Psykologen Liria Ortiz syns i alla sammanhang: från tv-program till Tiktok.
Men hon har inte längre något behov av att vara högpresterande.
–Tidigare har jag tackat ja till uppdrag som mest tagit energi. Nu tänker jag efter – är det här verkligen kul, säger hon.
Text: Anna Wahlgren
Liria Ortiz är en ovanligt tillgänglig psykolog. I de egna böckernas efterord skriver hon alltid ut sin mejladress och uppmanar läsarna att höra av sig. Hon twittrar under namnet @PsykologLiria och finns på Facebook Instagram Youtube och Tiktok. Hon har gett råd till programledarna Kalle Zachari Wahlström och Brita Zachari i tv-programmet »Kalles och Britas sex liv« och i tio år svarade hon på läsarnas frågor i Dagens Nyheter.
– Att popularisera psykologi har gått som en röd tråd genom mitt liv. Att använda enklare ord att inte komma dragandes med massa facktermer. Jag har heller inte haft något emot att synas i media. Jag har gillat den publika rollen. När jag började svara på läsarnas frågor i Dagens Nyheter för tolv år sedan var det inte många psykologer som jobbade så. Jag fick bryta ny mark och hade knappt några kollegor att fråga till råds. Man får mycket uppmärksamhet som offentlig psykolog. Men det är inte alltid positiv uppmärksamhet. Många tänker och tror att de kan göra det jag gör – fast mycket bättre.
Vi ses på Centralbadets uteservering i Stockholm. En bit in i intervjun kommer en tiggare fram till bordet. Jag skruvar besvärat på mig – vi är mitt i ett intressant samtal dessutom står han alldeles för nära för att det ska kännas coronasäkert. Liria är tydligare. Hon tackar vänligt men bestämt nej till att bidra. När han har gått säger hon:
– Jag ger inte pengar till män bara till kvinnor. Någon sa till mig att det är väldigt diskriminerande och det kanske det är. Men forskning visar att kvinnor tar bättre hand om sig själva och sin familj jämfört med män när de får pengar.
Liria Ortiz har inget emot att säga vad hon tycker. I höstas skrev hon en debattartikel i Psykologtidningen om de fel som hon tycker att klimatpsykologer gör.
– Det var en bra debatt mellan oss som deltog i den. Respektfull. Men jag fick mejl från andra kli-matpsykologer som kände sig attackerade. Jag tycker att det är okej att ha olika åsikter. Jag är kbt:are men jag har kompisar som är psykodynamiker. Vi skojar och driver med varandra. Om jag bara måste umgås med människor som tycker som jag så blir ju livet jättetråkigt.
Att diskutera och debattera lärde hon sig som politisk aktiv inom vänstern i 1970-talets Uruguay. Liria Ortiz är född och uppvuxen i det lilla landet som ligger inklämt mellan grannjättarna Brasilien och Argentina på Sydamerikas atlantkust. En uppväxt som hon beskriver som både ekonomiskt och känslomässigt fattig.
– Jag var tre år när min pappa blev mördad. Han hade hamnat i ett bråk. Han verkar ha varit en man som gillade att spela och dricka alkohol. Min mamma gifte snart om sig och så småningom fick jag och min syster tre syskon till. Relationen med min mamma och styvpappa var inte den bästa. Min mamma la all sin energi på den nya familjen. Jag lämnade hemmet redan som trettonåring.
Politiken blev Lirias nya familj. Hon engagerade sig i en vänsterrörelse och tyckte att livet fick en mening. Hon hittade nya vänner och de förenades i kampen. Men under diktaturen – Uruguay var en militärdiktatur 1973–1985 – förbjöds all politisk aktivitet. Många kastades i fängelse och tortera-des framför allt aktiva från den politiska vänstersidan. Så också Liria.
– Jag var sexton år när jag hamnade i fängelse. Jag satt inlåst i ett år det var förfärligt. En hemsk period. Jag är fortfarande vänster men i dag skulle jag aldrig gå med i ett parti. När jag var ung var allt så enkelt: vänster är bra höger är dåligt. Så småningom insåg jag att verkligheten inte är svartvit. Men det tog tid att komma dit. Någon har sagt att fanatismen är ett kompensatoriskt beteende för all osäkerhet man har inom sig. Jag håller med om den beskrivningen.
Liria Ortiz kunde inte längre bo kvar i sitt hemland. Hon flydde till Europa och hamnade via vänner i Sverige. Här träffade hon en man och här blev hon kvar. Det är länge sedan nu men hon har alltid behållit kontakten med sitt gamla hemland.
– Nu är det fyra år sedan mamma dog. Vi hade en svår relation. Jag bröt aldrig med henne helt och hållet men i perioder tog jag avstånd från henne. I terapin har jag pratat mycket om mamma. Jag kom fram till att jag aldrig skulle få någon moderskärlek från henne. Att hon inte var förmögen att ge det. Jag insåg att det var upp till mig att avgöra vad jag ville göra med relationen. Så småningom kom jag fram till att jag skulle acceptera att det var som det var och att lite kontakt var bättre än ingen. Så vi har pratat om ditt och datt i telefon »Hur är vädret i Montevideo?« men inte så mycket mer än så.
Liria Ortiz är produktiv och effektiv. När man skickar ett mejl till henne får man nästan alltid svar med vändande post. Dessutom har hon skrivit en radda böcker däribland Du & din mamma som just handlar om besvärliga mammarelationer.
– Att avliva myter har varit ett sätt för mig att bidra till samhället. För myter gör oss ofta olyckliga. Runt mammor och moderskap finns det många myter. »En mor vet alltid det bästa för sina barn.« »En mor älskar alltid sina barn.« Tyvärr gör de här myterna att de vuxna barnen blir olyckliga. Jag har försökt vidga perspektivet. För en mamma gör inte alltid det bästa för sina barn. Och du behöver faktiskt inte älska din mamma. Du behöver inte förlåta henne. Du behöver däremot hitta ett sätt att förhålla dig till henne. I boken presenterar jag olika övningar och förslag på hur man kan gå vidare med en sårig mammarelation. Vissa mår bäst av att bryta kontakten andra lär sig strategier för att förhålla sig till sin mamma. Min erfarenhet är att människor kan förlåta väldigt mycket för att få ha kontakt med sina föräldrar. Relationen till min egen mamma har förstås präglat mig och är säkert en förklaring till att jag skrev boken. Jag har med egna ögon sett att mödrar inte är fantastiska i precis alla lägen.
Ungefär tjugo procent av sin arbetstid ägnar Liria Ortiz åt ideellt arbete. Hon försöker lokalisera var behoven finns och erbjuda sina tjänster. När de ensamkommande flyktingarna från Afghanistan sittstrejkade på Medborgarplatsen i Stockholm ville hon bidra med sina psykologikunskaper.
– Jag tänkte att korta interventioner kunde vara lämpligt och berättade på Facebook att jag ställde upp. Sedan blev jag kontaktad av killarna själva eller via deras gode män och andra vuxna. De flesta träffade jag bara en enda gång så jag hade inte särskilt mycket tid på mig. Jag försökte stärka deras egna resurser och överlevnadsstrategier. Jag fick arbeta mycket med mig själv också. Ger det här verkligen resultat? Är det meningsfullt? Jag fick improvisera och för en gångs skull hade jag ingen forskning att luta mig mot.
På förlaget Natur & kultur kallas Liria Ortiz drottningen av motiverande samtal. Hon håller kurser och skrivit en handfull böcker i ämnet. Vad är det som är så intressant med motiverande samtal?
– Jag tycker att det är en bra samtalsmetod som fokuserar på att förstärka och framkalla personens motivation. Oavsett terapiform behöver vi förr eller senare arbeta med personens motivation att till exempel prata om det svåra att exponera eller aktivera sig. Behandlingar för ångest och depression har hur bra evidens som helst men om klienten inte är motiverad till att vara aktiv i behandlingen kan vi psykologer inte hjälpa till att gå vidare. Motiverande samtal är nyckeln till väldigt mycket.
På senare år har Liria Ortiz funderat över vad som motiverar henne själv i den period i livet där hon nu befinner sig och hon har kommit fram till att hon vill ha mer humor i sitt liv. Hon vill skratta och ha kul. Hon har gått flera kurser i stand up-teknik och i samband med kursen stod hon på scenen på Norra brunn.
– Från och med nu ska jag prioritera glädje. På senare år har jag mer och mer känt att jag vill att jobbet ska vara roligt. Det har inte alltid varit det. Jag har varit väldigt högpresterande och jag har tackat ja till uppdrag som mest har tagit energi. Men nu tänker jag efter – är det här verkligen kul?
Dessutom har hon kommit fram till att hon vill tillbringa mer tid tillsammans med sin man Peter. I samband med coronakrisen har paret pratat mycket om hur de vill leva. Men de har också talat om döden.
– Under de här diskussionerna upptäckte jag hur rädd jag är för att Peter ska dö före mig. Jag älskar honom. Vi är två väldigt olika personligheter. Han brukar säga att min enorma nyfikenhet gör att jag vill gå i alla mörka rum och titta medan han kan tänka sig att stanna utanför. Vi är båda experter på motiverande samtal men i relationen gör vi samma fel som alla andra. Jag skulle aldrig säga till dig: »Anna du får inte äta salt.« Det är inte så man motiverar en människa. Men till Peter kan jag säga så. Och då börjar han genast försvara sig säger Liria och skrattar högt.
I tacktalet när hon tog emot Stora Psykologpriset 2017 berättade Liria Ortiz att hon under livet har känt sig som en fattig gäst i de fina salongerna. Gör hon det fortfarande?
– Ibland. När jag är på förlagets litteraturträffar till exempel. Jag får känslan: Vad gör jag här? Snart kastar de väl ut mig. Men för det mesta känner jag faktiskt att jag duger och att jag är tacksam för hur mitt liv har blivit.
Liria Ortiz
Ålder: 61 år.
Bor: I lägenhet i Stockholm.
Familj: Maken Peter Wirbing.
Bakgrund: Psykolog och psykoterapeut med kbt-inriktning specialist i klinisk psykologi och utbildare i motiverande samtal (MI). Driver utbildningsföretaget Till Kunskap. Föreläser har skrivit ett tiotal böcker och medverkat i flera expertpaneler som Insidan i Dagens Nyheter tidningen PS! och Psykologförbundets nätplats Psykologiguiden.
Aktuell: Med boken Myter i kärleksrelationer som gör oss olyckliga. Svarar på ungdomars frågor om kärlek och relationer på Tiktok.
3 x om att jobba ideellt som psykolog
- Förebilden
När jag var tonåring började jag gå i terapi. Jag var en väldigt plågad själ på den tiden. Men jag hade inga ekonomiska resurser och till en början tog psykologen inte betalt. Först när jag fick ett arbete började jag betala henne. Den här psykologen lärde mig något jag tyckte att hennes upplägg var väldigt modellerande. I hela mitt liv har det varit viktigt för mig att delvis jobba ideellt.
- Tacksamheten
Jag brukar säga så att jag hade en dålig start i livet. Folk säger till mig att jag är en riktig kämpe. Jo visst men man måste ha hjälp också säger jag då. Det finns folk som påstår att de har kommit dit de har kommit helt på egen hand. Att ingen har hjälpt dem. Jag tänker att det är ett väldigt narcissistiskt sätt att resonera. Det är omöjligt att ta sig fram i livet hur mycket man än kämpar om det inte finns folk som tror på en. Jag tänker ofta på alla som har hjälpt mig. Jag är tacksam för all hjälp och jag i min tur vill hjälpa andra. Det är ett sätt för mig att betala tillbaka.
- Finansieringen
Ungefär tjugo procent av min tid går till ideella projekt. De senaste tio åren har till exempel allt klientarbete varit ideellt. Det är utbildningarna som har gett mig pengar till hyran. Så länge jag har utbildningsuppdrag kan jag göra så. Mina uppdrag i Uruguay har också alltid varit ideella. Varje år reser jag till Uruguay för att hålla kurser i några veckor. Jag vill betala tillbaka till mitt gamla hem-land.
