För att vi ska kunna ändra våra beteenden krävs en rad åtgärder.
Men de behöver stöd i psykologisk forskning för att bli accepterade.
-I annat fall börjar vi bete oss som dagisbarn, säger Annika Nordlund, docent i psykologi och ny ledamot i regeringens klimatpolitiska råd.
Annika Nordlund inledde sin lunchföreläsning, arrangerad av Psykologer för hållbar utveckling, med att måla upp en mörk bild. FN:s klimatpanel, IPCC, slog nyligen fast att vi riskerar att passera 1.5-graders målet inom tio år. Vi har redan fått en försmak av effekterna: extremväder och höjda havsnivåer som gör delar av planeten obeboeliga.
En ny brittisk studie visar dessutom att uppgivenheten sprider sig bland ungdomar. Varannan i åldern 16-25 år tror att mänskligheten är dödsdömd och 75 procent ser mörkt på sin egen framtid på grund av klimatkrisen.
Annika Nordlund är inte bara bekymrad över deras psykiska mående.
-Om de slutar utbilda sig för att de inte ser någon mening, då är vi riktigt illa ute, säger hon.
Men det finns ändå ljusglimtar, menar Annika Nordlund. Pandemin visade att vi klarar att ställa om samhället och våra beteenden mycket snabbt.
-Då var förstås hotet mitt framför näsan, klimathotet är fortfarande abstrakt, men vi ser det komma närmare med till exempel följderna av extremväder. Tyvärr behövde det gå så långt. Det är dags att utropa ett klimatnödläge för att vi ska förstå allvaret, säger Annika Nordlund.
Hon har ett mantra för vilka beteenden som behöver förändras: bilen, biffen och börsen (var vi placerar sparkapitalet). Det är inom dessa områden vi har möjligheter till beteendeförändringar. Verktygen är push- och pull-faktorer. Alltså påtvingade eller frivilliga förändringar.
-Mest effektivt är en kombination, säger Annika Nordlund och tar trängselavgifterna i Stockholm som ett exempel.
Från början var kritiken hård, men acceptansen ökade när intäkterna skulle gå till att bygga ut kollektivtrafiken.
-Om vi bara höjer bensinskatten, då kan det bli reaktans i stället för acceptans. Vissa reagerar som dagisbarn och kör mer bil bara för att visa att staten minsann inte bestämmer över mig, säger Annika Nordlund.
När politiker beslutar om åtgärder för ändrade beteenden, då gäller det att ha kunskap om de tre målen som styr våra beteenden: hedonism – att vi vill må bra, normer – att vi vill göra rätt och att vi vill maximera vinster och minimera förluster.
-Det gäller att ta hänsyn till alla tre och se hur de kan kombineras, säger Annika Nordlund.
Att förändra våra beteenden för klimatet är fortfarande långt ifrån en social norm, menar Annika Nordlund.
-Kastar du en glasflaska på gräsmattan blir det ett väldigt liv, men tar du bilen, då blir det inga reaktioner. Dessutom är det ofta en automatiserad vana. Om du tar bilen varje dag i tre veckor, då tänker du inte längre över konsekvenserna, vanor behöver brytas, säger Annika Nordlund.
Hon uppmanar också föräldrar att sprida värderingar till barnen, som att äta vegetariskt.
Men allt det här talet om individuella beteendeförändringar, har de verkligen någon effekt i det stora hela? undrade en av åhörarna.
-Absolut, privatbilismen står för 70 procent av koldioxidutsläppen från vägtransporter inom Europa, sedan är det förstås många bäckar små, svarade Annika Nordlund.
Som ledamot i Klimatpolitiska rådet kommer hon framföra åsikten att det behöver bli tydligt för allmänheten om vad som har effekt.
-En del känner sig utpekade, som att de får skuld över att duscha varje dag. Dessutom behöver det tas hänsyn till regionala skillnader, som att det är svårare att ta sig till jobbet utan bil i Norrland.
