LEDARE. “Jag kan inte duscha med andra killar, jag får sån fruktansvärd ångest.” Så berättade en av mina kompisar för psykologen på dåtidens Värnpliktsverk, vilket gav önskad effekt. Han fick sin frisedel. Psykologen köpte knappast lögnen, utan konstaterade att 18-åringen inte var soldatmaterial. På den tiden var vi måttligt motiverade för bössa, mössa, mask. Vi hyllade den danske missnöjespolitikern som ville ersätta hela försvaret med en telefonsvararare med det inspelade meddelandet: “Vi ger upp.”
Visserligen blev arbetsmarknaden snävare – arbetsgivare var generellt skeptiska till unga män utan värnplikt i meritförteckningen – men det gick ju alltid att plugga vidare. Mycket har hänt sedan dess, nu får både tjejer och killar göra värnplikt. Efter en period av frivillighet råder dessutom allmän värnplikt, åtminstone på pappret.
Många av dagens ungdomar känner sig kallade men få blir utvalda. Att få toppresultat på de teoretiska och fysiska testerna är ingen garanti, eldprovet återstår. Egenskaper ska matchas med krav. Vad vill psykologen höra?
Att få sin dröm krossad av psykologen, det blir naturligtvis en riktig kalldusch. Inte heller får den nekade ta del av utlåtandet, sekretess råder.
I det här numret har vi tagit oss till Plikt- och prövningsverket för att undersöka hur urvalet går till, utifrån psykologens perspektiv. Urvalsmetoder ökar på många håll i samhället, även för kafépersonal. Även detta tar vi en titt på.
