Psykoanalysen på Kuba har aldrig förbjudits, men ett ekonomiskt system där all sjukvård är statlig och kostnadsfri gör det svårt att utöva traditionell psykoanalys. Psykologen Raidel Martinez Cabrera är en av dem som hoppas på att psykoanalytiker i framtiden ska kunna ta emot sina patienter på egna mottagningar. – Förändringen måste börja på institutionerna, säger han.
Foto: Clara Lee-Lundberg
På en bakgård i förorten Regla, femton minuters båtresa från den turisttäta stadsdelen Habana Vieja, står hundratals ungdomar och klappar i takt till en improviserad rap om macho-attityder och kvinnoförtryck. En av dem som brukar komma till rap-kollektivet Obsesións månatliga hiphop-jam är psykologen Raidel Martinez Cabrera. Förutom att forska om urbana ungdomsrörelser odlar han också ett stort intresse för psykoanalys. Han använder sig av Sigmund Freuds klassiska kulturteoretiska essä Vi vantrivs i kulturen (1932) när han analyserar Kubas hiphoprörelse och unga kubaners identitetsskapande.
– Både psykoanalysen och hiphoppen har vuxit fram som rörelser som reflekterar över och skildrar vår vantrivsel i kulturen. Hiphoppen utgår från denna vantrivsel, och psykoanalysen behandlar den, säger Raidel Martinez Cabrera.
Han förklarar att både hiphop och psykoanalys delvis är kontroversiella på Kuba. Hiphoppen för att den ursprungligen kommer från USA och för att den ibland riktar skarp kritik mot landets ledning. Psykoanalysen för att dess fokus på individen utmanar det kollektiva ideal som socialismen håller högt och för att de metoder den föreslår och dess syn på människans psyke radikalt skiljer sig från den marxistiska psykologin som dominerar på Kuba.
I det för-revolutionära Kuba fanns ett relativt stort intresse för Freuds teorier. En grupp kubanska läkare som fått sin psykoanalys-utbildning i USA erkändes av IPA (internationella föreningen för psykoanalys) som en psykoanalytisk studiegrupp. När revolutionen genomfördes 1959 och Kuba blev en socialistisk stat valde flera kubanska psykoanalytiker att lämna landet på grund av att de inte sympatiserade med den nya regimen. Andra valde självmant att lägga psykoanalysen åt sidan för att helhjärtat kunna delta i landets politiska omvandling. Psykoanalysen fick stå tillbaka för den sociala psykologin som kom att präglas av det revolutionära projektet och uppbyggnaden av ett socialistiskt samhälle. Det var också i samband med revolutionen som psykologi på allvar började betraktas som en vetenskap och som en social nödvändighet, och år 1966 var den första generationen kubanska psykologer färdigutbildade.
Ointresset för psykoanalysen under åren efter revolutionen kan tolkas som en kritik mot det borgerliga ideal som denna sades representera, och som socialismen vill göra upp med. I idén om den nya, revolutionära människan ingick inte heller analys eller ett erkännande av människans ibland motsägelsefulla komplicerade inre liv. Raidel Martinez Cabrera säger att samma idé fortfarande i stor utsträckning präglar synen på människans psyke och psykologens roll på Kuba:
– Om någon lider av problem av psykologisk karaktär och tvingas söka upp en psykolog eller psykiater, och man ska verkligen må dåligt för att komma till den punkten, så betyder det att den är sjuk och ska behandlas av sjukvården. Antingen är du sjuk eller så är du frisk. Det finns ingen tradition eller erfarenhet av det individuella, terapeutiska arbetet där man behandlar personer som är ”psykiskt friska” men som ändå har behov av att gå i terapi.
Psykoanalysen förbjöds aldrig på Kuba, men befann sig i ett slags postrevolutionärt paus-läge från 1960 och fram till mitten av 1980-talet, med några få publiceringar av freudiansk litteratur som undantag. Mellan åren 1986 och 1998, parallellt med Sovjetunionens fall och den så kallade ”speciella perioden” på Kuba, anordnades konferenser vartannat år där marxistiska psykologer och internationellt verksamma psykoanalytiker träffades för att diskutera aktuella problem.
Konferenserna var resultatet av ett möte mellan Fidel Castro och de två argentinska psykoanalytikerna Marie Langer och Juan Carlos Volnovich som under ett besök på Kuba fick frågan av Fidel Castro hur det stod till med psykoanalysen på Kuba. När han fick svaret ”dåligt, mycket dåligt” frågade han vad som kunde göras åt saken. De inbjudna psykoanalytikerna föreslog att Kuba skulle anordna en internationell kongress, och detta godkändes av den kubanska staten. Kongresserna fyllde en viktig roll som mötesplats och debattforum för Kubas psykologer och flera av de inbjudna internationella psykoanalytikerna undervisade även på fakulteten för psykologi på universitetet i Havanna.
Numera finns flera psykoanalytiska grupperingar och organisationer (främst lacanianskt orienterade) i Havanna och Santiago de Cuba som bedriver studiegrupper, anordnar seminarier och ser filmer som de sedan diskuterar ur ett psykoanalytiskt perspektiv.
Det är dock svårt att genomföra traditionell, klinisk psykoanalys i ett samhälle där sjukvården inklusive psykiatrin är statlig och kostnadsfri.
Cristina Díaz Erofeeva, som är ordfö- rande i Asociación de Psicoanálisis de Cuba, tar i sin text Psykoanalysens implikationer på Kuba upp andra perspektiv på psykoanalysens komplicerade förhållande till det rådande systemet; som till exempel att det inte existerar en fristående psykoanalytisk organisation som tar ansvar för att utbilda, fortbilda och godkänna psykoanalytiker som vill praktisera.
I samtalet med Raidel Martinez Cabrera framträder två möjliga framtidsscenarier för den kubanska psykoanalysen: Antingen får den anpassa sig till det rådande socialistiska systemet och utveckla alternativa sätt att praktisera på, vilket med största säkerhet skulle innebära en brytning med vissa elementära delar av den traditionella psykoanalysen. Eller så kommer det kubanska samhällets pågående utveckling att på sikt få effekter som underlättar för psykologer och psykoanalytiker att bedriva privat verksamhet och på så sätt upprätta liknande psykanalytiska praktiker som finns i andra länder.
Raidel Martinez Cabrera tror att en förändring mot ett mer psykoanalysvänligt, terapiinriktat klimat är möjlig, men att denna förändring måste börja på institutionerna, och framförallt på universiteten där psykologutbildningen sker:
– Det är där kunskapen och den gemensamma förståelsen skapas. Om synen på människans psyke och på psykologens roll förändras inom institutionerna, kanske delvis genom influenser utifrån, så kommer detta att få konsekvenser för psykologer och psykoanalytikers yrkesutövande och arbetsmöjligheter.
REFERENSER: Freud. S (1932) Vi vantrivas i kulturen Cristina Díaz Erofeeva Implicaciones del Psicoanalisis en Cuba (2015)
TEXT
Clara Lee-Lundberg
