Kristina Sandberg, författare och psykolog, har fått uppleva hur sjukdom och dödshot verkar vara svårt för de flesta att hantera.
Nu känner hon sig lockad att återvända till yrket som psykolog.
-Men allra trevligast vore det nog med en arbetsgemenskap, säger hon.
Text: Anna Wahlgren
Bilder: Fond & Fond
Kristina Sandberg minns fortfarande läkarens formulering. Ordagrant. »Jag har inget bra besked till dig i dag.« Hon har tre tumörer i bröstet en stor och två små. Och hon ramlar ner i ett stort mörkt hål. Hela tiden maler det inom henne: Jag får inte dö från mina barn.
– Har man en gång drabbats av spridningsbenägna tumörer så lever man med hotet att sjukdomen kan komma tillbaka. Men just nu känns det bra. För första gången på fem år har jag inte längre dödsångesten och rädslan för återfall konstant i mig. Innan jag visste om cancern var spridd så var mitt tidsperspektiv att jag hoppades att
få leva tio år till. För då hade barnen åtminstone hunnit bli unga vuxna.
Det har gått fem år sedan psykologen och författaren Kristina Sandberg diagnosticerades med aggressiv bröstcancer. Det var hennes man som upptäckte en knöl i hennes bröst. Kristina brukade gå på mammografi men hade missat den senaste screeningen. Hon hade precis slagit igenom med Maj-trilogin och reste landet runt för att föreläsa på bibliotek och litteraturmässor. Livet rusade. Hon sov i olika hotellrum varje natt och sa ofta god natt till maken och de två små döttrarna på telefon.
– När min man upptäckte den där knölen så gjorde den väldigt ont och jag hade hört att bröstcancertumörer inte gör ont. Då hakade jag tag i det och tänkte att det nog inte är någon fara. Och som jag hade jobbat rest och farit inte hade jag orkat det om jag var allvarligt sjuk? Dessutom skulle familjen åka iväg på en efterlängtad resa till England. Och nästan direkt när vi kom hem därifrån så dog min pappa oväntat. Jag hade därmed också en sorg och en begravning att ta hand om. Jag tyckte att jag hade alla skäl att inte ta tag i knölen.
Direkt efter begravningen uppe i Ångermanland kommer Kristina äntligen iväg till en vårdcentral. Det är tydligt att läkaren misstänker cancer. Hon säger det inte rakt ut men upprepar att Kristina omedelbart måste boka tid för mammografi.
– Efter läkarbesöket tänker jag alla möjliga saker. Varför struntade jag i att gå till läkaren när vi upptäckte knölen? Hur snabbt växer tumörer? Hur snabbt sprider de sig?
I nya boken En ensam plats skildrar hon sin ångest men också hur svårt det blev för omgivningen att hantera hennes cancer-diagnos. Kristina sörjer att hon inte längre når fram till människor. Några vill peppa översläta och trösta. Andra vill prata om bekanta eller anhöriga som haft cancer och dött. Hon upplever att det är svårt för många att orka höra vad hon faktiskt säger få orkar vara med henne i den reella oron både när hon väntar på besked och går igenom cellgiftsbehandlingen. Hennes dödsångest väcker rädsla hos omgivningen.
Kristina kan inte komma till någon annan slutsats än att vissa delar av livet är svåra att dela med en annan människa. I sjukdomen står man ensam. Och det är en ödslig plats. Därför behövs verkligen det professionella stödsamtalet i samband med svår sjukdom och kris betonar psykologen Kristina. För henne var de fem samtalen hos en kurator efter cancerbehandlingen till stor hjälp.
– Jag behövde att någon bekräftade hur svår ovissheten var att någon stod ut att vara med mig i den oron och väntan. Tiden står liksom still när man väntar ett svårt besked. Även mellan min man och mig blev det tyst för i krisen blev också språket »magiskt« orden liksom farliga. Jag klarade inte att uttala min stora rädsla att dö ifrån barnen och honom som om själva uttalandet skulle få det att hända – och han bar på sin skräck att bli lämnad ensam kvar. Han är nog den mer oroliga av oss två och just då behövde jag också skydda mig mot hans oro. Vi var i varsin djup kris. Jag tänkte ju på det här oavbrutet men jag kunde inte riktigt dela det med någon.
Snart börjar nästa jobbiga resa – att ta reda på om cancern är spridd? Under två mardrömslånga månader väntar Kristina på besked.
– I efterhand har jag tänkt mycket på hur läkarna kommunicerar sådana här saker. Jag visste att många andra som fått bröstcancerdiagnoser har fått höra av sina läkare att det skulle gå bra de skulle bli friska. Ingen sa det till mig bara att de skulle undersöka resten av kroppen för att utesluta att cancern hade spridits. Jag hade svårt att sova men läkaren ville inte skriva ut något ångestdämpande. Hon sa att jag stod inför ett potentiellt dödshot och den krisen måste jag ändå möta förr eller senare – utan ångestdämpande mediciner.
Så Kristina mötte krisen. Med besked. Hon beskriver det som att hon var djupt nere i skuggans dal. Framför allt tänkte hon på barnen. Den yngsta hade just fyllt tio den äldsta tolv. Vad ska hända med dem om hon dör?
– Inför barnen betonade jag hela tiden att mormor också har haft bröstcancer och att det gick bra. Jag var också tydlig med att jag kommer att ta emot all hjälp jag kan få av vården. Men cytostatikan är ju både effektiv och skoningslös. Och det var barnen och Mats som såg mig när jag mådde som sämst av behandlingen.
Rakt på sak från diarréerna till blåsorna i munnen berättar Kristina vad som händer med kroppen och själen under en cancerbehandling med cytostatika. Liksom Maj-trilogin är det här ett stycke kvinnohistoria menar hon. Bröstcancer är den vanligaste cancerformen bland kvinnor ändå pratas det inte så ofta om de psykiska och fysiska konsekvenserna av sjukdomen och behandlingen.
– De snabbväxande cellerna dör redan efter den första kuren och man tappar håret. Jag förlorade vartenda hårstrå på kroppen. Ju längre fram i behandlingen desto mer påverkas andra delar av kroppen – framför allt blev det svåra effekter av att det röda blodvärdet rasade. Syreupptagningsförmågan blev allt sämre och jag blev tröttare och tröttare. Det kallas fatigue och drabbar många med cancer. I slutet blödde jag ur alla slemhinnor hade stora blåsor i munnen tånaglar lossnade och blödde.
I En ensam plats skriver Kristina också om uppväxten i Sundsvall minnen från när hon var lika gammal som hennes döttrar är när hon blir sjuk. Hennes mamma hade återkommande djupa depressioner och var periodvis inlagd på sjukhus för behandling. Föräldrarna skildes när hon var tio och hennes pappa hade sina svårigheter och med åren ett tilltagande alkoholmissbruk.
– Pappas död satte nog igång en övergivenhetskänsla som alla kan känna när ens föräldrar dör men den förstärktes när jag själv ställdes inför risken att lämna mina barn när jag blev sjuk.
Valet att läsa till psykolog påverkades av många saker menar Kristina.
– Mina föräldrar skildes när jag var tio och efter det bodde jag och min storasyster med vår mamma som var lågavlönad. Jag såg hur jobbigt det kunde vara för henne ekonomiskt. Jag hade lätt för att plugga och satsade på skolan jag ville ha så bra betyg att jag skulle kunna välja utbildning så fritt som möjligt. Samtidigt drömde jag om att bli författare och konstnär – ekonomiskt osäkra yrken.
Efter gymnasiet gick Kristina en förberedande konstutbildning i Umeå läste skapande svenska och gick skrivarlinjen på Biskops Arnö.
– Men jag var medveten om att författaryrket är osäkert på många sätt – och då visste jag ju inte ens om jag skulle få ge ut någon bok i framtiden. Psykologyrket skulle troligtvis gå bra att kombinera med skrivandet tänkte jag. Man får arbeta med samtal lyssna till och försöka förstå människors berättelser om sig själva. Man arbetar med sig själv som instrument precis som i skrivandet. Jag sökte och kom in på psykologutbildningen i Stockholm. I samma veva fick jag min debutroman antagen på Albert Bonniers förlag.
Hon gjorde PTP-tjänst på Psykoterapiinstitutet och blev uppmuntrad av ett par kollegor att söka psykoanalytikerutbildningen.
– Det var på den tiden den psykodynamiska terapin började ifrågasättas KBT var på modet och Psykoterapiinstitutet med alla erfarna och duktiga psykodynamiska psykoterapeuter fick läggas ner. Så sorgligt tycker jag. Det gläder mig att den psykodynamiska psykoterapin nu har fått en revival. Jag är en stor anhängare av det långsamma samtalet.
Kristina gav ut sin tredje roman Ta itu medan hon gjorde PTP-tjänst och den fick fina recensioner. Då undrade ett par kollegor på institutet: »Är inte du egentligen författare?«
– Det satt kvar hos mig när jag sedan var föräldraledig med mina döttrar. När barnen började på dagis satte jag igång att skriva på Maj-trilogin för att ge skrivandet en verklig chans. Samtidigt -arbetade jag som översättare skrivarkurslärare och vikarierade på en ätstörningsklinik i perioder.
Det är sju år sedan Kristina senast arbetade som psykolog. I perioder har hon saknat sitt yrke att ha arbetskamrater och ett yrkessammanhang.
– För första gången på flera år känns det lockande att ha klienter att arbeta som terapeut. Barnen är ju stora nu – och jag har varit verksam som författare på heltid i flera år. Men allra trevligast vore det nog med en arbetsgemenskap. Jag tycker visserligen att mitt skrivarkursarbete när jag handleder studenter liknar psykologyrket. Det handlar också om att ta hand om olika svårigheter och att sätta ord på dem.
Kanske är det de senaste månadernas turbulenta författartillvaro som har fått henne att längta tillbaka till psykologrollen? När boken släpptes sent i våras drogs Kristina ofrivilligt in i vårens stora kulturbråk. Skribenten Linda Skugge sågade En ensam plats på Expressens kultursida. Redan i rubriken på den uppmärksammade recensionen slås det fast att »det inte blir konst för att man skriver om cancer«.
Så här med lite perspektiv tycker Kristina att responsen påminner om omgivningens reaktioner då hon var sjuk. Svår sjukdom och dödshot verkar vara svårt för de flesta att hantera. Men Lindas Skugges text har hon inte läst. Hon vill inte ha in den i sitt system. Det mesta har hon dock fått återberättat för andra så hon vet i princip vad som står där.
– Jag tänker att Linda Skugge jobbar på sitt varumärke och att hon sedan 1990-talet gör sin grej men svansen som har kommit efter Linda berör mig ganska illa. Alla de som kommenterar och har tydliga åsikter om vad jag har skrivit utan att ens ha läst boken. Några kritiker skriver om sig själva i recensionerna och bortser från vad som faktiskt står i min text. De skriver om egen sjukdom eller om barnlöshet. Någon menar: vad är det att vara rädd för att dö från sina barn i mellanstadieåldern men tänk på mig då – jag har ju inte ens kunnat få några barn efter min cancer.
En del av Kristina kan känna: »Fasiken att jag ska behöva uppleva samma sak igen.« Hon skrev boken för att hon hade svårt att göra sig förstådd under sjukdomsperioden. Det var så mycket med sjukdomen inte minst rädslan att dö ifrån barnen som var svår att dela med andra. Och så händer samma sak när boken ges ut – att det återigen är svårt att nå fram med vad en svår sjukdomsdiagnos och behandling kan innebära.
– Min text är en djupt personlig subjektiv skildring av en svår kris – andras livskriser kan såklart se helt annorlunda ut men vara lika smärtsamma eller tuffare. Det är synd att jämföra lidande för alla människor drabbas av svårigheter och kriser i livet tänker jag. Är det något jag önskar med boken så är det just det. Att vi kan mötas på våra olika ensamma platser.
KRISTINA SANDBERG
ÅLDER: 49 år.
BOR: Haninge söder om Stockholm.
FAMILJ: Gift med författaren Mats Kempe döttrarna Elsa 17 år och Estrid 15 år samt en katt.
YRKE: Legitimerad psykolog. Författare på heltid sedan 2014.
BAKGRUND: Växte upp i Sundsvall. Utbildade sig till psykolog och har bland annat jobbat på en ätstörningsklinik. Debuterade som författare 1997 har skrivit sju romaner. Fick sitt genombrott med trilogin om hemmafrun Maj och tilldelades Augustpriset för den avslutande delen Liv till varje pris.
