En fot i den akademiska världen, den andra i praktiken. Annika Lantz Friedrich är professorn i arbets- och organisationspsykologi som lever i båda sfärerna. Men var hon än befinner sig så ser hon det som sin uppgift ha en kritisk blick – inte minst mot den egna disciplinen.
Text: Anna Wahlgren
Annika Lantz Friedrich brukar inte klaga över hög arbetsbelastning, men den senaste tiden har varit tung.
– Jag är ännu i efterdyningarna av en svår privat period. Mina föräldrar har gått bort och vi har förlorat en katt. Jag har inte haft mer energi än för basic överlevnad. Det har gjort att jag är ett
halvår försenad med den bok som jag skriver tillsammans med ett par kollegor. Jag har arbetat oerhört intensivt ett tag. Nu är det 70-timmarsveckor som gäller.
Visst, det är frivilligt, konstaterar hon. I samma andetag säger hon att hon är krävande.
– Studenterna skulle beskriva mig så. Krävande. I kursutvärderingarna står det ofta att det är »för mycket« på mina kurser. Och jag är krävande, vad gäller andras prestationer, men också mot mig själv. Jag har svårt med slarv.
Säger hon med eftertryck. Arbets- och organisationspsykologin, hennes egen disciplin, är ett av områdena som hon kritiserar.
– Det är ingen hemlighet att jag tycker att mycket som görs inom AO-området är skrutt. Jag skulle ju inte gå ju till en tandläkare som säger att den jobbar efter »ett helhetsperspektiv«. Jag går till en tandläkare som är up to date med hur man bäst lagar tänder.
Jag konstaterar att Annika Lantz Friedrich är relativt svårgooglad. Hon har ju en känd namne – programledaren och radioprofilen.
– Vi har haft några roliga förvecklingar. Vid ett tillfälle skulle jag hålla en öppen föreläsning vid Mälardalens högskola. Till sådana tillställningar brukar det komma ett par intresserade pensionärer samt några uteliggare som inte har någonstans att ta vägen. Men den här gången var det knökfullt i salen. Jag fattade ingenting. När jag gick fram till podiet för att dra igång hörde jag en kvinna på främre raden besviket utbrista: »Nej, men är det hon?«.
Duon Annika Lantz har aldrig träffats. Psykologen Annika Lantz har dock föreslagit att de ska skriva en bok ihop: »Annika Lantz i kvadrat«. Men än så länge har det inte blivit något.
Inom psykologkretsar är Annika Lantz Friedrich förstås inget okänt namn. Hon är professorn i arbets- och organisationspsykologi som vid sidan av den akademiska karriären har haft en fot i praktisk konsultarbete. Dessutom har hon skrivit ett tiotal böcker, bland annat en om intervjumetodik. Jag föreslår att Annika ska recensera min intervju när vi är färdiga och det går hon med på.
Vi ses på Annika Lantz Friedrichs arbetsplats, Stockholms universitet. Psykologiska institutionen är vackert belägen vid Brunnsviken – en lagom lång paddeltur från Annikas hus i Stocksund. Det händer att hon tar kajaken till jobbet. Just nu är det extra mycket kajakträning då hon och maken förbereder sig inför en äventyrsresa i kanadensiska Arktis.
På Annikas hemsida finns en bild på henne iklädd överlevnadsdräkt. Bilden är tagen under en kajakresa på Svalbard. Bildtexten lyder: »Ultimate kajaking and teamwork experience at Svalbard 2017«. Det är ironiskt menat förstås. Övningar i teambuilding som ett roligt event avfärdar Annika kort och gott som »trams«.
– Ja, vi vet ju att de inte har någon som helst effekt.
Alla interventioner, inklusive teambuilding, ska vara systematiska och handla om jobbet, understryker Annika. Boken hon skriver på handlar om just det – teamarbete. Vilka är de tio vanligaste problemen med teamarbete och vad säger forskningen om lösningarna på de specifika problemen? Bakgrunden till boken är Annikas stora mission för att psykologer ska ha en tydligare vetenskaplig koppling när de jobbar som konsulter på arbetsplatser och inom organisationer.
– Jag lastar inte enbart konsulterna för att det är svajigt. Det handlar inte bara om deras bristande kunskaper eller bristande professionalitet. Det handlar också om att många organisationer är ute efter en quickfix. Uppdragsgivarna som köper konsulttjänster har dessutom dålig beställarkompetens. De kan ofta inte skriva en kravspecifikation. Med boken hoppas jag både bidra till att öka beställarkompetensen och att öka professionaliteten inom kåren.
Alltför många konsultbyråer sitter med färdiga lösningar på lagerhyllan, menar Annika Lantz Friedrich. Hon tycker att psykologer ska jobba precis tvärtom. Grunden måste vara systematisk problemlösning. Vilken är den teoretiska bakgrunden till de problem som har identifierats?
– Jag menar att vi psykologer ska ställa lika höga krav på oss själva och vår professionalism när vi arbetar på en arbetsplats eller i en organisation som när vi jobbar med en patient. Om du var min patient skulle ju inte jag säga: »Jaha, där är du, och jag är väldigt duktig på spindelträning. Så nu kör vi spindelträning, trots att du inte har spindelfobi.« Men så kan det gå till när det gäller organisationer.
Ett problem för psykologer är att utbildningarna länge har varit för slappa, menar hon.
– Psykologer med lång utbildning borde ju vara fullmatade med kunskaper inom olika områden. Men kraven på utbildningarna har varit för låga. Det blir inte tillräckligt motiverande och stimulerande för studenterna. Målet måste ju vara att varje student ska lyftas långt högre än vad den trodde var möjligt. Bara när man får en uppgift som är så svår att man först inte tror att man kan lösa den så ökar man tilltron till den egna förmågan. Det visar ju urgammal socialpsykologisk forskning.
Annika Lantz Friedrich beskriver sig alltså som en typisk duktig flicka. Efter gymnasiet jobbade hon som au pair i USA, en resa som skulle komma att få konsekvenser för hennes yrkesval. Hon hamnade i en familj där kvinnan var psykoterapeut och mannen psykiater.
– Jag hade tänkt bli tandläkare, veterinär eller läkare, utifrån idén att är man en duktig flicka så ska man välja en utbildning där det är svårt att komma in. Det är ju så dumt att det inte är sant, men så resonerade jag. Året i USA satte dock spår, och när jag kom tillbaka till Sverige sökte jag till psykologlinjen.
För en vetenskapligt orienterad person…
– … så var psykologprogrammet kasst. På den tiden höll utbildningen alldeles för låg nivå. När jag började trodde jag att det var heltidsstudier. Men jag upptäckte genast att det här kunde man göra med vänster hand. Vissa lärare hade inte ens en vetenskaplig hemvist. Det var mycket som var hemskt.
Men Annika fullföljde utbildningen och efter examen började hon »som alla andra« att jobba som klinisk psykolog och psykoterapeut.
– Jag tyckte att det var jättekul att jobba med patienter så länge personen hade ett problem som gick att behandla och inte handlade om att det är svårt att vara människa. Jag tvivlar inte på att människor har existentiella problem, men livet är inte lätt. Jag tycker att det är bättre att förlika sig med att livet inte blev som man hade tänkt sig – för det blir det ju inte för någon. Det är inte ett psykologiskt problem, utan ingår i livsvillkoren så att säga. Jag vet att folk reagerar när jag säger så, men jag tycker att det är mer givande att arbeta med folk som har rejäla problem.
Det var när hon jobbade inom PBU, psykisk barn- och ungdomsvård, som hon fick upp ögonen för hur en del arbetsplatser fungerar.
–En enormt ineffektiv arbetsplats. Vi hade lite tid till patienterna, vi satt i möten och åkte på konferenser. Vi stängde ner hela PBU för att sitta och skriva journaler. Det var en riktig soppa och jag började intressera mig för hur arbetets organisation påverkar kvaliteten i arbetet. Hur kan det komma sig att när det handlar om andras pengar, det vill säga skattepengar, så är det okej att jobba på det här viset? Att inte behöva åstadkomma några större resultat?
Hon återvände till universitetet och skrev enligt egen utsago ihop en »urdålig avhandling«.
– Det tyckte jag inte då, men hade någon av mina studenter skrivit den i dag hade jag tänkt: »Vad är det här för skit?« och försökt handleda.
Efter det har hon gjort »lite bättre saker«, medger hon. Men hon producerar sällan något för sakens skull.
– Jag är dålig på att skriva ansök-ningar och be om forskningsanslag. Kanske beror det till någon del på att jag provoceras av att behöva anpassa innehållet efter det som är politiskt korrekt eller efter det gängse perspektivet. Inom AO-området just nu så är perspektivet att allt är så besvärligt. Allt är jobbigt och folk är stressade. Men jag tycker att vi har det rätt bra på våra arbetsplatser.
Hon är mer intresserad av hur man kan utforma och organisera arbetet så att det gagnar både medarbetarnas utveckling och verksamhetens produktivitet och kvalitet.
– Jag tror inte att det grundläggande problemet på arbetsplatserna är att folk har för mycket att göra. Om du sätter dig ner och skriver upp vad du har gjort under en timme så har de flesta av oss jobbat färre minuter än vad vi inbillar oss.
Att medarbetarna lär sig något, att de utvecklas och känner tillfredsställelse är viktigare för arbetstillfredsställelsen. Många stressas av att ha för mycket att göra och se för litet resultat, menar hon.
–Det handlar inte alltid om att saker måste bli lättare och att folk ska jobba mindre. Tvärtom – ofta behöver arbetsrollen bli mer komplex för att den ska vara stimulerande. Sådant här roar mig, men det får jag inga forskningspengar för.
Provocerar du?
–Ja, det gör jag kanske. Vissa studenter blir provocerade av mig. Jag är rak. Jag ger oerhört mycket återkoppling på det studenterna skriver. Jag menar att det är en god sak att få återkoppling. Men det uppfattas av en del studenter som bara en lång lista på krav. Jag är dessutom en bullshit detector, och det blir man heller inte poppis av.
Annika Lantz Friedrich har ett starkt intresse för undervisningsuppdraget och har tillsammans med kollegorna ansvarat för att utveckla AO-undervisningens kvalitet.
– Förr var ju utbildningen så erbarmligt dålig. Studenterna lärde sig väldigt lite och kopplingen till forskningen var dålig. Och med dålig utbildning så har man låga kunskaper när man börjar jobba. Min mission har varit att stärka AO inom psykologprogrammet.
AO-området har alltid varit underordnat det kliniska, men det är på väg att ändras nu, enligt Annika.
– Här på Stockholms universitet börjar vi få större acceptans för AO. Psykologi är mer än psykoterapi, och det börjar folk förstå. Jag menar att psykologerna som går ut på Stockholms universitet har större kunskaper än många av dem som går specialistutbildningarna.
Om ett år går Annika i pension. Planen är att fortsätta arbeta 40 procent på universitetet och därutöver ta konsultuppdrag. Eller varför inte starta en kattuppfödning, funderar hon. Katterna har en speciell plats i Annikas hjärta. Hennes röst bryts.
– Sedan två år är vår katt försvunnen. Det har varit en svår tid. Vi har gjort allt – anlitat professionella spårhundar, efterlyst i radio och tidningar, satt upp lappar… För mig är det som att förlora en bebis. Så funkar jag med djur. Om jag ska gå hem till någon som har fått ett barn, men också har en katt eller hund, så måste jag anstränga mig för att titta lite på barnet innan jag börjar gulla med djuret.
Hon torkar tårarna i gardinen – som har mönstret av katter.
– Jag har universitetets snyggaste och dyraste gardiner. Men det var en fight med administrationen att få sätta upp dem.
Min intervjuteknik då? Föga förvånande lindar inte Annika in feedbacken, utan går rakt på sak.
– Visst, vi har haft det trevligt, men jag ska ge dig ett tips: du behöver inte bekräfta det jag precis har sagt genom uppmuntrande kommentarer eller att berätta något om din egen moster. Dels stjäl det värdefull tid från intervjun, dels riskerar du att leda intervjun i en oönskad riktning. En mer tillagsinställd person skulle kunna börja anpassa sina svar efter dina inspel. Det är bättre att inte värdera det den intervjuade säger. •
