I avhandlingen »”Den andra korridoren” undersöker psykologen Veronica Anjou hur rutiner, regler och förhållningssätt påverkar vilken vård som patienter faktiskt får.
– Diskussionen om psykiatrin kan inte bara handla om vilken behandling som hjälper vid ett visst tillstånd utan behöver också röra verksamheten på ett övergripande plan.
Text: Maria Jernberg
Veronica Anjou har i sin avhandling intervjuat nio patienter om deras möte med psykiatrin. För att få inblick i sådant som patienterna inte känner till har hon dessutom gjort elva intervjuer med personal.
Varför heter din avhandling “Den andra korridoren”?
– En av patienterna berättade om hur hon hade kämpat för att komma till den andra korridoren, där de bedrev psykoterapeutisk behandling. Den var villkorad och svår att få tillgång till. Det fångar in mycket av fleras berättelser.
Vad sa patienterna om psykiatrin?
– Ett tydligt tema var att inte alls få tillgång till en sammanhängande behandling. Patienterna upplevde att de bollats lite hit och dit, träffat någon här och någon där. Bristen på tillgänglighet var central i deras berättelser och det synliggjorde hur svårt det kan vara att ens bli betraktad som patient. Ibland när vi pratar om tillgänglighet kan det bli lite kantigt, man ska få tillgång till vård inom tre eller fyra månader, men den större frågan är vem som över huvud taget får tillgång: Vilka faller bort och syns inte ens i statistiken? Några hade mycket positiva erfarenheter av psykiatrin. Att ha blivit sedd, lyssnad på och respekterad var avgörande.
Vilka regler och rutiner får betydelse?
– Jag har gått ner på mikronivå och försökt titta på konkreta praktiker. Till exempel fanns mottagningar som skickade en brevkallelse när en ny person skulle kallas, vilket blir svårt för folk som inte har fast adress. Ett annat exempel är att det kunde finnas krav på att nya patienter skulle fylla i digitala formulär. Det kan hindra personer som inte har en mobil eller är ovana att hantera sådant. En iakttagelse från mitt eget jobb på habiliteringen var frågeformulär vi alltid skulle använda. Även om det i mötet blev tydligt att de var irrelevanta skulle de fyllas i. Det kunde skapa en distans under samtalet.
Hur såg patienterna på diagnoser?
– De flesta uttryckte att en diagnos är något man måste ha för att den kan ge en vad man behöver. Det fanns också erfarenheter av att ha blivit påverkad att omformulera sig om sin psykiska ohälsa så den ligger i linje med den medicinska modellen. Personalen upplevde att diagnoserna ibland ställdes på ett osäkert sätt. De beskrev hur det gjorde dem själva osäkra eftersom diagnosen får en så stor inverkan på vilken vård man får.
Vad utmärker de rutiner och normer som finns i psykiatrin?
– Det är säkert många men den marknadsorienterade logiken syns mest. Det handlar om att mäta, utvärdera och på olika sätt övervaka verksamheten. Den samexisterar med en medicinsk logik som är stark. Det är ett sätt att förstå psykisk ohälsa som är baserat på en medicinsk modell. Den tar sig främst uttryck i de psykiatriska diagnoserna. Vi har alltid haft mer eller mindre psykiatriska diagnoser, men de har tidigare inte varit lika styrande för hur verksamheten bedrivs. I dag så tycks de styra mycket.
Maria Jernberg
