Han är dömd till fängelse för en klimataktion och har donerat en njure för att det var moraliskt rätt. Möt psykologen Björn Paxling som inte nöjer sig med att vädra åsikter på nätet.
Text: Anna Wahlgren
Det är tidig morgon och Osloborna gör sig redo för en ny dag. Björn Paxling är nervös, kroppen fylld av adrenalin. För första gången ska han delta i en klimataktion. I organisationen Extinction Rebellions (XR) namn ska han protestera mot prospekteringen av oljefyndigheter i Arktis. Han ska dessutom vara »högrisk«, vilket innebär att han måste räkna med att bli lagförd. Tillsammans med fyra andra aktivister slår sig Björn ned på en av Oslos mest trafikerade gator. Aktivisterna kedjar fast sig i varandra. När poliserna så småningom bär i väg Björn sjunger de andra aktivisterna You are not alone. Björn svarar med att forma sina fingrar till ett symboliskt hjärta. Han förs till häktet, och kan konstatera att han inte har några problem med att vara inlåst. Han försöker vila och i huvudet går han igenom det han har varit med om. När han så småningom släpps väntar medlemmar i XR. Han möts av kramar, vegetarisk mat, blommor, sång och skratt. Björn lämnar Oslo passionerat förälskad.
– Där och då blev jag heltidsaktivist.
Nu har det gått två år sedan aktionen i Oslo, och sedan dess har Björn Paxling knappt jobbat som psykolog. Men hur gick det egentligen till när den här karriär-psykologen som har disputerat på generaliserat ångestsyndrom, varit ordförande i Beteendeterapeutiska föreningen (BTF), internationellt engagerad i världens största kbt-nätverk EABCT, och suttit på lukrativa chefspositioner, kastar karriären överbord för att ta strid för klimatet?
Intervjun sker hemma hos Björn, i villan i Malmö, som ligger strategiskt mellan ett av Sveriges första miljonprogram, och en mer privilegierad stadsdel som domineras av villor. Det är så familjen Paxling vill ha det. Hustrun Linda är också forskare, däremot inte aktivist.
– Men hon har börjat doppa tårna i det, hon har varit med vid något aktionstillfälle. Linda har doktorerat i teknovetenskap och vill bidra med sina expertkunskaper. Det finns en gren inom XR som heter Scientist Rebellion, med disputerade forskare. De lägger sin akademiska tyngd i klimataktivismen.
Just nu är familjeupplägget att Linda heltidsjobbar, det är hon som står för familjens försörjning.
– Hon stöttar min aktivism. Naturligtvis. Med de två äldsta barnen har vi familjeråd. När jag blev aktivist på heltid förklarade vi vad det skulle betyda. Att vi kommer att ha mindre pengar att röra oss med. Att vi inte kan hyra ett Airbnb-hus och dra iväg en helg. Än är vi inte helt panka, men vi har smällt ungefär hälften av besparingarna.
Ett och ett halvt år har passerat sedan Björn Paxling genomförde sin hittills mest omtalade aktion. Tillsammans med en annan aktivist klättrade han över stängslet till Växjö flygplats och limmade fast sig på landningsbanan. Tingsrätten dömde aktivisterna till två månaders fängelse för obehörigt tillträde till skyddsobjekt. Det var första gången svenska XR-aktivister dömdes till fängelse. När den här intervjun görs har Björn precis fått reda på att hovrätten i Jönköping tagit upp fallet. Den 17 maj blir det en ny rättegång.
– Min förhoppning är att jag blir frikänd. Tingsrättsdomen gjorde mig förvånad, den bryter ju mot rättspraxis. Kortare fängelsestraff, särskilt om man som jag är ostraffad, leder i stort sett alltid till villkorlig dom.
Möjligtvis blir upplägget optimalt, funderar Björn. Att först få en fängelsedom som ger uppmärksamhet i media, och sedan bli friad.
– Historisk forskning visar att om aktivisten hamnar i fängelse eller misshandlas så är sannolikheten för att skapa samhällsförändring större. Om allmänheten upplever att aktivisterna tvingas till uppoffringar gynnas sak-frågan.
Aktivisten Björn tänker således att det är bra att han hamnar i fängelse, men privatpersonen och föräldern Björn är inte så sugen.
– Hade jag inte haft barn så hade det kanske varit lättare, men att vara borta från barnen i fyrtio dagar, att plocka mig ur familjepusslet. Även om jag har haft min fru med mig på varje steg jag tagit som aktivist, så skulle jag ändå känna skuld mot familjen.
Björn Paxling föddes i Malmö, men bara ett år senare flyttade familjen till Falkenberg. Mamma var dagmamma, pappa jobbade i mejeriindustrin. Björn beskriver uppväxten som harmonisk, rentav lycklig. Trygg och borgerlig. Han var förvisso både scout och gick på Mulle, men mest tyckte han om att spela tv-spel. I skolan tog han plats, och framförde åsikter med en självklarhet. I tonåren blev han politiskt aktiv i Moderata Ungdomsförbundet, så småningom gick han med i moderpartiet där han var ersättare i polisnämnden i Falkenberg.
– På högstadiet drömde jag om att bli ekonomichef i ett medelstort företag. I gymnasiet var jag mer streber och funderade på att läsa industriell ekonomi på Chalmers.
Men det blev inte så. Hans vetgiriga och filosofiskt orienterade sida ledde honom till praktisk filosofi i Lund, och kursen moralfilosofi fick honom att omvärdera en hel del i livet.
– Bland annat läste vi djurrättsfilosofi. Min syster blev tidigt vegan och jag, som ju tillhör »mjölk ger starka ben«-generationen, tyckte att det var fruktansvärt. Jag hade svårt för svaga, menlösa veganer. Men när jag läste djurrättsfilosofi kunde jag inte längre argumentera emot. Och nu har jag varit vegan i två decennier.
Björn säger att han är en sökare. Att han har bytt åsikt många gånger i livet. Som ung naturvetare var han kritisk till feminism, sedan gick han en kurs i genusvetenskap och kom ut som fullfjädrad feminist.
– Sedan började jag läsa ETC och andra vänsterpublikationer som beskrev problemet med ojämlik fördelning. På den tiden var min inställning att ju mer välstånd vi skapar, desto bättre blir det för alla. Men det dröjde inte länge förrän det inte var något kvar av mina moderata värderingar. Numera är jag ganska ointresserad av höger-vänster-politik. GAL-TAN-skalan, som i stället för att fokusera på ekonomi bygger på sociala och kulturella värden, passar mig mycket bättre.
Godhet går inte enkelt att placera på en höger-vänster–skala, tycker Björn. Däremot har privilegierade ett extra ansvar. Under studentåren blir Björn därför blodgivare, och börjar läsa på om personer som har nedsatt njurfunktion.
– Jag förstår vad ett nytt organ kan betyda. Jag kontaktar vården och säger att jag vill donera, men att jag inte har en anhörig med det behovet. Kan jag få ge min njure till den som står först i kön?
På den tiden var det inte lagligt i Sverige att donera organ till okända, men så småningom ändras lagstiftningen och Björn ger bort sin högra njure till en tio år äldre, för honom okänd, kvinna. Han genomgår den relativt omfattande operationen och är sjukskriven hela sommarlovet mellan termin sju och åtta på psykologprogrammet. Varför?
– För att jag tyckte att det var moraliskt rätt. Ett nytt organ är en potentiell jättevinst för en annan människa, samtidigt som det innebär en liten risk för donatorn. Omgivningen stöttade mig och flera nära vänner sa: »Om du får barn och de i framtiden behöver en njure, då kommer jag att ge bort en av mina.« Jag har också fått en garanti från vården att om jag själv behöver en njure så har jag förtur i kön.
Alla människor måste själva klura ut vad som är ett meningsfullt liv, är Björns livshållning.
– Vad som känns rätt att göra. Eller vad man inte står ut med att inte göra. Samtidigt handlar det om privilegier. Jag är ju marinerad i förmåner. Jag var frisk nog att donera en njure. Det är samma sak med aktivismen. Jag kan ägna mig på heltid åt aktivism utan att vi svälter här hemma. Jag har föräldrar som kan låna ut pengar om något i huset skulle krångla. Om jag behövt kämpa för nästa mål mat hade det inte funnits tid att limma fast sig på flygplatser. Men eftersom jag har möjligheten så har jag också ett ansvar.
Det tog dock lite tid innan han hittade till klimatfrågan. Under lång tid beundrade han klimataktivisterna på bekvämt avstånd. Han hittade hela tiden förklaringar till att han, just nu, inte kunde delta i upproret. Framför allt var han rädd att bränna broar i yrkeslivet.
– Klimatfrågan har funnits i mitt liv sedan Kyotoavtalet på 1990-talet. Ozonlagret fanns i periferin, men det handlade mest om att det var jobbigt att ha på sig solskydd. Jag var länge fast i tankefällan att om man gör en grej som är bra för klimatet så väger det upp de dåliga. Jag lutade mig länge mot min veganism.
Men via en annan psykolog kom han i kontakt med klimatrörelsen, och en dag fick han frågan om han ville följa med till den där aktionen i Oslo.
Att blockera vägar är ett kännetecken för XR. Det är på gatorna förändringen måste ske, den omvälvande samhällsförändringen händer inte hemma vid köksbordet, resonerar rörelsen. Och det är helt rätt att den vanliga människan blir lite störd i sin vardag. Målet är att väcka uppmärksamhet, att tvinga folk att ta ställning.
Men kan det inte bli kontraproduktivt, att folk läser om ambulanser som inte kommer fram?
– Forskning visar att störande och radikala aktioner får allmänheten att vända sig mot aktivisterna och aktionsmetoderna. Men det påverkar inte deras hållning till det som aktivisterna kräver att verka för, snarare tvärtom.
Som aktivist kostar man samhället i både resurser och förseningar, det är en del av poängen, påpekar Björn.
– Det är en central del av den civila olydnaden. Samtidigt visar forskningen vart världen är på väg, vi kan inte längre ignorera det. Civil olydnad är ett sätt att höja volymen runt forskning. Med det sagt så har vi ett stort säkerhetstänk runt just utryckningsfordon. Om ett ambulansflyg behöver lyfta eller landa skulle vi omedelbart avbryta aktionen.
Aktionerna slutar oftast med ett polisingripande, men det är inte polisen som är motståndarna. De gör bara sitt jobb, tycker Björn.
Inom psykologkåren har Björn Paxling många fans, men också många kritiker.
När Psykologtidningen skriver om Björn brukar det bli full aktivitet i kommentarsfältet. Nyligen stoppades Björn från att föreläsa för den lokala psykologföreningen i Växjö. När sjukhusledningen fick reda på att det var han som skulle tala satte de stopp för att vara i deras lokaler. Föreningen valde att byta lokal, och föreläsningen skedde i stället på en restaurang.
– Jag vet att det är känsligt att beblanda sig med mig. Men att föreningen bjuder in mig betyder ju inte att de tar ställning för min aktivism. Det jag föreläste om blev på något sätt förbjuden kunskap. Det är ju synd, samtidigt måste jag erkänna att det var lite kittlande.
Björn säger att han inte har -något emot de kritiska frågorna. Han är beredd på dem, det han gör är ju olagligt. Men han försvarar sig. Civil olydnad behövs, det visar ju historien. Därför tycker han att han gjorde rätt när han sprayade färg över bensinpumpars displayer så att de blev obrukbara.
– Jag ser det som ett ekonomiskt sabotage av det som är på väg att förstöra vår framtid. Och därmed är det moraliskt rättfärdigt.
Björn Paxling har framför allt varit inblandad i just flygaktioner. Vad hade han sagt om jag hade flugit till den här intervjun?
– Jag hade sagt: »Hej, och välkommen till Malmö!« Jag har själv flugit jättemycket, och jag har aldrig sagt att jag aldrig kommer att göra det igen. Vi står inför ett existentiellt hot, men att vi inte kan motverka det hotet genom att vädja till varje enskild individs rationalitet och godhet. Det finns folk i XR som både äter rött kött och flyger, det är inget jag hetsar upp mig över.
På senare tid har Björn dock blivit mer och mer engagerad i myndighetsaktioner.
– Att kombinera mild form av civil olydnad med en granskning av myndighetens klimatarbete, det passar mig och min forskningsbakgrund. Det är olagliga, men rätt gulliga, aktioner. Vi har som rutin att gå fram till receptionen, lämna över en blomma, och säga att aktionen inte är personlig eller riktad mot dem.
Det fredliga är avgörande för Björn Paxling.
– Jag bär på ett raseri över att vi tillåter världen att förändras såsom sker nu. Men raseriet är sprunget ur kärlek. Med alla sina brister så tycker jag om vår civilisation. Kärleken måste vara grunden i civil olydnad. Det är inte mitt uppror om det inte är baserat i kärlek.
Björn Paxling
Ålder: 43 år.
Bor: I hus i Malmö.
Familj: Hustrun Linda, barnen Lilo, 11 år, Kino, 9 år, och Link, 5 år.
Yrke: Legitimerad psykolog och doktor i klinisk psykologi. Numera klimataktivist på heltid.
Aktuell: Med ständigt återkommande aktioner i klimatrörelsen Extinction Rebellions (XR) regi. Dömdes i höstas till två månaders fängelse för att ha tagit sig in på Växjö flygfält. Den 17 maj tas fallet upp i hovrätten.
Sex snabba frågor:
Har du nytta av din psykologbakgrund som aktivist?
— Absolut, jag har ju jobbat med konflikthantering. Jag tror att jag har en förmåga att behålla lugnet i stressade situationer. Det är väl därför jag har gjort så många högriskuppdrag.
Är det inte att utnyttja sin profession?
— Jag tänker att hälso- och sjukvårdsutbildade har ett särskilt ansvar att agera och höja rösten i frågor där folkhälsan riskeras.
Kan psykologers aktivism leda till att allmänheten får minskat förtroende för kåren?
— Jag har fått den typen av kritik. »Jag vill inte att du svärtar ner yrket«, skrev en, »Jag skäms över att ha jobbat i samma företag som du«, skrev en annan. På ett sätt gör det ont, samtidigt kan det vara lättare att hantera dem som vågar uttrycka sitt hat, jämfört med den stora majoritet som sitter och håller käften, men vet vart världen är på väg. Kritik kan jag ju bemöta.
Har du bränt dina skepp som psykolog?
— Jag vet inte. Jag är hur som helst beredd att ta risken.
Får du mycket hot?
— Eftersom jag är en offentlig aktivist har det blivit en del. Men inte på nivån att folk har kommit hem och förstört saker för oss. Jag har blockerat en enda person på Facebook — en annan psykolog.
Hur mycket klimatångest har du?
— Ingen alls faktiskt. Jag är inte lagd åt ångesthållet. Däremot kan jag vakna upp mitt i natten och vara arg.
