lyssnar på oss, men inte tillräckligt!”
DEBATTSVAR. Ingrid Eriksson tar upp två viktiga frågor i debattartikeln. Den ena handlar om psykisk ohälsa och ekonomisk utsatthet. Den andra frågan handlar om individualiseringen av psykiska problem. När det gäller att undvika individualiseringen så är det en fråga som förbundet drivit med en viss framgång, bland annat mot Arbetsmiljöverket och socialdepartementet. Tyvärr blir det i debatten fortfarande lätt fokus på individ. När det gäller frågan om ekonomisk utsatthet så är det inte en fråga som förbundet har lagt något större fokus på, trots att vi vet att det spelar en jättestor roll när det gäller den psykiska ohälsan.
Jag är mycket förtjust i Lennart Levis beskrivning kring att bara åtgärda symptomen:
”Om Du har fått in en sten i Din sko och stenen skaver foten – då behöver Du i första hand varken meditation eller motion. Varken nyandlighet eller aromaterapi. Du behöver snöra upp skon och – ta ut stenen.”
Jag håller med dig Ingrid Eriksson om att man snarare fokuserar på individen än på vad som orsakar ohälsan. Därför var det glädjande när den nya föreskriften från arbetsmiljöverket kom i mars där man undvek begreppet psykosocial arbetsmiljö och i stället kallade den för organisatorisk och social arbetsmiljö. Därmed visade man tydligare på organisationens del i problemen.
Vid flera tillfällen i Almedalen har vi tagit upp frågor där vi pekat på samhällets tillkortakommanden när det gäller den psykiska hälsan. Det har handlat om jämställd hälsa på olika sätt. Bland annat har vi tagit upp det vi kallar för den glömda gruppen, det vill säga den relativt stora grupp som har en svag teoretisk begåvning och som inte längre ges plats i vare sig skola eller arbetsliv.
Jag lovar dig att varje gång jag möter politiker eller andra beslutsfattare så jobbar jag stenhårt med att få dem att se problemen utifrån individen i relation till sin omgivning. Ja, de lyssnar på både mig och andra psykologer, men uppenbarligen inte tillräckligt. Då gäller det att vara uthållig och fortsätta att lyfta fram det vi tycker är viktigt.
När det gäller ekonomisk utsatthet kan vi absolut göra mer. Vi vet att den som faller utanför trygghetssystemen och hamnar i fattigdom lider på många sätt och dessutom inte har samma möjlighet att få hjälp, inte minst hjälp med psykologisk behandling.
Det är absolut inte acceptabelt att barn ska stanna hemma från skolan på friluftsdagar för att de inte har utrustning, med den sorg och psykiska måendet det innebär. Det är inte acceptabelt att patienter lämnar psykiatrin ”färdigbehandlade” för att hamna hemma med kraftigt begränsade möjligheter till en någorlunda meningsfull tillvaro, med följd att snabbt återinsjukna. Det är inte acceptabelt att personer med lägre inkomst riskerar att dö tidigare.
Kopplingen mellan ekonomisk utsatthet och psykisk ohälsa måste upp på Psykologförbundets agenda likväl som på politikernas agenda. Inte minst utifrån förbundets mål att sprida psykologisk kunskap och påverka beslutsfattare. Varför inte börja med ditt förslag om debatter med psykologer, brukarorganisationer och politiker!
Anders Wahlberg
förbundsordförande
