PORTRÄTT. Psykologen Katie Cohen har ett unikt uppdrag – att kartlägga de potentiella skolskjutarna.
–Jag kan förklara vad polisen ska vara observanta på. Inte minst språket är viktigt, säger hon.
Text: Anna Wahlgren
Det är den 4 februari 2025. Katie Cohen och några kollegor sitter runt ett bord i ett av FOI:s mötesrum. De dricker beskt kaffe från en Selecta-automat, och planerar upplägget för en AI-kurs som de ska hålla för officerare inom försvarsmakten. Katie slänger ett öga på mobilen och upptäcker att hon har fått ett sms. Det skickades klockan 14.03 och det är myndighetens pressansvariga som undrar: »Får du mycket frågor om Örebro? TV4 hörde precis av sig. Hör av dig.« Katie blir förbryllad. Varför skulle hon få frågor om Örebro? Hon loggar in på mejlen och noterar att hon har fått mejl från flera journalister. Då surfar hon in på Dagens Nyheters nyhetssajt och det går upp för henne att det pågår en skolskjutning i Örebro.
– Jag kände mig nästan lite dum som inte hade koll. Att jag får reda på en sådan här sak genom att media kontaktar mig – inte för att jag läser media. Initialt tackade jag nej till alla intervjuförfrågningar. I ett sådant här läge sitter jag still i båten och inväntar mer information. Det dröjde nog ett dygn innan jag tyckte att jag hade så pass mycket information att jag kunde uttala mig.
Psykologen Katie Cohen är en av Sveriges ledande experter på ensamagerande gärningspersoner, och hon har bland annat intresserat sig för skolskjutningar. I samband med dådet i Örebro har hon synts och hörts i de flesta stora, svenska medier. Katie Cohen har jobbat på FOI sedan hon tog psykologexamen för femton år sedan, och hennes arbete handlar bland annat om att förse andra myndighetspersoner – till exempel inom brottsbekämpande myndigheter – med metodologiskt stöd.
– Jag hjälper dem att sålla i flödet. Låt säga att en analytiker vid polisen scannar Flashback och Tiktok i jakt på radikaliserade individer. Vad ska de titta efter? På sådana forum finns ju så otroligt mycket information, men det mesta är totalt ointressant. Jag kan förklara vad de ska vara observanta på. Inte minst språket är viktigt, och det förändras ju över tid. Användarna har en viss jargong, som delvis fyller en social funktion. Språket används också för att försöka kringgå censurering och moderering. Om man skriver att man vill spränga en skola i dataspelet GTA 4, så kanske man i själva verket syftar på en verklig skola.
I Katie Cohens arbete ingår också att vittna i rättegångar. Hon har ingen känd hotbild mot sig, men i arbetsbeskrivningen ingår att aldrig tala offentligt om det som är privat. Det här är därför ett ovanligt personporträtt som snarare fokuserar på hennes arbete med ensamagerande gärningspersoner än på Katie själv.
– Mellan 2017 och 2020 gav jag ut några rapporter om högerextremism, rasism och antisemitism, vilket ledde till att jag blev omskriven och uthängd på nätet, framför allt i Nordiska motståndsrörelsens kanaler, men även på Flashback. Det var obehagligt, men lärorikt, och numera är jag väldigt försiktig med hur jag framställer mig själv och mitt arbete.
I spåren av Brevik, Akilov samt skolmördarna i Trollhättan, Kristianstad och Malmö, har alltmer fokus riktats mot den ensamagerande gärningspersonen. Så såg det inte ut när Katie Cohen publicerade sin första rapport för ett drygt decennium sedan. Då var ensam-agerande ett lågstatusområde, långt ifrån klassisk terrorforskning som profiler som Magnus Ranstorp sysslade med. Det ansågs knappt meningsfullt att lägga tid på dem. Man föreställde sig att dåden utfördes av enstaka psykiskt sjuka individer som saknade förmåga att göra någon större skada.
I dag bedömer Säpo att ett av de största hoten mot svensk säkerhet just är ensamagerande gärningspersoner. Enligt Säkerhetspolisen är de en stor utmaning eftersom de ofta befinner sig i utkanten av extremistmiljöer. Det finns dock utvecklade metoder för att analysera misstänkta personer, påpekar Katie Cohen. Ett sådant verktyg är TRAP-18 som handlar om att leta efter sammanlagt 18 varningstecken. De är i sin tur uppdelade i två kategorier – åtta varningsbeteenden och tio bakgrundsfaktorer.
– Det är kombinationen av olika signaler – som kanske var och en är rätt svaga – som vi vill hålla utkik efter. En person som pratar om att den har skaffat vapen eller olika komponenter för att bygga vapen eller bomber kanske inte är farlig. Inte heller en person som pratar om att den har ritningar till en viss byggnad. Tillsammans är de här två sakerna mer oroande. Om personen dessutom känner sig utanför samhället, eller rentav verkar bära på mycket ilska, är det förstås röd flagg.
Den kanske största riskfaktorn är isolering – att vara bortkopplad från meningsfulla relationer, och att inte ha någon att prata med, konstaterar Katie Cohen.
– Det är vanligt att ensamagerande gärningspersoner upplever sig ha blivit mobbade. Många har dessutom en personlighet som tenderar att haka upp sig på oförrätter. De flesta har svårt med studier och arbete, och upplever att något står i vägen för att de ska kunna uppfylla drömmar och framtidsplaner. Det är heller inte ovanligt att den som begår ett attentat nyligen har varit med om en förlust eller ett nederlag. Att bli av med körkortet, förlora sitt jobb eller lämnad av flickvännen blir den slutgiltiga triggern att utföra dådet.
Det är också ett faktum att nästan alla ensamagerande gärningspersoner har, eller kommer att få, en autismspektrumdiagnos. Detta är inget Katie Cohen brukar lyfta upp i media, hon pratar hellre i allmänna termer – om svårigheter med sociala relationer.
– Vi vet att autism, rent statistiskt, är en diagnos som är överrepresenterad hos ensamagerande gärningspersoner. Det är dock inte samma sak som att det är en riskfaktor. Det kan psykologer förstå – att autismen ibland leder till en ensamhet av det slag som utgör en riskfaktor för radikalisering av ensamagerande. Det finns en sak till som är speciell med autismspektrumet – att personen lätt kan haka upp sig på saker och att det ligger nära till hands att ha ett specialintresse. Om specialintresset råkar vara skolskjutningar är det ju inte så lyckat. Jag tycker att diagnoserna är relevanta om man talar om elevhälsa eller stöd i skolan. Den som har ett autismspektrumtillstånd och inte får rätt anpassningar kommer sannolikt inte att trivas i skolan. Men att prata för mycket om diagnoser blir fel, jag vill inte bidra till att stigmatisera dem med diagnoser. De flesta på autismspektrumet är ju verkligen inte våldsbenägna.
I skolskjutarkretsar har massakern på Columbine-gymnasiet i Colorado 1999 blivit stilbildande. Det var långt ifrån den första skolskjutningen i USA, men räknas som den som satte problemet på kartan, bland annat eftersom USA:s befolkning via internet kunde följa dramat, där 13 personer dödades, i realtid. Skolskjutarna Eric Harris och Dylan Kebold har hyllats som hjältar. Fansen kallas »columbiners« och består framför allt av unga personer med våldsfantasier. Men det är inte bara dådet, utan också gärningsmännens stil som fascinerar. På Pinterest kan man hitta bildkollage som visar hur olika klädesplagg kan kombineras för att få till den perfekta skolskjutarstilen à la Columbine.
Internet och sociala medier har gjort det lättare för ensamagerande att hitta likasinnade att kommunicera med. Forskning visar att majoriteten av de ensamagerande gärningsmännen hade skrivit i olika forum om dådet de planerade att utföra. Vissa forskare hävdar därmed att »ensamagerande« är en missvisande term – det finns ju nästan alltid någon mötesplats på nätet som ger taktiskt stöd till dådet: »Jaha, du vill bygga en bomb? Men då borde du ha den här ingrediensen.« »Jaha, du vill göra en skolattack – pricka in den 20 april för att hedra skolskjutarna i Columbine.«
Skolskjutaren i Örebro verkar dock ha agerat helt på egen hand, påpekar Katie Cohen.
– Därför tvekar jag att kalla det som hände i Örebro för ett skolattentat. I semantisk betydelse är det en skolattack, men Örebroattacken liknar inte de i Eslöv, Kristian-stad eller Malmö, inte heller de skolattacker som skett i Finland. Kanske är det som hände i Örebro en hämnd mot samhället, snarare än mot skolan. Örebroskjutaren verkar inte ha varit en del av skolskjutarkulturen, dessutom var han betydligt äldre än vad skolskjutare vanligtvis är.
Den typiska skolskjutaren vill gärna bli sedd och känd. Här skiljer Örebroskjutaren också ut sig.
– Han verkar inte ha postat något manifest eller så. Den generella skolskjutaren däremot, har ofta ingått i en onlinebaserad gemenskap där man intresserar sig för skolattacker. Det är en slags subkultur, ungefär som att man är hårdrockare eller punkare. De klär sig på ett visst sätt, lyssnar på en viss slags musik, har en viss typ av prylar, och det visar de gärna upp i sociala medier.
Sedan dådet i Örebro har det varit mycket prat om säkerhet, och om hur lärare och elever ska agera under en skjutning. Det har talats om låsta skolor och att förbjuda vissa typer av vapen. Katie Cohen tror tyvärr att det kommer att ske fler skolskjutningar i Sverige, och frågan är hur samhället ska rustas?
– Att bara fokusera på inrymning, metalldetektorer och låsta dörrar är lite som att ge upp, tycker jag. Ungefär som att vi har resignerat och tänker att det här är det nya normala. Jag är självklart för säkerhet, jag vill också att mina barn ska vara trygga i skolan. Men att känna sig trygg är inte samma sak som att vara säker. Låsta dörrar i all ära, men skolattacker begås ju ofta av personer som redan går på skolan. Samtidigt som vi funderar över säkerheten måste vi också jobba förebyggande med elevhälsan.
Katie Cohen har inspirerats av USA där skolorna bland annat jobbar i multidisciplinära hotbedömningsteam, som innebär att skolpsykolog och skolans säkerhetspersonal samarbetar med socialtjänst och polis.
– En amerikansk forskare berättade om en elev som för några år sedan drabbades av en psykossjukdom och började hota personer på skolan. Då kopplades det här teamet in. Eftersom eleven hade vanföreställningar tog psykiatrin över och killen blev avstängd. Tack vare medicin blev han snabbt bättre och då välkomnades han tillbaka. Men elever och lärare var fortfarande rädda för honom, därför var han tvungen att alltid ha med sig två vakter. Skolan gjorde alltså vad den kunde för att eleven skulle kunna gå på sina föreläsningar och ta sin examen. Om han däremot hade blivit relegerad från skolan en termin före examen så hade chansen att klara sig i livet varit betydligt sämre, och i sin ensamhet hade han fortsatt utgöra ett hot i mycket större utsträckning. Den typen av åtgärder kostar förstås pengar, men i längden kan samhället tjäna på det.
Något liknande borde implementeras i Sverige, tycker Katie Cohen. Hon har länge förordat en starkare elevhälsa. En nermonterad elevhälsa är definitivt en riskfaktor.
– Ta gärningsmannen på Latinskolan i Malmö som exempel. Han betedde sig konstigt och folk blev oroliga och tyckte att skolkuratorn borde kontaktas. Men eftersom skolkuratorn bara jobbar vissa dagar i veckan, bestämde de sig för att avvakta. Det är svårt att släppa tanken på vad som hade hänt om skolkuratorn faktiskt hade funnits där.
Ibland funderar Katie Cohen över om, och i så fall hur, hon har påverkats av att jobba med de här frågorna. Att tråla Flashback och utsättas för så mycket hat och ondska.
– I mitt vardagsliv tänker jag nog på det här ungefär lika mycket som vem som helst. Jag vill förstås att mina barn ska vara trygga i skolan, samtidigt är ju risken att drabbas väldigt liten. Däremot kan jag bli orolig över vårt samhälle som formar de här personerna. Hur mår egentligen våra barn?
Katie Cohen kan till och med ömma för den ensamme gärningspersonen. Hon fördömer själva gärningen, men mot personen försöker hon ha en försonande blick.
– Vi är alla människor, och vi kan alla drabbas av saker i livet. Jag fastnade för en detalj i journalisten Åsa Erlandssons bok om dådet i Trollhättan. Före attentatet sminkade gärningsmannen sig omsorgsfullt. Därefter satte han på sig masken. Det var något i det där … jag började gråta. Och det är ovanligt, jag brukar försöka undvika att bli känslomässigt engagerad. Med det sagt tror jag att det är viktigt för det förebyggande arbetet att också kunna känna med gärningsmannen.
Fotnot: Intervjun gjordes i början på mars 2025.
Fakta/Katie Cohen
Ålder: 51 år.
Gör: Utbildad psykolog. Analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).
Bor: I Stockholms innerstad.
Familj: Ja.
Aktuell: Har synts som expert i svenska medier i samband med skolskjutningen i Örebro.
8 signaler på planering av attentat
1. Förberedelse
Planering, införskaffande av information.
2. Fixering
Extrem upptagenhet av en person eller en upplevd orättvisa på bekostnad av sociala relationer.
3. Identifikation
Beundran av känd mördare eller attentatsperson. Tecken på att den egna självbilden präglas av handlingskraft och hjältefantasier.
4. Förmågetest
Individen genomför en till synes slumpartad destruktiv våldsam handling.
5. Ökad aktivitet
Individen trappar upp sin aktivitet i relation till målet. Tar reda på mer fakta och nämner målet i konversationer.
6.Läckage av avsikt
Attentatsplaner avslöjas helt eller delvis.
7. Direkt och explicit kommunikation
Individen berättar om sin avsikt för till exempel polisen eller det tilltänkta målet.
8. Enda möjliga utväg
Individen betraktar attentatet som rättfärdigat, oundvikligt och närliggande i tiden.
3 x Flashback
1. Hänger du på Flashback?
— Ja, om jag ska kallas expert kan jag inte bara sitta och läsa andras forskningsrapporter. Jag måste själv vara inne på de här forumen. Jag brukar också titta på sociala medieplattformar som Tiktok, Telegram, Snapchat och Discord.
2. Vad tittar du efter?
— Det beror på vilket uppdraget är. På FOI jobbar vi ju inte med att försöka lösa brott eller övervaka diskussioner – det är polisens uppgift. För mig handlar det om research, och att vara där potentiella ensamagerande riskerar att radikaliseras och få inspiration.
3. Skolskjutningen i Örebro slog ut Flashbacks hemsida. Det stora antalet besökare gjorde att sajten kraschade. Var du själv där?
— Nej. Det ingår inte i mitt jobb och lockar mig inte som privatperson. Det handlar inte om att jag inte är intresserad, utan om att jag vill undvika risken att dras med känslomässigt. Alla artiklar om offren i Örebro har jag till exempel bläddrat förbi. Jag vill behålla en nykter blick på både gärning och gärningsperson.
