Psykologen och författaren Jenny Jägerfeld har skräddarsytt sitt liv så att hennes adhd blivit en fördel. Men när hon fick sin diagnos blev hon förvånad över sin egen reaktion.
Efterfrågad, uppskattad och fullbokad, med en kalender utan luckor. Jenny Jägerfeld, psykolog, sexolog och Augustprisad författare, fyller alla dagar, kvällar, helger. Inte för att hon måste, utan för att så mycket är intressant och viktigt. Och roligt. Som att skriva böcker. När hon inte författar medverkar hon som psykologisk expert i tv, radio och tidningar, hon arrangerar föreläsningar och skrivarkurser. Och en dag i veckan tar hon emot klienter på sin psykologmottagning. I skrivande stund är hon dessutom mitt i ”en logistisk mardröm”. Hon håller på att flytta, hemmet är nedpackat och ”allt är kaos”.
Alltså. En utmaning att hitta tid och plats för en intervju.
Men lösningsfokuserad och angelägen som hon ju är hittar hon en lucka mellan ett klientmöte och en inspelning av podden ”Superältarna”. Så vi strålar samman på stamstället Rival på Södermalm i Stockholm. Vi har exakt 1,5 timme på oss.
-Vi kör! Säger hon, spänner ögonen i mina och sätter tänderna i chokladwienerbrödet.
Vi ska prata om hennes adhd. Om diagnosen som hon fick för knappt ett år sedan, nyss fyllda 42 år. Om vägen dit, känslorna inför, under och efter den neuropsykiatriska utredningen. Men också om hennes diagnoskritik, och det enligt henne allt mer medikaliserade samhället. Att hon, som psykolog och expert, nu väljer att berätta om sin adhd hoppas hon kan nyansera den många gånger bristfälliga och enkelsidiga synen på människor med adhd som finns i samhället.
-Egentligen har jag inget behov alls av att berätta för någon om min adhd. Känner inte att jag måste bekänna. Kanske skulle det varit svårare om jag var anställd, men nu är jag ju min egen så jag behöver ju inte, säger hon och fortsätter:
-Jag skäms inte för min adhd, absolut inte. Att ha de här dragen som jag har, impulsiviteten, rastlösheten, svårigheter att koncentrera mig, är ju bara några egenskaper som en människa kan ha. Och alla behövs ju, de som driver på och de som drar i handbromsen. Mitt problem är att jag inte har den naturliga bromsen.
Som häromdagen. En typisk dag i Jenny Jägerfelds liv. Hon kastade sig mellan sex olika jobbmöten i stan, intervjuades av en journalist. Däremellan förberedde hon ett radioinslag till dagen därpå.
-Min absolut första impuls är att alltid säga: ”Ja! Det måste vi göra! Kul!” Och eftersom jag maxar allt känner jag ingenting när jag är mitt upp i det. Först när jag kommer hem märker jag att jag är helt slut.
Så har hon alltid varit. Som ung var hon mer än vild, och totalt orädd. Hon reste ensam runt i Indien, liftade i Pakistan, jobbade som karaokeservitris i Spanien, testade droger. Nyfiken. Taggad. Alltid triggad och med drivet att vilja vidare.
-Jag har alltid varit en kicksökare. När jag var yngre tänkte jag att det måste hända saker hela tiden, hellre något dåligt än ingenting alls. Stiltje är det jag har svårast att stå ut med, även i dag. Nackdelen är att jag ibland utsatt mig för fara. Fördelen är att jag fått många erfarenheter.
I dag, som vuxen med två barn, är hon visserligen fortfarande orädd, nyfiken och en kicksökare. Rastlösheten och drivet finns där. Men som heltidsarbetande ensamstående förälder finns även ett ökat behov av återhämtning. Att vila hjärnan från intryck, och uttryck. Hitta handbromsen.
Insikten krävde en knockout. Det var sommaren 2015. Jenny Jägerfeld hade precis anlänt till Marstrand för att hålla en skrivarkurs, nyss hemkommen från en jobbresa i USA. Hon minns hur allt plötsligt blev suddigt, luddigt. Hur synen gradvis började försvinna. Och sedan: en våldsam huvudvärk, som dova ihållande hammarslag mot tinningen. Kursen fick ställas in, och Jenny Jägerfeld åkte till akuten, i tron att hon fått en hjärntumör.
-Det visade sig vara ett kraftigt migränanfall, utlöst av stress, konstaterade läkaren. Ett par veckor senare fick jag ett reumatiskt skov, vilket egentligen var omöjligt med tanke på alla mediciner jag äter.
Migränattacken blev början på en utredning. Inte så att hon varit omedveten om sin fysiska och verbala impulsivitet, den gnagande rastlösheten. Men hon hade aldrig sett det som funktionsnedsättande – trots att det, enligt henne, krävts ”hundra olika strategier” för att fokusera och kanalisera.
Helt avgörande var då hon fick veta att en nära anhörig precis fått en adhd-diagnos.
-Jag tänkte: ”Har hon adhd?! Jag har ju mycket värre symtom!” Så jag började fundera och kom fram till att jag har problem med återhämtning. Jag vet inte när jag behöver vila, men det är också för att jag tycker återhämtning är tråkigt!
-Jag vet också att jag går på impuls, både i jobbet och socialt. Om jag sitter på en restaurang och ser någon utanför knackar jag på fönstret utan att ens tänka efter om jag vill prata med personen. Det kanske inte är så smart, men ingen jättegrej. Men ändå. Jag går på impulsen.
Även om hon är ”mer rastlös och impulsiv” än många andra skulle hon aldrig låta det gå ut över en klient, understryker hon. I klientarbetet råder totalfokus. Detsamma gäller i rollen som psykologisk expert.
Tillbaka till utredningen. Jenny Jägerfeld tog sig till vårdcentralen, visade upp alla adhd-symtom, inte med flit förstås, men ändå. Glömde hörlurar, jackan och sedan något annat. Hon fick en remiss, väntade en tid. Blev kallad.
-Jag försökte svara så ärligt som möjligt. Naturligtvis! Varför annars göra en utredning? Men jag tror att det är ganska lätt att förstå hur man ska svara för att få en adhd-diagnos, om man bara vill ha medicin.
Ett par månader senare kom beskedet. Och fastän hon egentligen redan visste, blev reaktionen stark.
-Det var inte alls så okomplicerat som jag trott. Jag blev förvånad över hur ledsen jag blev. Många i min omgivning reagerade också med förvåning. Jag förstår dem. Jag är själv ganska skeptisk, hela samhället är så adhd-hajpat. Men det är nog bra med diagnos, utan riskerar jag att jobba ihjäl mig”
Fast egentligen förändrar inte adhd-diagnosen hennes liv så mycket, menar hon. Förutom att hon får adhd-medicin, och blivit mer uppmärksam på sina symtom. Hon är resursstark och har ett fungerande nätverk. Värre är det för barn som lever i dysfunktionella miljöer, utan stöd och resurser, och som bara får medicin, påpekar hon.
– Ofta är adhd-medicin det enda vården erbjuder. Det är supermärkligt att de inte erbjuder andra hjälpmedel och förhållningssätt. Bara för att jag svarar bra på medicinen, gör inte alla det.
Hon är kritisk till att samhället allt mer präglas av diagnoser – att psykiatrin allt mer tenderar att se människor mer som medicinska objekt.
-Det är problematiskt. Det finns en slags reduktionism som präglar psykiatrin där allt handlar om gener, kemi och medicin. Vår psykiska ohälsa formuleras i diagnostermer och beskrivs som kemisk obalans i hjärnan och serotoninproduktion.
Mitt i samtalet ringer telefonen. Det är ett av hennes barn. Hon ber om ursäkt, går iväg. När hon återvänder fyller hon på läppstiftet och fortsätter där hon slutade.
-Det som tidigare ansågs vara personlighetsdrag diagnostiseras i dag. Om ett barn flänger runt, har svårt att sitta stilla, tänker vi genast adhd. Har någon svårt i sociala relationer har den asperger.
-Jag tror något allvarligt går förlorat när vi tror att det bara handlar om kemi i hjärnan. Vi missar att titta på samhället, vilka krav som ställs nu och som inte ställdes förr. Vad som behövs för att skapa ett samhälle som fungerar för alla – och inte tvärtom.
Diagnoser har en glidande skala, människor är olika. Visst förekommer en överdiagnostisering, men underdiagnostisering är ett minst lika stort problem, menar Jenny Jägerfeld.
-Det finns en utbredd oförståelse om adhd i samhället, i skolan och förskolan. När jag jobbade på Bup pratade vi om hur viktigt det var att ta reda på om det handlade om ovilja eller oförmåga. Det finns alldeles för många barn och unga i dag som inte kan sitta still och koncentrera sig, som bara får massa skäll och som verkligen skulle behöva en diagnos men som inte får en.
Som nybliven adhd-diagnostiserad har hon fått lite bättre syn på såväl sina resurser som svårigheter. Förutom medicinen, som hon tar vid behov, arbetar hon ofta och mycket med appen ”Be focused” som, enligt henne, är som att ”utlokalisera sitt överjag till en annan ort”.
-Jag har även drastiskt ändrat min metod att jobba. En del av min adhd är ju att jag blir så otroligt peppad på allt. Jag har svårt att sålla och få överblick över mitt arbetsliv. Jag vill egentligen skriva mer, men som ensamstående tvåbarnsmor måste jag också dra in pengar. Därför säger jag ja till korta jobb, som tar tid ifrån det som jag vill ska vara min kärnverksamhet, att skriva.
Tydligaste resultatet av hennes nya sätt att arbeta är att hon nästa år är aktuell med två romaner; en för vuxna med arbetstiteln Som en trojansk My little pony (Natur & Kultur), och en för barn Comedy Queen (Rabén & Sjögren).
-Jag är väldigt glad att jag har lyckats designa mitt liv så att jag – för det mesta – kan ägna mig åt det som jag älskar mest, psykologi och att skriva. Jag känner mig väldigt priviligierad.
Tror du att synen på dig som psykologisk expert påverkas när du nu ”kommer ut” med din adhd?
-Ja, kanske. Men hur? En mossig fördom är att psykologer har störst problem själva. Det skulle möjligen förstärka den myten, men det får man ju bara motbevisa. Kanske tänker folk att det skulle vara svårare att gå till en psykolog med adhd, att jag saknar eftertanken och pratar på helt impulsivt eller så. Nu tycker jag ju inte att jag gör det, säger hon och fortsätter:
-Men alla är olika. Klienter är olika, psykologer är olika. Vissa kanske faktiskt föredrar att gå till en psykolog med adhd, de tänker kanske att det innebär en ökad förståelse för människor med diagnoser. Alla brottas med sina grejer. Jag brottas med det här.
Fakta/Jenny Jägerfeld:
Psykolog, sexolog, skribent och expert i Svenska Dagbladet, Psykologiguiden, Modern Psykologi, radio och tv.
Arrangerar tillsammans med psykologen Jonas Mosskin samtalsserierna ”Psykologer läser böcker/ser film/går på teater”, som stöds av Sveriges Psykologförbund och tidskriften Modern Psykologi. Mer info: www.mosskin.se/psykologer-laser-bocker/
Gör podden ”Superältarna” ihop med författaren Johanna Thydell, för mer info: www.acast.com/superaltarna
Fick Augustpriset 2010 för Här ligger jag och blöder.
2018 aktuell med Comedy Queen (Rabén & Sjögren), och (under arbetsnamnet Som en trojansk My little pony (Natur & Kultur).
Jennys tre bästa koncentrationstips:
- Ha bestämda tider för olika arbetsuppgifter och hålla tiderna, ”inte dutta med tusen saker samtidigt.”
- Arbeta med appen Be focused. ”Hjälper en att hålla tiderna.”
- Jobba ihop. I det här fallet med författarkompisen Carl Cederström, ”vi fungerar som varandras överjag.”
Anna Bennich Karlstedt om sin vän och kollega Jenny Jägerfeld:
”Jenny är snabb i huvudet, otroligt kreativ, sprutar ur sig idéer och böcker. Finns en psykisk flexibilitet som hos få, hennes ork är hög, inte minst i sociala sammanhang då orkar hon likt en tonåring. Baksidan är hennes svårigheter med gränsdragningar, att hon har för många uppdrag och sociala aktiviteter. Vila hamnar långt ner på skalan. Jag blev inte särskilt förvånad över adhd-diagnosen, snarare nyfiken. Jenny har hög kredibilitet och alstrar så mycket gott att det knappast påverkar omgivningens syn negativt. Jag tror att de flesta tycker att det är skönt att en så kompetent och uppskattad person också är mänsklig, har sina strider. Det inger väl hopp om något.”
