Psykologen Henry Egidius fyller 100 år och är fylld av livsglädje.
Snart släpper han sin första roman.
–Jag hade turen att födas glad. Det är därför jag har blivit så gammal, säger superåldringen.
Text: Lennart Kriisa
Henry Egidius tar emot i entrén på Stora Sköndals äldreboende utanför Stockholm. Han hälsar på alla han ser med deras förnamn, både personal och boende.
–Jag minns allas namn, personalen kommer från hela världen. Att få lära känna dem är väldigt roligt, säger han.
Henry Egidius har bott i två år på äldreboendet och stortrivs. I fastigheten finns även en förskola. Där är Henry Egidius en populär sagoberättare.
–Vi är mellan två och hundra år i den här byggnaden. Fast alla tror inte på att jag fyller hundra. Häromdagen ville en nyanställd att jag skulle visa leg, berättar Henry Egidius.
För att planera hundraårsfesten den 29 januari, i en hyrd lokal, har han tagit hjälp av AI. Men det blir inget nattsudd. Nästa dag ska han hålla en digital föreläsning för allmänläkare om primärvårdens kris. Att föreläsa och skriva artiklar är hans vardag. Det senaste året har han även skrivit klart sin första roman. Bara omslaget återstår och ska ges ut på förlaget Natur & Kultur.
Romanen handlar om relationer och är till viss del självbiografisk.
Relationer är vad som har engagerat honom hela yrkeslivet, men från början var filosofi den största passionen. Hösten 1944 började han läsa teoretisk och praktisk filosofi vid Lunds universitet. Vid sidan av studierna skrev han kulturartiklar för tidningen Arbetet. En professor på universitet fick korn på hans talang och erbjöd en tjänst som amanuens på den pedagogiska institutionen inom psykologi.
“Men jag har inte läst psykologi” invände Henry Egidius varpå professorn svarade att det kunde han läsa in senare, det var inte så noga.
Henry Egidius skulle snart bli efterfrågad för sina kunskaper, psykologi hade seglat upp som ett nytt och hett ämne.
Ingmar Bergman, då konstnärlig chef och regissör på Malmö Stadsteater, var en av de nyfikna. Två timmar i veckan ville regissören, tillsammans med skådespelarna, träna på genuina känslomässiga uttryck.
Henry Egidius nappade på förslaget och prövade sig fram med skådespelarna.
–Vi skulle uppleva våra egna känslor, en annan persons känslor, publikens känslor och få allt att samspela. Under två fantastiska år höll vi på med detta.
På den tiden hade Henry Egidius ett stort intresse för personlighetspsykologi och skrev en bok om ämnet.
Han fortsatte sin yrkesbana som skolpsykolog och chef för elevvården, för att därefter bli rekryterad till ett lektorat på lärarhögskolan.
År 1972 fick han ett knepigt uppdrag, att hålla i utredningen om psykoterapiutbildningen. Henry Egidius satte sig in i både psykoanalysen och beteendeterapin, men representanterna för de olika riktningarna kunde inte dra jämnt.
–De kunde inte ens befinna sig i samma rum, så starka var motsättningarna. Men jag var så påläst att jag fick dem att börja prata med varandra. Till slut fick vi ihop en utbildningsplan.
Motsättningarna bottnade i deras olika människosyn, menar Henry Egidius.
–Beteendeterapeuterna betraktade människan som en maskin som kunde manipuleras, medan psykoanalytikerna ansåg sig vara en del av humanismen med målet att få känslolivet att fungera, en slags frigörelsepsykologi.
Numera har de båda lägren lättare att komma överens, vilket enligt Henry Egidius är neurofysiologins förtjänst; att det finns områden i hjärnan som är viktiga för våra känsloliv, vilket har skapat en ny inkörsport till psykologin.
Henry Egidius menar att vår sociala samvaro är avgörande för den psykiska hälsan.
–Nu är det allmänt accepterat att vi behöver umgås socialt, annars låser sig hjärnan och då påverkas våra inre organ. Kroppen angrips av sjukdomar.
Henry Egidius gör sitt bästa för att öka den sociala samvaron på boendet. Han serverar de boende likörer i en bar och bjuder på daglig dessert, mest frukt. Då kommer samtalen i gång.
Här flikar den blivande hundraåringen in att han egentligen inte är en av de ordinarie boende, utan hyr ett möblerat arbetsrum. Han flyttade in på boendet med sin hustru Anita som behövde omvårdnad, och blev kvar efter att hon avlidit.
–Jag ville inte flytta tillbaka till villan. Det skulle ha blivit för ensamt. Här är det perfekt för mig.
Varje morgon går han upp samma tid, klockan halv åtta, och börjar arbeta. Två gånger om dagen motionerar han, även om han varit rullstolsburen de senaste åren på grund av ett strejkande knä. Att köra bil fungerar därför inte längre, det slutade han med vid fyllda 97.
Genom åren har han tagit hand om sin hälsa, följt kostråden med mycket grönsaker och måttlig alkoholkonsumtion.
–Men framför allt har jag haft tur, eftersom jag föddes glad och alltid har varit glad i sinnet. Då fungerar de inre organen bättre, man blir inte lika känslig för sjukdomar, som cancer och hjärt- kärlsjukdomar. Detta har visat sig i neurovetenskapen och är ett utmärkande för oss superåldringar. Vi är mycket sällsynta, säger Henry Egidius.
De som inte haft samma tur bjuder han på ett hälsotips:
–Titta inte för mycket på nyheterna, det blir för påfrestande för nervsystemet. Särskilt i dessa tider, råder den blivande hundraåringen.
Fakta: Henry Egidius
Familj: Två barn i ett tidigare äktenskap. Hustrun Anita bodde fram till sin död på samma boende i Stora Sköndal.
Född: 29 januari 1925 i Malmö.
Utmärkelser: Hedersledamot i både Psykologförbundet och Svensk förening för allmänmedicin. Hedersdoktor vid medicinska fakulteten i Lund.
Författarskap: Har skrivit runt 50 böcker inom pedagogik och psykologi. Kommer under året att debutera som romanförfattare.
Favoritfilm av Ingmar Bergman: Sommarnattens leende
