Tre frågor till till Celia Svedhem, psykolog och litteraturkritiker i Psykologtidningen, som skrivit en bok om migrän, Det mörka rummet.
Hur fick du idén?
– Jag började skriva under anfallen som ett sätt att övertyga mig själv om jag fortfarande fanns till – att jag inte blivit ett med det mörka rummet som migränen så ofta tvingade mig att retirera till. Jag upplevde också en svårighet att förmedla mig med omgivningen – att det fanns för få ord och uttryck kring smärta.
Du testar en mängd behandlingar i boken. Varför tog det sådan tid för dig, en psykolog, att hitta en effektiv psykologisk behandling?
– Som utbildad inom kbt kände jag till olika sätt att lära mig leva med smärtan. Inom psykodynamiskt håll pratades om att bota fysisk smärta, vilket jag kände mig ytterst skeptisk till. Att något så fysiskt skulle gå att lösa psykologiskt var svårt att föreställa sig. Dessutom fanns ett motstånd hos mig att utforska huruvida migränen kunde vara psykologisk betingad, som att den då skulle få mindre giltighet. För det tredje betonade min neurolog att migrän är en neurologisk sjukdom och inget annat. Till slut, efter att bland annat ha intervjuat forskaren och psykologen Daniel Maroti, blev jag trots allt beredd att ge EAET och ISTDP en chans.
Håller du fortfarande utkik efter nya behandlingar?
– Jag är betydligt förbättrad i min migrän nu. Blir jag erbjuden att testa en ny behandling kommer jag säkert överväga den. Men mitt fokus är inte längre att hitta nya behandlingar.
