Vad händer med oss, och samhället i stort, när tilliten till världsordningen skakar, när det som vi känner igen som demokratiska värden inte längre känns igen? Det är en orolig och turbulent tid vi lever i, globalt, men också i Sverige – ekonomin, en tuffare arbetsmarknad och en pågående avtalsrörelse.
För egen del försöker jag vila i sammanhang som präglas av gemenskap och respektfulla samtal och som drivs av viljan att förbättra något, sammanhang som blivit viktigare än någonsin. Inte minst gäller detta naturligtvis vårt eget förbund men även många sammanhang där vi samarbetar med andra.
I min förra ledare skrev jag om Socialstyrelsens nationella målbild för landets vårdcentraler, där psykologer som enda yrkesgrupp särskilt omnämns. I februari presenterade regeringen en satsning på en halv miljard kronor till regionerna för att stärka primärvårdens omställning till en god och nära vård för människor med psykisk ohälsa. Även i denna satsning nämns särskilt behovet av att organisera arbetet i tvärprofessionella team och att säkerställa tillgången på psykologer.
Vi ser också ett ökat intresse för psykologiska insatser när det gäller skola och elevhälsa. Dessa satsningar är glädjande för befolkningen, och visar en tydlig positionsförflyttning för psykologer.
Samtidigt kvarstår i flera regioner situationen med trängd ekonomi och hög belastning för psykologer, för förbundets psykologföreningar och förtroendevalda. Vi ser hur neddragningar av PTP-tjänster gör det svårare för nyutexaminerade psykologer att påbörja sina yrkesliv.
Med andra ord, vi behöver fortsätta flytta fram positionerna och tydliggöra vilka förutsättningar som krävs för att psykologer bättre kan bidra med kompetens på ett hållbart, patientsäkert och effektivt sätt.
Men vi ska också fira våra framgångar och den ökade synligheten för psykologin och psykologer. Och, kanske viktigast, att se framgångarna som bekräftelse på den stora potentialen att som kollektiv samlas och gemensamt bidra i samhällsbyggandet.
