Barn till föräldrar med ångest har en något förhöjd risk att själva drabbas. Men med en allvarligare problematik hos föräldern är prognosen sämre.
– Preventiva föräldrainsatser bör riktas mot psykiatrin, säger psykologen Sigrid Elfström Kriss.

Tidigare forskning har visat att ångestsyndrom går i arv, men Sigrid Elfström Kriss avhandling ger en mer nyanserad bild. I en registerstudie har hon följt 500 000 barn från Stockholm, fram till 18 års ålder. Resultaten visar att 30 procent har haft åtminstone en förälder under uppväxten som fått någon form av ångestdiagnos i vården. Avgörande för barnets risk att utveckla en liknande problematik var om föräldern fått sin diagnos i primärvården eller psykiatrin.
– Vi såg att det var en vanlig erfarenhet att ha haft en förälder med ångest och inget vi behöver slå på stora trumman för. För att hitta de föräldrar som faktiskt behöver stöd i sin föräldraroll behöver vi titta på fler variabler.
I sin avhandling har Sigrid Elfström Kriss även utvärderat ett preventivt stödprogram för föräldrar med ångest. Syftet är att deras barn inte ska utveckla egna ångestproblem.
Fungerade programmet?
– Ett år efter att föräldrarna deltagit i stödprogrammet genomförde psykologer diagnostiska bedömningar av barnen. Hos åldersgruppen fem till sex år såg vi en signifikant preventiv effekt i jämförelse med kontrollgruppen, men inte hos de äldre barnen. Jag tror att det är lättare för en förälder att påverka när barnet är yngre. Föräldern har då större tillgång till barnets miljöer. För äldre barn händer mycket i skolan. Social oro blir vanligare, till exempel att barnet är rädd för att göra bort sig. Som förälder kan sådant vara knepigare att hjälpa till med. Totalt sett hade programmet inte så stor effekt som vi hade hoppats.
Vad kan det bero på?
– Vi lyckades inte ringa in och nå riskgruppen. Föräldrarna i studien anmälde sig själva, de flesta på Facebook. De hade besvär på primärvårdsnivå och var högutbildade. Enligt vad som framkom i registerstudien hade egentligen inte deras barn en stor riskökning. Sådana här program bör hellre riktas till föräldrar med mer omfattande problematik än till dem som befinner sig inom primärvården.
Vad behöver föräldrar med ångest lära sig?
– I programmet lär de sig att vara mindre över-beskyddande. Både när det gäller att skydda barnet från sådana situationer de uppfattar som farliga, och från negativa känslor. Barnet ska få högre tilltro till sin egen förmåga. De lär sig att bekräfta hur barnet känner och hjälpa barnet att sätta ord på sina känslor. Dessutom får de försöka identifiera situationer där en modellinlärning kan ske: När de själva är oroliga och undviker saker, och hur de kan göra i stället.
Men är inte det största problemet vid ångest att man inte är riktigt närvarande och orkar med?
– Vi arbetar också relationsverkande i programmet och våra preliminära resultat visar att variabeln värme har den största medierande effekten. När värmen från föräldern ökade, minskade risken för ångest hos barnet som mest.
Text: Maria Jernberg
Fotnot: Sigrid Elfström Kriss disputerade 23 maj på Karolinska institutet med avhandlingen »Anxiety disorders in children of anxious parents: risk and prevention«.