Den sedan 1960-talet slumrande forskningen kring psykedelika har fått något av en
renässans. År 2020 började KI ett forskningsprojekt för att studera den hallucinogena drogen psilocybins effekt vid depression. De första resultaten är lovande. Det tillsammans med den nyöppnade psykologmottagningen i Stockholm som anordnar psykedeliska retreater, gör ämnet högst aktuellt för vår yrkesgrupp.
Författaren Leonidas Aretakis jobbar som kulturjournalist. Detta är hans bokdebut där han tar sig an uppgiften att kartlägga de hallucinogena drogernas historia i Sverige. Från när Carl von Linné »upptäckte« och beskrev dem på 1700-talet, fram till det nyväckta intresset idag. Texten vindlar hit och dit kring detta ämne, mellan högt och lågt. Det berättas om olika förgrundsgestalter och deras agendor för användandet och hur brukat alltid varit mer eller mindre ofrivilligt politiskt. Men också om vilka kändisar som genom åren använt drogerna, vilken bokhandel de kunde köpas i och i vilka forum på nätet som diskussioner har förts.
Det ligger en otroligt gedigen research bakom boken, dessvärre är ambitionen att hela tiden presentera en helgjuten kontext emellanåt på den röda trådens bekostnad. Aretakis låter röster komma till tals om hur hallucinogenerna resulterat i positiva upplevelser i av andlighet, kärleksfulla känslor och läktatrauman. Men han lyfter också hur hela 1900-talets idoga forskning trots allt inte utmynnade i någon medicinsk användbarhet av svamparna, och hur en del forskare och projekt strandat på grund av att drogen varit alltför skön att praktisera på sig själv.
Aretakis delar med sig av sin egen medverkan på en retreat i Nederländerna och tripparna med en shaman på Tromsö och en psykolog hemma i sin lägenhet. Ändå framstår han inte som övertygad om drogernas positiva potential, utan lyckas i sina intervjuer och resonemang hålla sig nyanserad. Aretakis räknar med sin läsare.
Är hallucinogener en möjlighet att ruska om oss och öppna upp oss för nya sätt att tänka och leva, eller bara en destruktiv flykt? En hälsofara eller hälsohjälp? Han förhåller sig inte till läsaren som någon som behöver övertygas om det ena eller andra, utan som en som är kompetent att bilda sig sin egen uppfattning. Möjligen är det förtroendet för läsaren väl stort; efterordet känns snöpligt kort. Jag hade önskat mig en större inblick i författarens egna tankar efter allt han satt sig in i. Men kanske är den neutrala hållningen en eftergift till vårt konservativa debattklimat kring psykedelika och andradroger–en nödvändighet för att bli tagen på allvar?
Celia Svedhem, psykolog och litteraturkritiker
