Dan Katz vill avliva myten att KBT:are inte är intresserade av barndomen.
Men själv grubblar han inte över sin komplexa bakgrund.
-Jag brottas mer med att jag är dåligt organiserad, säger han.
Text: Anna Wahlgren
Dan Katz tar emot hemma i våningen på Mariaberget i Stockholm. Han är chic i putsade skor och vax i håret. Han matchar den paranta våningen. Uppradade gitarrer på parkettgolvet. En tavla som står lutad mot väggen har ännu omslagspappret från Bukowskis kvar. Strålande utsikt över Riddarfjärden.
– Tyvärr har jag habituerat. Jag tänker inte längre på utsikten, konstaterar Dan Katz.
Han skiner upp när han får ett sms från en klient som meddelar att hen har gjort sin hemuppgift – motionerat utomhus ett visst antal minuter. Sen studerar han tveksamt mina Icebugskor med dubbar.
– Nej, sånt där är jag för fåfäng för.
Vi sätter oss tillrätta. Stora tekoppar, Lindtchoklad i en vacker skål, och snusdosan – portion, mini – på bordet. Dan Katz byter ofta snus. Ut med den gamla, in med en ny. Han pekar på släktporträtten på väggen. Akvarell och olja. Farfar till vänster, mormor till höger.
– Pappa var jude. Min farfar kom som flykting till Sverige i början av 1900-talet. Han blev till slut lumphandlare. Ingen sån som gick runt med en liten vagn, utan han hanterade tonvis med textilavfall. En oglamourös, men lukrativ, bransch. Mamma kom från en fattig svensk adelsfamilj. En släkt fylld av akademiker och konstnärer. På den sidan av familjen skulle man vara disputerad och göra fina saker.
Ingen av familjerna var nöjda med att Dan Katzs mamma och pappa gifte sig med varandra. Farfar hade föredragit en judinna som svärdotter. Morfar var inte alls antisemit, men betraktade pappan som en lite för simpel affärsman. En månglare.
Sitt akademiska intresse och driv tillskriver Dan Katz mamman.
– Hon tyckte att vetenskap var intressant. Hon tyckte tyvärr också att pseudovetenskap var intressant. Min mamma var hippie innan hippien var uppfunnen. Hon kunde läsa Science, men hon kunde också bära hem böcker av Erich von Däniken. En bedragare som var jättepoppis på 1970-talet, och som hade en tes om att jorden blivit besökt av rymdmänniskor.
– Men mitt vetenskapsintresse och min vurm för evidens kommer nog inte bara från min mor. Som jude är pseudovetenskap och konspirationsteorier ett ständigt närvarande hot. Det är ju bränslet för antisemitism.
Mamman beskriver han bäst som »en sökare«.
– På ett sätt var det spännande. Jag blev exponerad för saker som ett normalt barn inte blev. När jag var tio år satt mamma och jag och lyssnade på indisk raga. Tyvärr försvann mamma mer och mer in i en pseudovärld som vi i dag skulle kalla new age. Hon for väldigt illa. Hon förlorade verklighetskontakten. Hon var inte psykotisk, men levde i sin egen lilla värld, och mådde inte bra.
Är det en myt eller sanning att psykologer själva har problem? Ja, det är Dan Katz själv som ställer frågan. Sin vana trogen efterlyser han en studie på området.
– Min variant av påståendet är att man blir psykolog för att man haft en anledning att reflektera över människors beteende. Många psykologer har haft en nära anhörig som har tappat fotfästet. Så också jag.
Har du grubblat mycket över din egen barndom?
– Inte så fruktansvärt mycket. Min bror grubblar väldigt mycket mer. Han har teorier om varför mamma var så skakig. Jag har mer down to earth-förklaringar till varför hon blev som hon blev. Syskon tolkar ofta uppväxten olika. Dessutom är vi säkert också medfött olika.
Varför har du inte funderat lika mycket som din bror?
– För att det är svårt att få fram ett vettigt svar. Min inställning är att grubblerier inte hjälper mig. Man kommer inte ihåg särskilt bra, det finns det forskning på. Det jag brottas med mest nu är att jag tycker att jag är dåligt organiserad. Och att jag, när jag tycker något är svårt, försöker hitta tusen skäl att undvika det. Jag har olika strategier för att inte prokrastinera för mycket, samtidigt försöker jag ha någon slags barmhärtighet mot mig själv. Jag är inte mer än människa.
Tror du att din barndom spelade roll för det yrkesval som du så småningom gjorde?
– Det är ju självklart. Det finns en myt att KBT:are inte är intresserade av barndomen. Det är hyperviktigt med barndomen för att förstå ett beteende som en människa ägnar sig åt nu. Om du vill förklara beteendet alltså. Låt säga att ett barn växer upp i en tillvaro där de vuxna inte är särskilt pålitliga eller bussiga. Då kommer barnet, antagligen också som vuxen, hela tiden vara berett på att råka illa ut, och ha ett dåligt förtroende för andra människor. Det behöver man inte vara KBT:are eller PDT:are för att förstå.
Som 20-åring skrev Dan Katz in sig på introduktionskursen i psykologi vid Göteborgs universitet.
– I början av kursen läste vi en bok som heter Bilder av människan av Stig Fhanér. Där presenteras de tre stora terapiinriktningarna. Jag kommer ihåg att jag genast blev väldigt misstänksam mot psykoanalysen. »Men vänta nu, det här har ju han bara tänkt ut på sin kammare, var är grundforskningen?«. Jag förstår inte varför man bygger en hel teori på en individs spekulationer. Jag hoppade av kursen, och gick därifrån med ett förakt för psykologin. Det här är ingen vetenskap, tänkte jag.
I stället tog han tag i sin stora dröm. Musiken och gitarrspelande. Pluggade musik i Los Angeles på 1980-talet. Var i musikbranschen i Stockholm i 15 år. Försökte bli popidol. Skrev låtar till andra artister – från Lili och Susie till pakistanska popstjärnor. Drev en av Stockholms största inspelningsstudios, Park Studio. Som gitarrspelare beskriver han sig dock som »talanglös«.
– Du vet väl att 10 000-timmarsregeln är en myt? Man behöver talang också. När jag studerade musik fick jag öva i fyra timmar på något som mina kompisar klarade av på en timme.
Dan Katz tröttnar på musikbranschen, och upptäcker att evidensbaserad psykologi börjar slå igenom på allvar. Han bestämer sig för att ge psykologin ett nytt försök. Säljer studion och kommer in på psykologlinjen vid Stockholms universitet. Självklart med KBT-inriktning. När han examineras är han en bit över 40.
– Jag hade stor nytta av utbildningen, inte minst privat. Jag kom tillrätta med mina socialfobiska drag. Tidigare var jag blyg. Rädd för vad andra skulle tycka om mig. På utbildningen lärde jag mig samtalsmetodik. Bara en sån sak som att ställa öppna frågor till folk – på middagar och mingel.
Han lärde sig också att hålla föredrag och att stå på en scen.
– Förr var jag så socialfobisk att jag skakade före en dragning. Jag hade dessutom ingen aning om hur man höll dragningar. Och det är typiskt för socialfobiker – de har ofta dåliga färdigheter. Du blir ju inte bra på det som du inte gör, och när du ska göra det så gör du på fel sätt. Jag var så rädd att komma av mig att jag skrev långa manus som inkluderade varenda andningspaus.
Under utbildningen kompenserade han sin sociala fobi med att vara överambitiös. Han läste på som en galning inför varje tenta. Vilket var helt onödigt – det fanns ju bara godkänt och icke godkänt. Han inbillade sig att han hela tiden blev bedömd. Hade fantasier om att lärarna satt i lärarrummet och pratade om vilka studenter som var smarta eller inte. Han var livrädd att de skulle prata om »Dan Katz – hur fan hamnade han här?«. I själva verket hade nog några lärare – i alla fall dem som inte tröttnat på hans evidensiver – höga tankar om Dan Katz, och en dag bad en lärare honom att föreläsa när han själv inte hade möjlighet.
– Jag höll föreläsningen, men var nära panikattack flera gånger. Jag fortsatte ändå att föreläsa. Gradvis blev det mindre och mindre kamp. Jag började lära mig färdigheterna. Det händer väldigt sällan, men det finns fortfarande tillfällen då jag kan tycka att det är otäckt att hålla föredrag. Och det är kanske bra, det gäller att inte bli för styv i korken.
Och så berättar han om senaste föreläsningen på Karolinska institutet. Han brukar alltid gå därifrån med utmärkta utvärderingar. Alltid högsta eller näst högsta betyg. Men inte den här gången. De flesta hade visserligen gett honom full pott, men en handfull studenter hade gett honom – underbetyg. De hade retat sig på att Dan Katz var för kaxig. Han uppfattades som arrogant och stöddig.
– Jag kan minnas att jag gick in i den föreläsningen med noll nervositet. Och det lyste igenom. Dessutom bar jag kostym, det misstaget gör jag inte om.
Dan Katz är frusen. När vi har pratat ett tag går han iväg och hämtar en ulltröja. En halvtimme senare är han fortfarande frusen. Han hämtar en dunväst.
– Snart sitter jag väl här med min frus päls. Jag blev nedkyld tidigare i dag. Typiskt mig, jag är en sån som inte känner efter.
Jag frågar något om KBT, men Dan Katz undrar om vi inte kan prata om »evidensbaserad psykologi« i stället?
– Jag tycker inte att vi ska vara en grupp fotbollssupportrar som håller på KBT, och en som håller på PDT. Det är en fruktansvärd strid som förstör för psykologkåren. Gemene man tappar ju förtroendet för oss.
Men du ger dig gärna in i debatten?
– Många gånger borde jag hålla käften. Man kan bli en väldigt älskad kollega om man är smidig. Ett drag hos mig är att jag aldrig har haft problem med att käfta. Det betyder inte att jag inte påverkas av vad andra tycker om mig. Jag ligger vaken om nätterna och har ont i magen. Men jag kan inte hålla tyst ändå. Det är värderingsstyrt, så det handlar inte om dålig impulskontroll.
Du har blivit ett ansikte för KBT.
– Jag skulle önska att jag var ett ansikte för evidensbaserad psykologi. Vi får inte glömma att det finns dålig evidens också inom KBT. Och vi får inte glömma att KBT inte är en enda metod. Det metoderna har gemensamt är att de har en hyfsad förankring i inlärnings- och informations-processteori och att de är välbeforskade.
Skulle du kunna rekommendera PDT till en nära vän?
– Det beror på. Jag skulle först titta på vad forskningen säger. Gäller det ångestsyndrom – nej. Där finns det väldig dålig evidens för PDT. Jag har sett en intressant studie om paniksyndrom. Det har gjorts hundratals studier om KBT om ångest. Däremot ser resultaten – med reservation att inga metoder är särskilt bra – okej ut vad gäller depression. Om vännen är en person som fastnar i att älta tycker jag dock att PDT är kontraproduktivt. Varför ska personen ägna sig mer åt sånt som den redan gör för mycket av? Men det ska sägas: Jag har vettiga kollegor som forskar i PDT och som har fått bra resultat för till exempel social fobi. Jag är nyfiken och följer utvecklingen. Finns det evidens för något måste man hålla dörren öppen. Tänk om kärnfysiken hade sett likadan ut i dag som den gjorde på 1920-talet. Men jag kan hamna i en jäkla kognitiv dissonans om PDT om tio år får riktigt bra stöd för ångestsyndrom. Att PDT kan fixa tvång och specifika fobier. Då måste jag fundera över vad som händer. Men där är jag inte än.
Framtiden då?
– Jag har en romantisk dröm om att spendera mer tid i Frankrike. Bjuda ner kompisar och spela jazz à la Django Reinhardt. Spela halvtaskig tennis varje dag. Skriva böcker som förändrar världen. Jag måste vänta in min fru bara, hon är 17 år yngre och behöver jobba ett tag till.
Fakta/Dan Katz
Ålder 62 år.
Bor: På Södermalm i Stockholm. Semesterbostad i Théoule-sur-Mer nära Cannes.
Familj: Gift med Marina, också psykolog, 16-årige styvsonen Rinaldo, dvärgpudeln Flopsy.
Gör: Psykolog, legitimerad psykoterapuet, handledare i KBT. Driver sedan 2005 privat mottagning i Gamla Stan i Stockholm. Undervisar på Karolinska institutet.
Aktuell: Släppte sin populärpsykologiska bok Ödlan i huvudet: KBT i bilder i våras.
Dan Katz har tagit en tillfällig paus från klientarbetet för att lansera sin bok Ödlan i huvudet: KBT i bilder utomlands. Boken har sålts till en handfull länder, däribland Kina, Ryssland och Tyskland. Han skriver dessutom på en ny bok – om dålig psykologi.
