GÖTEBORG. När en ny patient kommer till avdelningen på Östra sjukhuset vet de andra patienterna ibland redan vem det är. Då stiger ångestnivån på avdelningen.
Psykologtidningen var på plats en sådan dag.
Text: Maria Jernberg
Foto: Lisa Thanner
Inne på den slutna avdelningen för ätstörningsvård är läget tufft. En ny patient har kommit under förmiddagen. Verksamheten har åtta platser, samtliga som vårdas är unga kvinnor. Den nyas ankomst har skapat en hög ångestnivå i gruppen.
– De iakttar varandra och jämför. När en patient som ser sjukare ut än de själva skrivs in, påverkas gruppen särskilt, säger Lisa Willman som tillsammans med Ingrid Stenberg är avdelningens psykologer.
Lisa Willman berättar att om den nya patienten har en mycket låg vikt får den åka rullstol inne på avdelningen.
– En sådan sak triggar de andra extra mycket.
Patienter som remitteras hit, inom uppdraget för nationell högspecialiserad vård, är de som regionerna runt om i landet inte lyckas hjälpa.
Regionerna har till exempel kört fast i att sondmata under tvång eller i att patienten inte bibehåller sin viktökning och åker fram och tillbaka mellan hem och inläggning. Till Östra sjukhuset skickas patienterna för heldygnsvård i tolv veckor.
Den här morgonen har Lisa Willman deltagit i en rond där de gått igenom hur patienterna haft det under helgen. Vissa har varit på hemträning medan andra stannat kvar och tagit emot besök.
– Vad som är speciellt med den här gruppen är att ronden inleds med en dragning av patienternas vikt.
Måndagar och torsdagar är vägningsdagar. Då råder ett spändare läge än vanligt.
– Återhämtning i vikt är en central del i behandlingen. Samtidigt mår patienterna fruktansvärt dåligt av vägningen och ifrågasätter vad som händer – »den här viktökningen kan inte vara rimlig, något måste vara fel med min kropp«. Personalen behöver stå i den dubbelheten och möta patienterna där, säger Ingrid Stenberg.
Avdelningen på Östra sjukhuset har haft sitt nhv-uppdrag i ett år. Enhetschefen Anne-Line Solberg förklarar att Lisa Willman och Ingrid Stenberg finns med i hela vårdprocessen.
– De är viktiga i teamet. De känner patienterna väl och står för det psykologiska perspektivet. Psykologerna behöver jobba nära de andra så att vi följer behandlingsplanen och rör oss åt samma håll.
Sedan starten har verksamheten arbetat intensivt med att införa mentaliseringsbaserad miljöterapi. Alla i personalen ska ha samma förhållningssätt oavsett om yrket är läkare, chef eller sjuksköterska, och var än interaktionen äger rum.
– Alltifrån hur vi pratar om patienterna på expeditionen, till hur vi jobbar med dem. Vi utgår från patientens eget perspektiv och hjälper dem att reflektera.
Behandlingsarbetet i övrigt är eklektiskt med inslag av familjeterapi, kbt och grupperspektiv.
Både Lisa Willman och Ingrid Stenberg tycker att det har tagit tid att förstå vad som är deras roll inom nhv-uppdraget. De kommer från öppenvården och har inte tidigare arbetat inom slutenvården.
– När avdelningen fick nhv-uppdraget presenterades det som något hedersamt, men det tog ett bra tag innan jag fick kläm på vad det handlade om, säger Lisa Willman.
En skillnad mot öppenvården är vad psykologen har möjlighet att kontrollera.
– Även om mycket sker i patientens liv har jag som psykolog i öppenvården kontroll över behandlingen, men så känner jag inte här. Enormt mycket händer hela tiden och jag försöker förstå teamarbetet, för en stor del av jobbet sker genom andra.
På avdelningen ligger patienternas rum vägg i vägg med kök, ett större sällskapsutrymme och tre matrum. I det minsta matrummet är bordet dukat för två. Namnskyltar i klara färger talar om vems plats det är.
– I början får de äta ensamma med en personal eller i ett mindre sällskap, i slutet brukar de kunna ha fler runt sig, säger Lisa Willman.
Utanför köket är dagens meny uppskriven på en whiteboardtavla. Till lunch serveras pannbiff och det vegetariska alternativet pasta Napoli, till middag blir det potatis- och purjolökssoppa.
– Att bara se dagens rätter på tavlan väcker ångest. Flera år kan ha gått sedan patienten ätit maten som serveras, säger Ingrid Stenberg.
Den första tiden på avdelningen brukar vara ångestladdad och omtumlande. Många har inte varit i skolan på länge och är bundna till sitt hemsystem. Här möts de av en stor personalgrupp och andra patienter. De ställs inför rutiner och regler som att äta sex måltider om dagen, sova med öppen dörr, ha toalettvak och en sittimme efter maten.
– Då sitter de stilla och ägnar sig åt lugna aktiviteter som att läsa eller pyssla. På så vis får de en introduktion till att de kan göra saker för att distrahera sig och skingra tankarna. De får inte gå på toaletten eller röra sig.
När en ny patient kommer till avdelningen vet de andra patienterna ibland redan vem det är. De känner till varandra från sociala medier. Ett växande fenomen de senaste åren är så kallade recoverykonton där en person berättar om sin resa mot att bli frisk, fast den egentligen fortfarande är mycket sjuk.
– Vissa patienter har egna följare och beskriver dagarna här och behandlingen de får, säger Lisa Willman.
Patienternas mobilanvändning är en återkommande diskussion på avdelningens möten.
– Vi behöver mer kunskap i ämnet, för de sitter ofta med sina telefoner. I vissa fall vet vi vad de gör men i många fall tror jag att de är mer aktiva än vi förstår.
Ingrid Stenberg berättar att personalen försöker prata med patienterna om vad som påverkar dem och försöker få dem att reflektera över sina val.
– Framför allt föräldrar tycker att det vore bra om vi tog deras telefoner för då har vi löst problemet, men jag tänker snarare att vi behöver hjälpa dem att förhålla sig till allting som florerar där ute – ideal, dieter, kroppar och mat.
Patienternas inflytande på varandra är också av godo. Lisa Willman har i sitt specialistarbete intervjuat de som tidigare varit inlagda.
– De beskriver att vad som till stor del hjälpte, var att dela erfarenheter med andra och bli förstådd utan att behöva förklara allt.
Att patienterna är viktiga för varandra märks även i den psykoterapigrupp Lisa Willman och Ingrid Stenberg leder.
– De som kommit längre i sin behandling kan säga till de andra att de vet precis hur de känner och att de har gått igenom samma sak. När någon skrivs ut får de gruppens lovord. Det finns inga ord som landar så väl som de patienter emellan, säger Ingrid Stenberg.
Patienter erbjuds också individuella samtal hos Lisa Willman eller Ingrid Stenberg. Merparten antar erbjudandet men för vissa är tiden för terapeutiska samtal inte mogen, de kan hitta någon i omvårdnadspersonalen som de pratar med i stället.
– Då bollar vi med den personalen och kommer med inspel, säger Ingrid Stenberg.
Behandlingskontakterna ser olika ut beroende på var patienten befinner sig i sin sjukdomsprocess och vad som gjorts tidigare.
– Vanligtvis arbetar vi med hur det går för dem och vad de står i känslomässigt. Ofta har de mycket tvivel på om de vill och vågar förändras, och vad de har att vinna.
Ett annat tema är livet bortanför ätstörningen.
– Vi pratar om hur livet skulle kunna se ut och vad personen kan göra för att röra sig mot en sådan tillvaro.
Ingrid Stenberg säger att patienternas sjukdomsinsikt och vilja att bli friska varierar.
– I ett visst skede kan patienter ha svårt höja blicken. De kan vara fyllda av ångest och uttrycker att det enda de vill är att slippa vara här. De vill inte äta och orkar inte kämpa för de tycker att de aldrig har vägt så mycket.
Identitetsfrågorna går som ett stråk genom behandlingarna. Många är vilsna i vad de vill, vad de tycker och vilka de är.
– Ätstörningen har blivit en falsk trygghet och ett substitut till att vara i kontakt med sina känslor, att välja och tycka saker.
För vissa blir viktuppgången en vändning. Svälten har satt kroppen i ett stressat och ångestfyllt tillstånd, när hjärnan får mer energi orkar patienten fundera över sin situation. Andra upplever att det var lättare när de vägde mindre och kroppen stängde av. De vill bort från det som nu kommer upp.
– Vändningen kan också komma när de får en insikt om att de inte kan ha det så här längre. De kan ha varit sjuka i omgångar och gjort flertalet behandlingsförsök. De ser sig om på sina jämnåriga och vad de gör, sedan på sig själv »och vad har jag gjort under de här åren – så här kan jag inte ha det längre«.
Patienternas vårdtid planeras till tolv veckor men kan avbrytas i förtid om hemregionen inte är nöjd och inte vill betala mer.
– Vårt intryck av nhv-patienterna är att de fortfarande har långa behandlingar framför sig även om de fullgjort sina tolv veckor. Hos oss startar de en process och kommer i gång med något, men en del behöver till och med fortsätta med heldygnsvård. De har mycket kvar att arbeta med, säger Lisa Willman.
Läs mer:
Elitidrottare med ätstörning erbjuds högspecialiserad vård
Här kan du läsa fler artiklar i temat “De svåraste fallen”
