Psykologerna på Plikt- och prövningsverket har en svår uppgift: att ge besked om att den mönstrande inte klarat inskrivningsprovet.
– Värnplikten kan vara en livsdröm och så blir jag personen som krossar den, säger psykologen Jonas Alamaa.
Text: Maria Jernberg Bilder: Lena Granefelt
En enkel dörr på byggnadens kortsida är ingången till Plikt- och prövningsverkets kontor på Gärdet i Stockholm. Bakom en glaslucka sitter en vakt som frågar efter namn och ärende. Salen är tom förutom en ung kille som väntar med en bag vid sina fötter. Ingen står på tur för expediering. Vakten småpratar medan han ringer på Jonas Alamaa, psykologen som åtagit sig att guida Psykologtidningen genom lokalerna.
Vakten säger att han ser sin anställning på myndigheten som tillfällig. Att de vill ha en alltiallo, han har just bytt lakan på logementet. Han menar att dagens ungdomar inte har växt upp. Här i väntrummet får han stoppa papporna när de tänkt följa sina barn in på mönstringen.
Jonas Alamaa kliver in i väntrummet och berättar att han sedan 2021 är funktionsansvarig psykolog på Plikt- och prövningsverket. Handledning, utbildning och metodutveckling är hans huvuduppgifter.
– Vi kallar personer med plikt, därför är det viktigt att våra metoder är så rättssäkra som möjligt. I någon mening försöker vi förutse framtiden för hur en ungdom kommer att verka i en miljö den aldrig har befunnit sig i, och som den kanske inte själv sökt till. Den settingen tror jag är ganska ovanlig.
I år får de som är födda 2006 ett mönstringsunderlag hemskickat. Av de totalt 110 000 i kullen kallas 27 500 till mönstring.
Jonas Alamaa leder vidare till utrymmena innanför expeditionen. Ytorna är stora och få personer syns till. I hörnen finns plats att sitta mellan prövningens olika moment. Utanför sjuksköterskan växlar två killar några ord.
– Det är precis vad vi vill ska hända – att de ska bekanta sig med varandra. De får inte använda sina telefoner.
Jonas Alamaa öppnar försiktigt en dörr och berättar med låg röst att här inne gör de prövande sina inskrivningsprov. Datorer står uppställda i rader. Här och där sticker ett huvud upp. En kille som verkar färdig reser sig. Inskrivningsprovet är ett begåvningstest där resultatet värderas från ett till nio på stanineskalan. Nittio procent får ett tillräckligt bra resultat.
– Det är alltid vi psykologer som meddelar resultatet. För de mönstrande som inte klarat gränsen håller vi samtalet kort och sakligt: »För att gå vidare i prövningen måste man minst skriva en trea och du har skrivit en tvåa, det här innebär att du inte går vidare i dag och att du får åka hem.«
Oftast tas det emot på ett lättsamt sätt men ibland behöver psykologerna aktivera sin terapeutiska sida.
– Om den prövande blir ledsen och agiterad omhändertar vi det. Det har hänt att någon varit suicidnära, men det är extremt ovanligt.
För den majoritet som fortsätter sin prövning väntar en psykologintervju på 30-40 minuter. Psykologen följer en strukturerad intervjuguide. Vad som bedöms är den sökandes förmåga att hantera de påfrestningar och krav som plikten kan innebära.
Jonas Alamaa förklarar att en värnpliktig behöver hantera osäkerhet, att komma till en ny miljö som kan vara hierarkisk, och att vistas i fältmässiga förhållanden. Den behöver en anpassningsförmåga för den kan inte äta när den vill, inte duscha, bekvämligheter saknas. Dessutom finns krav på tempoväxling, överbelastning och understimulans.
– Miljön är speciell, det är bra att ha tidigare intressen och erfarenheter som har likheter med värnplikten.
Vad skulle det kunna vara?
– Där behöver jag sätta punkt.
Jonas Alamaa har på förhand varnat för att han inte kan berätta om allt.
Det låter som att det är mycket som krävs?
– Ja men man ska ha tillräckliga förutsättningar.
Bortanför testrummen ligger matsalen med mikrovågsugnar och kaffeautomat, och ett logement med grönmålade våningssängar. Mönstringen sträcker sig över två dagar. De som bor nära brukar åka hem över natten men till Stockholmskontoret hör också norrlänningarna.
– Tanken är att de ska få bo på ett liknande sätt som de sedan gör under värnplikten.
Går ni psykologer ut hit och snackar med dem?
– Att vi fikar med dem? Nej, vi har vårt eget fikarum.
Drygt trettio psykologer arbetar på kontoret i Stockholm. När de kommer in på morgonen vet de inte vilka de ska träffa. Bokningssystemet är gemensamt och de skriver bara upp sig på nästa i tur.
– Vi träffar bara personen vid ett tillfälle, sedan är vi klara, det är lite speciellt med det här jobbet. Vi har inga uppföljande samtal och får inte heller veta hur det går för individen. Vi träffar nästa och får en ny berättelse.
De som kallas är i regel friska, resursstarka, kapabla och vitala personer, enligt Jonas Alamaa.
– Jag slås av hur ambitiösa vissa är. Vi har för tillfället fler lämpliga prövande än vad det finns platser, det är en back-up för samhället.
Väggarna till hans och de andra psykologernas rum är i dimmat glas. Han visar hur han brukar sitta när han intervjuar: strax framför sitt skrivbord eller i en av de två stolarna som placerats vid ett runt bord. I knät har han en skrivplatta där han fäst intervjuguiden.
Tyngdpunkten i intervjun är bakgrundsfrågorna. De rör hur personen har hanterat sig själv i olika situationer, sina relationer och uppgifter. Den prövande bedöms efter ett antal variabler. Jonas Alamaa säger att han inte kan bli exakt men förklarar med en metafor vad det går ut på.
– Låt oss leka med tanken att man ska bedöma en variabel på mig som är morgonpigg. Då finns en beskrivning av vad det innebär. Det finns indikatorer som sätter plus och minus. Plus kan vara att jag vaknar pigg och glad, hälsar glatt på mina kollegor. Minus att jag är vresig och behöver kaffe innan jag kan prata med någon. Sedan har vi beteendeankare som beskriver olika kravnivåer. En tillräcklig krav-uppfyllnad kan vara att jag någon gång i veckan vaknar trött och arg, och att det hänt att jag försovit mig.
Han betonar att intervjuguiden är strukturerad, att frågorna ställs på en beteendenivå och att bedömningen sker genom en mekanisk sammanvägning.
Men om psykologen får en negativ känsla, hör en varningsklocka, kan den använda den informationen?
– Vi kan och bör använda oss själva som instrument, men om vi får en känsla om något ska vi ställa frågor för att antingen falsifiera eller bekräfta den känslan. Psykologen kan ställa egna följdfrågor.
För annars skulle kanske en AI-robot kunna utföra arbetet?
– Ett starkt argument för att psykologer ska göra de här intervjuerna är att vi är utbildade i psykologisk kompetens och har de terapeutiska egenskaperna. Vi är fenor på att ställa frågor, samla in information och bedöma psykisk ohälsa.
Vad skulle hända om psykologintervjun togs bort? Vissa röster inom urval är starka förespråkare för tester.
– Om vi backar till grundforskning om urvalspsykologi har vi goda skäl att göra den här typen av bedömningar för att predicera framgång. Strukturerade intervjuer har ett gott prediktivt värde. Och det vi får höra från förbanden är att de är väldigt nöjda med de som kommer. Vi har en historiskt låg nivå av avhoppare.
Jonas Alamaa samtycker till att bli fotograferad ifall vi inte skulle få hit en fotograf. Medan han plockar ihop knäpper jag några bilder med mobilen.
– Vad gör du nu, tog du kort när skåpet stod öppet, det måste jag faktiskt be dig radera direkt.
I övrigt är han positiv till att bli plåtad. Han tar fram en informationstavla de visar när de har utländska delegationer på besök och ställer upp sig bredvid.
Han följer med ut och säger adjö. Utanför ingången skiner solen. Där står Assar Söderberg, 18 år, och kisar mot himlen. Han är från Sundsvall och säger att det gått bra.
Hur var psykologsamtalet?
– Hon var trevlig, det var mest frågor om familj och kompisar.
Han har fått placering som sjukvårdare i Boden.
– Bättre det än att gå runt och skjuta i alla fall, säger han innan han rör sig bort mot tunnelbanan och tåget hem.
Fotnot: Läs mer om urval i Psykologtidningen nr 6.
