En desperat förälder söker vård för sitt barn med svåra självskador. Bup öppnar dörren, socialtjänsten kopplas in, insatserna drar i gång.
På Bup ger kuratorn en sträng förmaning: Säkra lägenheten! Socialtjänsten instämmer. Göm alla vassa föremål, det är ditt ansvar, dundrar socialsekreteraren. På Bup får barnet lära sig om ångestkurvor; att ångesten viker nedåt, det är bara att hålla ut.
Men utvecklingen fortsätter åt fel håll.
Den ännu mer desperate föräldern kontaktar anhörigföreningen Shedo, och får nu motsatta råd. En av de före detta självskadarna, som bemannar hjälplinjen, skriver: »Sluta säkra lägenheten, öppna upp dialogen med barnet. Prata om vad som helst utom självskadorna, såvida barnet inte bjuder in till samtal. Och håll ut«.
En intensiv mejlväxling följer mellan föräldern och den före detta självskadaren. Föräldern utrustas med fler tips och råd.
Och nu vänder det, föräldern och barnet får kontakt, tiden går, och något år senare upphör självskadorna. Orsaken till att de drog i gång är höljd i dunkel, liksom varför de upphörde.
Så lyder en historia om hur patient- och anhörigföreningarna verkar vid sidan av sjukvården. Finns psykologer där i skuggan som kan stötta upp råden?
I detta nummer har vi kontaktat föreningarna och intervjuat psykologerna som ställer upp.
Slutsatsen är att ni behövs även där.
