Karolinska institutet får klart mest av forskningsanslagen från Vetenskapsrådet, visar Psykologtidningens kartläggning.
Lucas Pettersson, chef på avdelningen för forskningsfinansiering, tycker det är helt i sin ordning.
– Vi är en excellensverksamhet, ingen rättviseverksamhet.
Text: Maria Jernberg
Vetenskapsrådet är den största externa finansiären av forskningsmedel. Konkurrensen om medlen är stenhård. Cirka 90 procent av ansökningar som inkommer till beredningsgruppen för psykologi, avslås.
¬– Det är en stor sak att få de här bidragen, då har man sin projektförsörjning klar, säger Lucas Pettersson.
Ledamöterna som anlitats för att avgöra ansökningarnas framtid får utbildning och strikta ramar att hålla sig till.
– Det helt övergripande kriteriet är vetenskaplig kvalitet. De projekt som vi bedömer kan ge Sverige bäst forskningsresultat, de ska finansieras.
Originalitet och nytänkande, meriter inom forskargruppen och genomförbarhet – det är övriga kriterier.
– Alla pengar kan gå till Stockholm om det skulle visa sig att de bästa projekten finns där. Det ska inte spela någon roll. Tvärtom gör vi allt vi kan för att bygga upp system där det enda som spelar roll är kvalitet.
Mikael Lundqvist, senior forskare på Karolinska institutet, tilldelades förra året 5,89 miljoner för att studera hur människan lagrar spatial information och navigerar efter den. Han uppfattar att KI är ett nav som forskare söker sig till och att forskningsfokuset är större där än på andra universitet han varit.
– Jag tror att det är naturligt att det bildas hubbar, och att vi inte aktivt ska försöka sprida ut forskningen.
Statistiken visar också att två tredjedelar av anslagen från Vetenskapsrådet tilldelas män, trots att minst hälften av de som går forskarutbildning i psykologi är kvinnor.
Mest projektbidragspengar sedan 2014 har en man på Lunds universitet fått. Docent Roger Johansson och hans forskargrupp fick 6,35 miljoner för att undersöka det episodiska minnet och vad som gör mentala tidsresor möjliga.
– Hur kan vi få de här tydliga bilderna av vad vi varit med om? Vi studerar relationen mellan hur vi skapar och återkallar visuella minnen, och hur vi använder vår blick till det.
Roger Johansson säger att det inte finns något magiskt recept för en vinnande ansökan.
– Viktigast är att ha en grund att stå på. Att du kan ditt fält och har gjort tidigare forskning som du kan bygga vidare på i nya riktningar. Sen behöver man utveckla spännande idéer och skriva fram dem så att någon som inte jobbar med det varje dag, kan förstå.
Arbetet med att bedöma ansökningarna pågår under nio månader. Under två dygn i oktober stänger ledamöterna in sig på Sheraton Hotel i Stockholm för att göra den slutgiltiga gallringen.
— Stämningen är mycket fokuserad och seriös. Man vet att man avgör vad folk ska hålla på med de närmaste åren, säger beredningsgruppens ordförande Torun Lindholm Öjmyr, professor i psykologi vid Stockholms universitet.
Hon beskriver att de noga preciserade kriterierna som de utgår från, gör att det oftast råder enighet i gruppen.
– Vi kan ibland ha olika åsikter men håller alltid en god ton. Vi lyssnar på varandra och söker en gemensam uppfattning. Det är jätteviktigt att alla kan stå för de bedömningar vi gör.
Torun Lindholm Öjmyr ser att det under lång tid varit en dominans för neuropsykologin.
– Det kan vara lite frustrerande ibland. Man skulle kanske vilja sprida ut pengarna på olika delområden och lärosäten, men det får vi inte göra.
Vetenskapsrådet väger inte heller in behov som kan finnas i samhället av en viss forskning, förutom i enstaka fall då särskilda satsningar utlysts av dem själva eller regeringen. I grunduppdraget står att de ska finansiera grundforskning och där brukar samhällsnytta inte lyftas fram som ett argument.
– Det här handlar om ny kunskap. Den nya kunskapen vet vi inte riktigt när eller hur den kan komma till användning, säger Lucas -Pettersson.
Han ger ett exempel om fåglars flyttbeteende.
– Det var ingen som tänkte att det var särskilt viktigt att veta, men när fågelinfluensan kom förstod vi hur fåglarna rörde sig och anade var nya utbrott av fågelinfluensa skulle ske.
I tre år sitter ledamöterna i beredningsgruppen. Torun Lindholm Öjmyr beskriver det som ett otroligt jobb, att de får slita kvällar och helger.
– Men det måste göras. Man ställer upp. Om man är forskare i Sverige får man räkna med det.
Och på kvällen på Sheraton, är det fest då?
– Nej, nej, vi käkar i deras matsal och pratar om andra saker, men eftersom ännu en hård arbetsdag väntar, tar vi det lugnt.
