MÖTET. Barn kan ha andra motiv än vi tror när de hörs i komplicerade brottsutredningar, menar Julia Korkman, minnesforskare och expert i svenska domstolar.
–I problematiska brottsutredningar ser man ofta att barnet har fått för sig att något har, eller inte har hänt, på grund av föräldrarnas suggestion.
Text: Anna Wahlgren
Året är 2015 och en barnskötare på en förskola i Upplands-Bro blir anklagad för sexuella övergrepp mot flera förskolebarn. Det skrivs om misstankarna i media, mannen stängs av från sitt arbete, och så småningom döms han av Attunda tingsrätt till två års fängelse. Domen överklagas till hovrätten och nu kopplas rättspsykolog Julia Korkman in som expertvittne. Hon går igenom förhören med barnen som är i sex- sjuårsåldern och blir överraskad över karaktären på barnförhören. Barnen utsätts för många och långa förhör. Enligt Korkmans uppfattning inleddes förhören med öppna frågor, men då barnens berättelser inte då stödde misstanken om övergrepp, blev förhören ledande. Polisen ställde samma frågor upprepade gånger – nästan tjugo gånger som mest – trots att barnet redan besvarat frågorna. Vissa av barnen berättade inget som styrkte brottsmisstankarna men ändå hördes de upprepade gånger. Man hänvisade också till vad andra personer sagt och till att föräldrarna ville att barnen skulle berätta.
Detta, menar Korkman, är klart ledande metoder som mängder av forskning visat kan leda barnens berättelser. Julia Korkman skriver ett sakkunnigutlåtande och när rättegången äger rum kallas hon till hovrätten i Stockholm för att vittna. För rätten berättar hon att det förekommer både ledande frågor och suggestiva element i polisförhören. Utöver detta kritiserar Korkman det faktum att polisen använt sig av så kallade anatomiskt detaljerade dockor, som enligt forskning inte är en lämplig metod för utredningar av sexuella övergrepp. I flera fall använder barnen föräldrarnas ord och hänvisar till sådant som föräldrarna sagt till polisen angående de påstådda övergreppen. Den enda bevisningen som presenteras i målet är just barnförhören. Mannens kollegor på förskolan har aldrig uppmärksammat något olämpligt eller gränsöverskridande. Det slutar med att hovrätten frikänner mannen helt från samtliga åtalspunkter.
I ett annat fall under samma tidsperiod hördes Korkman likaså i Svea hovrätt som expertvittne. Fallet var nästan motsatt det som beskrivits ovan; i detta fall hade tingsrätten förkastat åtalet som gällde sexuella övergrepp mot flera unga barn. Detta trots att barnen berättat om sina upplevelser vid olika tidpunkter för olika personer och oberoende av varandra, och trots att det inte fanns något i materialet som tydde på att barnen skulle ha utsatts för ledande frågor. Man hade bedömt barnens berättelser kritiskt och menat att barnen inte tydligt berättat om exakt när övergreppen skulle ha ägt rum och menat att ett av offrens berättelse inte framstått som särskilt »levande«. Korkman kritiserade denna bedömning och menade att det av särskild relevans här, var att genom hypotestestning bedöma sannolikheten för att flickorna faktiskt utsatts för det de berättade om jämfört med sannolikheten att de oberoende av varandra och utan någon påvisbar kommunikation eller ledande frågor skulle ha kommit på att berätta felaktigt om liknande erfarenheter. I hovrätten dömdes mannen.
Julia Korkman är en av Europas ledande experter i rättspsykologi, och det här är en av hennes arbetsuppgifter – att vara expertvittne vid rättegångar i både Sverige och Finland. Men hon undervisar också studenter, utbildar jurister, har suttit i ledningen för finska Rädda Barnen och är nästa ordförande för Europas största nätverk för rättspsykologer. Som om inte det vore nog sjunger hon dessutom om brott, en av de mest populära föreställningarna har hon döpt till »Sånger från brottsregistret«.
Psykologtidningen träffar Julia Korkman när hon är i Stockholm på blixtvisit, senare under dagen ska hon intervjuas på Finlandsinstitutets scen av Dagens Nyheters förre kriminalreporter Stefan Lisinski. En gång i tiden funderade hon på att satsa på sången fullt ut, men när den irländska musikskolan hon sökte till som 18-åring tackade nej började hon på psykologlinjen i Åbo i stället.
– Min mamma var barnneuropsykolog och jag ville också jobba med barn. Jag var så ung, bara 23 år, när jag var klar. Jag kände mig för oerfaren för att hantera vuxna människors livskriser, det kändes lättare med barn.
Julia gjorde sin praktik på en barnpsykiatrisk klinik. Där kom hon i kontakt med ett barn som man misstänkte hade blivit utsatt för sexuella övergrepp av den ene föräldern. Det blev dock snart uppenbart att anklagelserna inte stämde, utan var en del i spelet i en vårdnadstvist.
– Det var också uppenbart att personalen på min arbetsplats inte visste hur de skulle gå till väga. Det här var i slutet av 1990-talet, och varken i Finland eller i Sverige fanns det några riktlinjer. Inom sjukvården, familjerådgivningen och barnpsykia-trin använde man de metoder som stod till buds. Det var mycket dockor och lekterapi, vilket absolut inte var lämpligt för att utreda en viss händelse, eller få ett barn att minnas så korrekt som möjligt.
Samtidigt började det komma ny, internationell forskning om barn som vittnen, och hur man ska höra barn som man misstänkte hade varit med om sexuella övergrepp. Julia beslutade sig för att börja forska, och vid det här laget är hon nog den skandinav som har läst flest barnintervjuer i utredningar om sexuella övergrepp, som hennes avhandling kom att handla om.
– Vårt minne är inte exakt, och våra minnesbilder är ständigt formbara. Det skulle vara viktigt för samhället i stort, och rättssystemet i synnerhet, att beakta det i större utsträckning än vad som görs i dag. Minnesbilder och vittnesmål är ofta helt centrala för rättsprocesser, men det sätt på vilket dessa tas emot och analyseras är häpnadsväckande outvecklat.
Säger Julia Korkman på klingande finlandssvenska. Som den finlandssvensk hon är arbetar Julia Korkman både i Finland och Sverige. Sitt svenska genombrott fick hon när hon för SVT-programmet Dokument inifråns räkning analyserade polisens förhörsmetoder i fallet Kevin.
– Jag är ganska garvad efter att ha gått igenom ett så stort antal förhör med barn, men det här var värre än något annat jag hade sett. Förhören var så långa och pojkarna så små.
Nu har det gått 25 år, och Julia anser att mycket gått framåt gällande hur barn behandlas av rättsväsendet. Men fortfarande görs misstag, poängterar hon. På senare tid har hon jobbat med flera svenska rättsfall där det funnits misstanke om att barn har blivit sexuellt utnyttjade.
– Polisens förhör har varit problematiska. Det verkligt överraskande är att polisen i ett av fallen fortfarande använder sig av anatomiskt detaljerade dockor. Alltså vuxna dockor med könsorgan och full behåring. Sådana dockor har varit helt uteslutna i Finland de senaste tjugo åren.
Tanken är att barn förmedlar sina upplevelser genom lek. Och det är förvisso sant, påpekar Julia Korkman. Men leken är inte en exakt skildring av vad barnet har varit med om i en given situation. Det har visat sig i forskning att utnyttjade barn inte leker på något annorlunda vis än barn som inte har utnyttjats.
– Tvärtom kan allmänt nyfikna barn undersöka snippan och snoppen, medan utsatta barn som har traumatiserade erfarenheter undviker att röra könsorganen.
Trots att man har goda föresatser och en genuin oro för barnet så kan det ändå bli fel, påpekar Julia Korkman.
– Barn är så oerhört sensitiva för det outtalade. Om man tänker evolutionspsykologiskt på barns utveckling så är de beroende av att vuxna ska tycka om dem och tycka att de gör bra saker. Om man som vuxen är orolig över att ett barn har råkat ut för något så räcker det inte med att ställa öppna frågor, utan man måste aktivt fundera över vad som ligger bakom att barnet svarar som det gör. Det är förstås särskilt viktigt när det finns en känslig vårdnadstvist eller en asylprocess med i bilden. Barn kan bli utsatta för medvetna eller omedvetna påtryckningar från en anhörigs sida.
Det psykologiska experimentet »Pia pirat«, som gjordes av forskaren Mikaela Magnusson vid Göteborgs universitet, illustrerar det bra, tycker Julia Korkman. I studien intervjuades en stor grupp barn om »Pia pirat«. En del av barnen hade i och för sig aldrig träffat »Pia pirat«, men alla blev intervjuade som om de hade gjort det. Också många av barnen som inte hade träffat henne började galant berätta om hur hon såg ut och om hennes piratskepp. Många ritade detaljerade teckningar. Efter intervjun sa en liten flicka till sin mamma: »Jag träffade ju aldrig den där ›Pia pirat‹, men jag ville inte att tanten skulle bli ledsen så jag låtsades att jag gjort det.«
Julia Korkman varnar för suggestion. Det finns en stor risk, inte minst när man har med barn att göra, för påverkan.
– Det sker ofta omedvetet. Störst risk för suggestion är det om det finns många hål i en berättelse. Då har vi en tendens att själva fylla i hålen. Och det finns förstås personer som är särskilt känsliga för suggestion, däribland barn. Säger mamma att grannen är farlig, ja då blir det barnens verklighet. I problematiska brottsutredningar ser man ofta att barnet har fått för sig att något har, eller inte har hänt, på grund av föräldrarnas suggestion. Detta är ingen ny företeelse, påpekar Korkman. Under 1600-talets häxprocesser var barnen en viktig grupp av vittnen och i många fall ledde deras vittnesmål till att vuxna – ibland barnens egna mammor – angavs och dömdes för häxeri.
Begreppet bortträngda minnen är också en grav förenkling av hur minnet fungerar, förklarar Julia Korkman.
– Att riktigt traumatiska erfarenheter, till exempel sexuella övergrepp, skulle förträngas är en teori som inte får stöd i forskningen. Tvärtom. Det är mycket mer sannolikt att sådant som man upplevt som traumatiskt stannar kvar längre än vad man skulle önska. Däremot kan man som vuxen komma till insikt om att vissa barndomsupplevelser varit fråga om misshandel eller övergrepp, fast man inte förstått det som barn, och den insikten kan komma som en chock, eller man kan klara av att närma sig de svåra erfarenheterna först som äldre. Men det är helt andra mekanismer.•
3 frågor om minnet
Litar du på ditt minne?
– Till vardags – absolut. Vad gäller människorna jag älskar och vad som är viktigt i mitt liv.
Vad skulle du önska att du mindes bättre?
– Tiden när barnen var små. Hur såg de ut? Hur lät deras röster? Hur var det när de lekte med varandra? Jag har alltid känt mig sorgsen över att det är så mycket av detta, det mest värdefulla, som faller i glömska. Dagboksanteckningar, fotografier och videos är fina, men motsvarar aldrig de verkliga situationerna.
Minns du på finska eller svenska?
– Det är precis som med boken – det beror på. Jag envisades med att skriva boken på båda språken – parallellt. Att låta en utomstående översätta kändes omöjligt. Att beskriva en känsla eller händelse på exakt samma sätt på två språk visade sig dock vara svårt. Minnet är nämligen starkt förknippat med språket. Finska är mitt arbetsspråk. Men allt som är personligt, som till exempel handlar om min barndom, är mer naturligt att skriva på svenska. Svenska är mitt känslospråk.
Sverige vs Finland
Barn förhörs av poliser
– I Sverige förhörs barn av poliser, till skillnad mot i Finland där förhören med de yngsta barnen eller barn med särskilda utmaningar sköts av psykologer som är specialiserade i barnförhör och rättspsykologi.
Förhören spelas inte in
– Förhör med människor som är över -femton år spelas sällan in vare sig i Finland eller i Sverige, och därmed finns det bara skrivna förhörsprotokoll att gå tillbaka till. Ofta är förhörsprotokollen sammanfattningar som sällan motsvarar vad som verkligen har frågats och svarats.
