En positiv yttre förändring var centralt för att sluta skada sig. Det visar Benjamin Claréus i avhandlingen ”More than just enduring” där han undersöker hur tonåringar med självskadebeteende mår tio år senare.
Hur mår de som under tonåren skadat sig själva?
Vid 25 års ålder har de fortfarande problem med sitt mående och en sämre psykisk hälsa än de som aldrig skadat sig. De lider av ångest, stress och nedstämdhet. De har också upplevt fler negativa och traumatiska händelser genom livet, som mobbing eller en utsatt hemmiljö. Men vad som är intressant och som drivit min forskning är att gruppen som självskadat sig i tonåren men sedan slutat, samtidigt har ett högre välbefinnande i jämförelse med dem som fortsatt. De ser positivare på framtiden, upplever livet meningsfullare och känner sig resilienta. Hos dem finns både en mental ohälsa och ett slags välmående.
Vilka personer ingick i studien?
Under åren 2007 och 2008 tillfrågades alla elever i årskurs sju och åtta i en mindre kommun i södra Sverige om de självskadade sig. Tio år senare följde jag upp resultaten med en ny enkätstudie och intervjuer.
Hur många hade slutat?
Som tonåringar uppgav 18 procent att de skadat sig själva fler än fem gånger de senaste sex månaderna. Vid 25 år var antalet tio procent (de senaste 12 månaderna).
Vad fick dem att sluta?
Uppväxten beskrivs som en svår period av dem som har erfarenhet av självskadebeteende. De kände att de inte kunde påverka sina liv. Många sa att det bara var att stå ut. Förenklat kan man säga att det fanns dem som slutade mitt i denna tuffa situation men utan att de egentligen mådde bättre. Sedan fanns en annan grupp, de som var med om en positiv förändring, vilken blev en vändpunkt. Antingen kunde det vara en känsla av befrielse – en person som varit mobbad bytte skola, eller någon med destruktiva föräldrar flyttade hemifrån. Det kunde också vara en resa bort som gav perspektiv på livet – ”vad är det som händer i mitt liv, hur lever jag, vill jag ändra det här kanske jag kan göra det”. Vissa hade fått en samhörighet med någon. Vanligast var en partner som stöttade men det kunde även vara arbetskamrater. Gemensamt för de positiva förändringarna var att de gav en grundtrygghet som tidigare saknats. I början var den fragil men när personen vågade prova saker och förändra, utvecklades den och blev starkare.
Du betonar svåra livshändelser och att en yttre förändring sedan blir vändpunkten, inte emotionsreglering?
Ofta talar vi om det som att personer som skadar sig själva har svårt att hantera en vanlig vardag som vi alla råkar ut för, men greppet jag tar i min avhandling är att de snarare varit utsatta för traumatiska och negativa händelser. Det blir också saker de bär med sig. Bara för att något inte sker just nu kan det fortfarande ha en stor påverkan, som minnen till exempel. Många av de intervjuade hade gått i terapi men det var oftast inte hjälpsamt förrän något i den yttre kontexten förändrats. Det var först då de kände ett visst agentskap, att de kunde göra mer än att härda ut. Nyckeln till agentskapet var en positiv yttre förändring.
Vilka kliniska följder får dina resultat?
Självskadebeteende är en kortsiktig copingstrategi. Behandlaren behöver ta patientens syn på det, fråga vad det är hen försöker överleva, och ta tag i de bakomliggande faktorerna.
