MÖT. Psykologen Elin Stahre har fått en annan syn på terapeutrollen efter att ha deltagit i kliniska studier av psilocybin.
– Vi behöver inte alltid tänka att vi ska fixa folks problem. Ibland är vår roll att bara vara ett vittne eller stöd.
Text: Anna Wahlgren
Maja är 40 år, har man och två barn, och har varit deprimerad sedan tonåren. De senaste fem åren har hon varit sjukskriven på heltid. Hon har provat flera olika antidepressiva preparat och gått i kbt-terapi. Inget har fungerat. Maja börjar känna sig desperat och har anmält sig till PSIPET-studien vid Karolinska institutet. Hon har förklarat att hon känner sig avtrubbad, och att hon vill få bättre kontakt med sina känslor och sin familj.
I dag ska hon för första gången prova att ta en dos. Varken hon eller personalen vet om den innehåller psilocybin eller placebo. Maja är nervös, hon har aldrig tidigare varit i kontakt med psykedeliska substanser. Hon har inte sovit många timmar, berättar hon för sjuksköterskan som mäter blodtryck och tar blod- och urinprov. Maja har haft flera inledande möten med psykolog Elin Stahre. De har gått igenom vad Maja kan förvänta sig, och Maja har berättat vilket stöd hon önskar sig under påverkan av substansen. Hon vill att Elin håller henne i handen om hon börjar må dåligt.
Läkaren bedömer att Maja är redo, och hon sväljer kapseln. Tillsammans med Elin gör hon en meditation som hjälper henne att slappna av. Maja tar på hörlurarna och försöker fokusera på musiken som är en blandning av klassiskt, ambient och folkmusik. Inom forskningen använder man sig av en standardiserad spellista och den är kurerad för att följa intensiteten i den psykedeliska upplevelsen. Musiken är viktig, och ibland pratas det om den som den egentliga terapeuten.
Efter ungefär en timme börjar Maja känna av effekten. Hon gråter, men det är inget dramatiskt. Efter ytterligare en timme blir det mer emotionellt, och Elin påminner Maja om att hon har tagit en substans och att reaktionen är övergående. Hon uppmuntrar Maja att försöka vända sig inåt. Efter fyra timmar når effekten en slags topp, för att därefter börja klinga av. Åtta timmar efter att Maja har svalt kapseln är hon redo att åka hem. Efter några avslutande tester ger läkaren klartecken för hemgång, och Maja försvinner iväg i en taxi.
Elin Stahre är en av de svenska psykologer som har mest erfarenhet av psykedelika-assisterad terapi. Forskningen kring psykedeliska substanser har tagit ny fart, bland annat har forskarna intresserat sig för hur substansen psilocybin kan hjälpa mot svårbehandlad depression. Hon har arbetat kliniskt i två forskningsprojekt och träffat ett tjugotal deltagare. Det är hon som håller i de förberedande samtalen, men hon är också med när substansen tas. Dessutom träffar hon deltagarna för tre uppföljande samtal.
Elin Stahre hade jobbat länge inom psykiatrin när hon började intressera sig för psykedelika-assisterad terapi. Hon jobbade då mycket med ptsd-patienter och tyckte att det var stimulerande. Samtidigt är det ett faktum att psykiatrin inte kan hjälpa alla, särskilt inte dem med komplexa och upprepade trauman. Hon började läsa på om MDMA-assisterad terapi och kunde konstatera att resultaten är goda.
Elin tittar till lille Sander som rör sig i vagnen. Han är tre veckor gammal och Elin har erfarenheten från förlossningsvården i färskt minne. Hon kan inte låta bli att dra paralleller till psykiatrin.
– Nu när jag födde mitt andra barn tänkte jag mycket på hur viktigt det är att bli behandlad som människa och inte bara mötas av riktlinjer och rutiner. Tilliten mellan behandlare och patient är himla potent. Inom vården kommer ofta riktlinjerna i vägen, och det är inte konstigt. Vi som jobbar inom vården är pressade och inte sällan emotionellt utmattade. Då är det enklare att välja att inte gå in med all sin empati och medmänsklighet.
Hon gör ingen hemlighet av att hon själv har haft psykedeliska upplevelser.
– Jag gjorde det i ett tryggt sammanhang och en terapeutisk setting, men inte inom forskningen. Det kan uppfattas som lite kontroversiellt att berätta. Ska eller bör behandlare ha egna erfarenheter? Och ska de då prata om det? Jag menar att det absolut inte behöver vara ett krav. Jag tror att man kan vara en jättebra behandlare för psykedeliska upplevelser även om man inte har haft en sådan själv.
Elin Stahre har svårt att sätta ord på vad hon upplevde, och det är ganska vanligt, säger hon.
– Det är svårt att beskriva, men jag kan koka ner det till att jag fick många insikter, och mycket har jag fått jobba vidare med i efterhand. Erfarenheten bidrog till viktiga steg och välkomna förändringar i mitt liv.
Kanske påminner upplevelsen om att föda barn, funderar hon.
– Båda är stora och omvälvande erfarenheter. Och det är inte bara jag som tycker det. I forskningen är det många som rankar psykedeliska upplevelser som topp fem i livet – på samma nivå som att få barn eller förlora en närstående.
Elin Stahre var också med i starten av Nysnö, psykologkollektivet som arrangerar resor till Nederländerna, med målet att erbjuda trygga, psykedeliska upplevelser i en laglig kontext.
– Jag är inte längre en representant för dem, jag lämnade för flera år sedan. Jag har stor respekt för det de gör, men vi hade olika syn på centrala aspekter av hur verksamheten skulle bedrivas. Men jag är glad för mina erfarenheter från åren med Nysnö, jag lärde mig mycket.
Förutom att jobba kliniskt inom forskningen driver Elin Stahre en egen mottagning. Framför allt ägnar hon sig åt psykologisk behandling för patienter med problem på grund av depression och ångest. Men det händer att folk som är nyfikna på psykedeliska substanser söker sig till henne. Elin ger aldrig några tips om hur klienterna kan komma över psykedelikan, och hon rekommenderar aldrig någon att ta en psykedelisk substans. Däremot pratar hon med klienten före och efter trippen, det som kallas psykedelisk skademinimering och integreration.
– Jag kan fundera över om jag – med min information – indirekt uppmuntrar personer att ta substanser? Kanske finns det en sådan risk. Samtidigt tror jag att människor kommer att ta psykedelika oavsett om jag finns eller inte. Och deras upplevelse kanske blir mer riskfylld jämfört med om de hade fått prata med en kliniker före och efter. Jag ser det snarare min roll som att försöka dämpa hajpen och ta hand om riskerna. Jag skulle aldrig hänvisa till retreats eller ge vägledning i hur man kan få tag i substanserna. Det handlar om min professionalitet. Jag kan inte ta ansvar för konsekvenserna för individen av en sådan rekommendation, men också för att det är olagligt. Med legitimationen kommer ett ansvar.
Det är också ett etiskt dilemma att inte kunna använda sig av metoder som man tror skulle kunna fungera, påpekar Elin Stahre.
– Jag kan känna mig lite bakbunden. Varför har vi inte tillgång till det här verktyget inom svensk psykiatri? Om tio år tror jag att psykedelikaassisterad terapi kommer att vara tillåten i Sverige, för specifika tillstånd.
En viktig del av forskningsprojekten är att förbereda deltagarna på vad de kan förvänta sig. Elin Stahre förklarar att personen måste vara beredd på både intensiva känslor och förstärkta sinnesintryck, men också förvrängda intryck.
– Att man ser saker som man inte ser i vanliga fall. Jag undviker ordet hallucinationer, som ju uppstår ur ingenting. Det är också vanligt med starka känslomässiga genombrott, och att man ser saker och ting på nya sätt. Kroppsliga, annorlunda upplevelser är ganska vanliga, till exempel skakningar. Vissa kopplar ihop olika sinnes-intryck, till exempel att se musik eller höra känslor. Det betyder att hjärnan har gått in i ett mer kaotiskt tillstånd. Kanske lite som för honom, säger Elin och pekar på Sander, där han ligger och sover i sin vagn.
– Ett barns hjärna är inte lika sorterad som en vuxens. Vid depression är systemet, i alla fall teoretiskt sett, stelt, och målet med behandlingen är att etablera nya kopplingar och sätt att tänka. Det är därför som de terapeutiska samtalen efteråt är viktiga. Om man inte jobbar för att försöka bibehålla de nya kopplingarna kommer de att försvinna efter hand. Det här är alltså ingen quickfix.
Som kliniker i forskningsprojekten är Elin Stahre med när deltagaren tar substansen. Hennes råd är att försöka vara närvarande i det jobbiga.
– Trust, let go, be open är ett mantra inom psykedelisk terapi. Att acceptera i stället för att kämpa emot. Det går ju inte att hoppa av – kapseln är svald. Personen har spänt fast säkerhetsbältet och är på väg uppåt i berg- och dalbanan. Om man stretar emot och får panik blir det en jobbigare upplevelse. Det är bättre att åka med i nedförsbackarna och låta det suga i magen. Min uppgift är att påminna om det förhållningssättet.
Elin är med på hela resan, och hon och deltagaren har i förväg pratat igenom hur hon ska agera. Vissa vill vara ifred, andra vill ha mycket stöd, inklusive fysisk beröring.
– Att hantera beröringsfrågan är inget som vi psykologer är vana vid, men det är en viktig aspekt här. Har patienten sagt nej till beröring behöver jag följa det under hela upplevelsen – även om patienten ändrar sig under resans gång. För vad är ett medgivande under rus? Inom forskningen finns det dessutom tydliga gränser för vad vi som terapeuter kan göra. Det är väldigt reglerat. Till exempel får vi inte kramas, utan beröring handlar främst om att hålla handen.
Den psykiatriska vården har mycket att lära av det psykedeliska paradigmet, menar Elin Stahre.
– Både vad gäller set och setting. Inte minst vilken roll en rofylld och trygg miljö spelar. Visserligen blir allt jätteförstärkt på psykedeliska droger, men miljön är viktig också om man inte har tagit dem.
Tack vare psykedelisk terapi har hon fått en annan syn på vad hennes roll som terapeut är.
– Vi psykologer behöver inte alltid tänka att vi ska fixa folks problem, ibland är vår roll att bara vara ett vittne eller stöd. När behandlingen inte fungerar måste vi ibland kunna luta oss tillbaka och säga att det här kan vi inte lösa. På samma sätt som patienten måste stå ut med att hen inte kommer att bli av med sin ångest eller ocd måste vi behandlare också kunna stå ut med det. Och framför allt förmedla till patienten: jag är med dig även om vi inte kan ta bort det som är jobbigt för dig. Det finns ett förhållningssätt inom psykedelisk terapi, där vi förlitar oss på det som kallas the inner healer: Att stötta patienten att hitta sin väg på resan.
Är det något hon önskar av forskningen så är det hur människor med negativa långtidseffekter från psykedeliska substanser kan bli hjälpta. Mellan fem och femton procent drabbas nämligen av negativa långtidseffekter. Vissa får en förstärkt problematik, andra får nya problem. Delvis beror det på kontexten – om personen tagit substansen på retreat, rave eller i terapisammanhang. I trygga miljöer är risken för negativa effekter lägre, och i okontrollerade miljöer och festsammanhang är den högre.
– Eftersom substansen är olaglig, och kunskapsnivån inom vården låg, söker många som drabbas inte hjälp. Och om man söker hjälp kanske man inte berättar att man har använt psykedeliska substanser, och riskerar därmed att få fel behandling. Med rätt stöd och sammanhang för integration kan även negativa eller jobbiga upplevelser vara början på en gynnsam utveckling på sikt. Om vi ska implementera psykedelisk terapi inom svensk vård kommer fler att få hjälp, men det kommer också vara fler som drabbas av negativa effekter. Att forska på behandlingar för negativa långtidseffekter kommer att vara viktigt för en säker implementering på sikt. Jag har skrivit en forskningsplan, och håller på att söka pengar för det här.
Om Elin Stahre fick önska skulle den psykedeliska vården organiseras som förlossningsvården i Nederländerna eller Storbritannien. Där får kvinnan välja om hon vill föda hemma, på ett center med barnmorskor eller på ett sjukhus med medicinskt utbildad personal.
– En del kommer att behöva ha sin psykedeliska upplevelse på ett sjukhus, men för de allra flesta är sjukhusmiljön inte optimal. Jag gillar det svenska projektet Min barnmorska med integrerad förlossnings- och för- och eftervård. Att relationen är i fokus, att samma vårdpersonal är med under hela processen, och att det är prio på att kvinnan ska känna sig trygg. Så borde den psykedeliska vården organiseras.
Att följa deltagarna under behandling är en ynnest, menar Elin Stahre. Få saker i livet känns lika meningsfulla.
– Jag skulle säga att det är en av mina favoritsysslor, och jag känner mig väldigt närvarande. Jag brukar meditera, och musiken gör att jag reser med i upplevelsen. Jag vet ju inte vad som pågår inom personen som tagit substansen, men det är en energi i rummet som är ganska speciell. Ibland är det utmanande för deltagaren, men jag tycker inte att det är jobbigt att människor är i svåra känslor. Jag är sällan trött efteråt. Jag brukar snarare känna mig påfylld. Det är sällan jag känner att jag gör lika stor nytta som i de här sammanhangen. Jag känner mig hemma i det här fältet.
Fakta/Elin Stahre
Ålder: 44 år.
Bor: I Hammarbyhöjden.
Familj: Självstående mamma till Sander, två månader. Har sedan tidigare relationsbarnet Malte, 13 år.
GÖR: Utbildar terapeuter i forskningsanknuten psykedelika-assisterad terapi med mera.
BAKGRUND: Psykologexamen från Linköpings universitet samt specialist. Har erfarenhet som studieterapeut i kliniska prövningar: PSIPET-studien vid Karolinska institutet, den första kliniska prövningen i Sverige på psilocybin, samt den amerikanska COMPASS fas 3-studien som även den fokuserar på psilocybin för behandlingsresistent depression.
Elin Stahre om…
Psykedelikahajpen
— Den började väl runt 2018, och sedan dess har intresset blivit större och större. Hajpen hänger ihop med den andra vågen av forskning av psykedeliska substanser som tog fart för cirka 15 år sedan. Det har varit en formidabel forskningsboom bara de senaste åren. Med forskningen följer ett ökat intresse — också kommersiellt. Därför har jag, tillsammans med andra kliniker med intresse och kunskap inom fältet, startat ideella Föreningen för psykedelisk terapi. Jag tror att det också behövs icke-kommersiella krafter inom det här fältet.
Nystartade föreningen
— Ett av föreningens mål är att främja etisk implementering. Om psykedelika-assisterad terapi bara sker i en medicinsk kontext så riskerar upplevelsen att bli mindre gynnsam för vissa, och effekten kommer förmodligen inte att vara lika hållbar. Miljön och kontexten har nämligen stor betydelse. Jämför med en kvinna som känner sig trygg vid förlossningen – hon kommer att hantera värkarbetet bättre. På samma sätt fungerar det med psykedeliska substanser. I rätt miljö förstärks tryggheten, och då har personen bättre förutsättningar att ta hand om jobbiga känslor som kommer upp.
Framtiden
— Det ska bli spännande att se vart det här tar vägen. Den som inte har kunskapen tänker kanske att psykedelika är farligt eller sjuttiotalsflummigt, och något som man helst inte vill befatta sig med. Kunskapsluckorna inom både primärvård, psykiatri och beroendekliniker är stora. Jag ser det som en viktig uppgift att vara med och sprida information.
Återkommande behandlingar
— För vissa verkar det räcka med en, två gånger. Men om besvären har funnits länge kommer effekten kanske inte att vara hållbar resten av livet. Inom den kliniska forskningen kan vi se att effekten i alla fall håller i sig i ett halvår, upp till ett år – det är så långt vi har tittat.
Risk för beroende
— Beroendeforskare har undersökt skadligheten av olika substanser. Psykedeliska substanser har låg beroendepotential, och det krävs det extrema mängder för att skada hjärnan.
Personlig utveckling
— Personlig utveckling är ett spår, men man ska vara medveten om att en psykedelisk upplevelse potentiellt kan vara en av de mer omvälvande sakerna man är med om under ett liv. Man måste vara beredd på att det kan öppna dörrar som man inte visste fanns. Därför är det viktigt att prata igenom intentionen. Vad vill personen med det här? Är hen medveten om att det kan leda till en existentiell kris?
Läs mer: Kennedy kan skynda på utvecklingen
