Tuffa omplaceringar, tystnadskultur och ökad psykisk ohälsa.
Psykologer inom staten känner oro över att inte kunna göra ett bra jobb.
– Jag kunde inte stå för att arbeta i en verksamhet med så undermålig vård, säger Annika Laestadius, tidigare inom SiS.
Text: Maja Lundbäck
Bland psykologerna på arbetsförmedlingen beskrivs stämningen som frustrerad, orolig och uppgiven. Drygt hälften av de över 300 psykologerna ska bort.
Psykologen Nicklas Timstedt tror dock att han klarar sig kvar, eftersom han anställdes redan 2006.
– Det känns som ett frågetecken varför man har valt att skära ned så här. Man har sagt upp olika procentandelar av olika grupper, och den är högre för psykologer än för förmedlare.
Nicklas Timstedt berättar om kollegor som har börjat säga upp sig, något även han själv överväger.
– Jag vet inte om det blir en arbetsbelastning som blir möjlig att hantera. Vissa är oroliga över att få chefer som inte vet vad vi pysslar med, eftersom vi kommer att ingå i den vanliga organisationen med handläggare. Jag är också tveksam till om vår kundgrupp kommer att kunna få den hjälp som de får i dag, säger han.
Arbetsgivarens budskap är att psykologerna ska fortsätta att jobba med funktionsnedsatta.
– Det är ju det vi redan gör till 90–95 procent, så det är konstigt att man säger upp så många av oss, säger Nicklas Timstedt.
Inom Rekryteringsmyndigheten, med 54 anställda psykologer, råder också frustration. Ledningen påstås ignorera larm om ökad psykisk ohälsa, samtidigt som arbetsbelastningen är ohållbar och tystnadskultur råder.
Psykologtidningen hittar ingen som vill tala öppet om problemen.
– Vissa känner ständig stress och pressar sig till sitt yttersta för att hinna med så många lämplighetsbedömningar som möjligt, säger en psykolog som vill vara anonym.
En färsk medarbetarenkät tas som ett exempel. Av den framgick ökade problem med stress och ett försämrat mående inom psykologgruppen i Stockholm. När psykologernas svar slogs ihop med de övriga yrkesgrupperna blev siffrorna inte alls alarmerande, uppger flera av psykologerna.
Ett flertal viktiga funktioner och chefer ska enligt Psykologtidningens källor känna till problemet i psykologgruppen, men valt att inte agera på det.
– En tystnadskultur råder hos oss. Den som varit ifrågasättande ses som oflexibel och det märks på nästa lönekuvert, säger en psykolog.
Trots missnöjet har bara några enstaka sagt upp sig de senaste åren.
Inom Statens institutionsstyrelse, SiS, med 76 psykologer, har omsättningen på personal däremot varit hög.
Annika Laestadius har slutat på Lövsta två gånger, sista gången 2017.
– Jag och två psykologkollegor uppmärksammade väldigt allvarliga missförhållanden i behandlingskvaliteten och bemötandet av ungdomarna som vi anmälde till IVO. Inte bara över- och felanvändning av särskilda befogenheter som avskiljning, utan också slag och kränkningar, säger hon.
Efteråt var det omöjligt att jobba kvar.
– Vi hade gjort oss otroligt impopulära hos en del av personalen. Men huvudorsaken till att jag slutade var att jag inte kunde stå för att arbeta i en verksamhet med så undermålig vård och människosyn, som i stället för att analysera och lära sig av misstag, mörkade dem och tystade de som kritiserade verksamheten, säger hon.
Hon tror att psykologer fortsätter att sluta av liknande orsaker, men gör det »tyst«.
– Jag och många med mig är övertygade om att SiS fortfarande präglas av en kultur där det här förekommer i lägre eller högre grad på de flesta institutioner, säger hon.
Psykologen Anna Rattigan avslutade nyligen en lång statlig karriär, senast var hon 4,5 år vid Försvarsmakten, men sa upp sig.
– Det var svårt att göra sig förstådd i rollen. Det var som om min kompetens reducerades och det kom in nya chefer som gjorde att det inte fanns någon kontinuitet. Cheferna har inte förstått att man ska jobba preventivt inom företagshälsovård, säger hon.
Flera av de 17–18 psykologerna inom Försvarsmakten har på kort tid valt att sluta. En psykolog blev avskedad, ett fall som Psykologförbundet drivit vidare till Arbetsdomstolen.
Inom Kriminalvården arbetar 55 psykologer. För några månader sedan togs beslutet att samtliga psykologer inom frivården ska omplaceras. En av dem var Carolina Wassermann, som nu valt att sluta.
– Ledningen säger att kompetensen behövs bäst på anstalt, men risken för suicid, återfall i missbruk och kriminalitet är högre inom frivården. Argumentet är att de personer som fått psykologstöd via frivården ska vända sig till den vanliga vården, men det gör ju inte våra klienter, säger hon.
Carolina Wasserman säger att hon är ledsen och frustrerad.
– Från centralt håll påstår man att detta inte är en besparing, men vi vet alla att det är så. Jag tycker inte att man tar tillvara psykologernas kompetens inom kriminalvården. Många har blivit omplacerade väldigt galet och de har redan sagt upp sig, säger hon.
Läs också: