Frustration, stress och en känsla av otillräcklighet.
Eller en möjlighet att synas och få bekräftelse på att man gör ett bra jobb. Åsikterna om pinnjakten går isär bland psykologer.
Texter: Anna Hjorth
Ett patientbesök kan vara lika med en pinne. En pinne som registreras blir statistik och kan fungera som ett underlag för ersättning – oavsett om det handlar om skattefinansierad eller privat vård. Inget konstigt med det, egentligen. Så långt är många överens. Men när pinnarna används som ett mått på hur bra psykologen sköter sitt jobb, då blir det svårare.
– Det är klart att det måste noteras hur många patienter man tar emot. Här i Skåne får man anslag från politiskt håll bland annat utifrån antal besök. Då blir det ett tryck eftersom politikerna ställer krav, och det ska de ju göra. Men det som är konstigt i det sammanhanget är att antalet besök ju inte är en måttstock för hur bra vård man bedriver, säger Jakob Lindbladh, PTP-psykolog på en allmänpsykiatrisk mottagning i Region Skåne.
Jakob Lindbladh har studerat -fenomenet närmare i sitt examensarbete från psykologprogrammet: Att räkna pinnar. Där har han intervjuat psykologer, främst från allmänpsykiatrin, om deras upplevelse av pinnjakten.
– Det blev tydligt i intervjuerna att det finns få sätt för psykologer att synas. Och då blir det här med pinnar så stort. Man jobbar på sitt eget rum, har sina egna patienter, och det är ingen som riktigt vet vad som händer där. Det är svårt för chefer att ge feedback och då upplever många att det inte blir rättvist. Det är svårt att hitta sätt för dem att få veta att de gör ett bra jobb, säger han.
Flera av de intervjuade psykologerna uttryckte att kraven på att räkna pinnar skapar frustration. En del blir irriterade eller arga.
– De reagerar olika beroende på hur belastade de är. En psykolog sade till exempel att många i yrket är högpresterande och har stark pliktkänsla redan från början. De försöker hjälpa patienterna så bra de kan, och då blir det nästan lite kränkande med pinnarna. I alla fall när det verkar som om de är det viktigaste, säger Jakob Lindbladh.
Pinnjakten i sig påverkar också arbetsbelastningen. Den spär på och skapar en känsla av att man måste öka produktionen.
– Ja, det går in i en att man måste ta emot fler patienter hela tiden. Alla verksamheter i den offentliga vården har väntelistor av något slag. Det blir ju en växelverkan, man vet att folk väntar och man vet att man själv måste öka produktionen. I kombination med att psykologer ofta är drivna att prestera högt, så är det lätt att ta på sig för mycket och kanske gå in i väggen. Den oron finns hos många.
Psykologerna som blev intervjuade upplevde också att det saknas tillit till att de verkligen vill göra sitt jobb, berättar Jakob Lindbladh. Och det är just tilliten – eller bristen på den – som ofta kommer upp när pinnjakt och ekonomiska styrsystem inom vården diskuteras. Sedan många år styrs mycket av offentlig verksamhet i Sverige enligt den så kallade new public management-modellen. Där är redovisning av antal besök och andra parametrar ett viktigt inslag. Modellen har fått mycket kritik, och därför har regeringen tillsatt den så kallade Tillitsdelegationen. Ett syfte är att hitta andra modeller, som baseras mer på tillit till medarbetarna.
En som vet mycket om hur olika styrsystem, ekonomiska ersättningsmodeller och pinnjakt påverkar personal i hälso- och sjukvårdssektorn är Sara Korlén. Hon är psykolog och doktorand vid Medical Management Center på Karolinska institutet. Hon har främst studerat läkare och sjuksköterskor, men mycket av resultaten kan överföras till andra professioner, som psykologer. Hon har också egen erfarenhet av hur ekonomiska ersättningsmodeller påverkar det kliniska arbetet.
– Jag jobbade inom företagshälsovården. Vi hade stort fokus på antalet besök, eftersom det var centralt i ersättningsmodellen. Det finns ju alltid en ekonomisk medvetenhet i privat sektor, med privata vårdgivare som jobbar på uppdrag av privata aktörer. Den logiken är ganska lätt att förstå. Men det är viktigt att komma ihåg att det kan bli väldigt prestationsinriktat och en krock med den professionella integriteten hos psykologer och andra yrkesgrupper, säger Sara Korlén.
Hon berättar att det finns studier som visar att pinnjakten också kan ge andra oönskade konsekvenser, om styrmodellen är illa definierad. Till exempel om ersättning bara kopplas till antal patientbesök, oavsett vilken vård som bedrivs eller vilken kvalitet vården har. Då kan det skapas incitament att välja ut lönsamma eller lätthanterliga patienter. För att det går snabbare och därmed ger bättre ersättning – på bekostnad av de som verkligen har behov av vård.
Men det finns andra studier som visar att vissa modeller kan fungera bra. Till exempel när vårdgivaren får ersättning för det den faktiskt utför och presterar.
I dag arbetar nästan alla psykologer under någon form av ekonomisk styrning, som på olika sätt begränsar handlingsutrymmet för yrkespersonen. Alla måste förhålla sig till resursfrågan, oavsett om de jobbar i privat eller offentlig sektor.
Sara Korlén tycker att diskussionen om pinnjakten ofta blir svartvit och förenklad. Spektrumet av olika modeller för ekonomisk styrning och uppföljning är väldigt brett.
– Det är viktigt att sätta pinnfenomenet i en kontext. Vilken vårdsektor det handlar om, vilken ersättningsmodell, om det är en privat eller offentlig vårdgivare och vilka konkreta vinst- eller besparingskrav som finns. Den bild jag har, från mina senaste studier om hur personalen uppfattar ekonomistyrning i sin vardag, är att det finns en väldigt stor förståelse för att man måste ta hänsyn till ekonomin.
Men produktionskraven kan påverka arbetsmiljön. Och i förlängningen också medarbetarnas hälsa.
– De studier jag har gjort visar bland annat att om personalen upplever att de ekonomiska styrmedlen går ut över patienterna och begränsar den egna förmågan att möta dem på ett rimligt sätt, så blir det ett akut arbetsmiljöproblem. Jag tror att stress och ohälsa bland psykologer och annan vårdpersonal delvis beror på att de känner att de inte hinner göra ett bra jobb. Och i förlängningen finns en oro för att det inte blir patientsäkert, säger Sara Korlén.
Läs även: