MÖTET. Rädslan att göra eller säga fel sprider sig i samhället. Den som trampar snett riskerar att drabbas av cancelkultur.
– Även vi psykologer går på tå för att inte göra fel, samtidigt som det är mycket viktigare att kunna reparera ett alliansbrott än att aldrig göra ett misstag, säger Malin Fors.
Text: Anna Wahlgren Bild: Johan Bergmark
Malin Fors kallas in akut till intensivvårdsavdelningen på sjukhuset i norska Hammerfest där hon arbetar. En sextonårig pojke har försökt att ta sitt liv och han behöver träffa en psykolog. Pojken är same och talar norska med lätt brytning. Det är uppenbart att norska inte är hans modersmål, och eftersom norska heller inte är Malins modersmål inser hon att situationen inte är optimal.
Malin skäms över att staden i pojkens eget hemland inte har kunnat skaka fram en samisktalande psykolog. För att bekräfta att hon är medveten om problemet berättar hon att hon är svensk. Hon säger också att hon är ledsen över att hon inte är svensk-samisk för då hade de ju kunnat prata obehindrat med varandra. Pojken ger henne en sarkastisk blick och undrar på vilket sätt hon tror att det skulle hjälpa. Vet hon inte att det finns olika samiska språk? Malin känner sig som den dumma kolonisatören och inser att ingen kvick replik i världen kan rädda henne. Det enda hon kan göra är att rätt och slätt be om ursäkt.
– Att försöka hantera maktobalans på ett maktmedvetet sätt är svårare än man tror, konstaterar Malin Fors.
Hennes forskning, böcker och föreläsningar berör nästan uteslutande det här temat – den kliniska blindheten inför sociala maktordningar inom psykoterapin. Inga terapeuter är helt fria från förutfattade meningar och fördomar, betonar hon – inte heller hon själv. Men vilka är hennes blinda fläckar?
– Blinda fläckar är per definition blinda så det är svårt att säga. Min poäng är att alla människor har blinda fläckar. Det är en omöjlighet att vara en god, upplyst människa i alla lägen. Vi förhandlar ständigt med våra ideal, vi exploaterar ju andra människor bara vi går till affären. Jag tror inte att det finns någon destination för full upplysthet. Jag tänker till och med att det är en farlig idé. Det är därför jag är kritisk till kulturkompetensdiskursen. Den kan framstå som en idyll, att en människa ska bli kompetent och därmed färdig. Men jag tror inte att det fungerar så.
Att vara en tillräckligt bra terapeut handlar inte om att aldrig göra fel, utan om att våga utforska sina brister. Är det något Malin Fors vill bidra med så är det att minska uppdelningen mellan »bra« terapeuter som har en känsla för människorättsetik och »dåliga« terapeuter som agerar utifrån sina fördomar.
– I boken, men också när jag föreläser, försöker jag vara en klinikers röst, och bidra med ett slags inifrånperspektiv från terapirummet. Jag vill dela min sårbarhet och mina fel. Vi kan aldrig bli hundra procent kompetenta och därför måste vi lära oss av våra misstag. Om någon kan lära av mina misstag så kan de ju göra nya, egna, men de behöver inte göra just mina. Jag vill också bidra till att ta ner garden, så att vi inte hamnar i den där politiskt korrekta splittingen.
Som det nu ser ut i samhället är många nervösa och rädda för att göra och säga fel. Den som trampar snett riskerar att drabbas av cancelkultur, utan chans till förlåtelse. Det här samhällsklimatet påverkar också psykologer, tror Malin Fors.
– Vi går på tårna för att inte göra fel, samtidigt som all psykologiforskning visar att det är mycket viktigare att kunna reparera ett alliansbrott än att aldrig göra ett misstag. Att bygga allianser är vad hela psykoterapiprocessen handlar om.
Malin Fors bryter ny mark inom kulturkompetens och normmedvetenhet, och hon har blivit en efterfrågad föreläsare över hela världen. Men varför blev just hon så engagerad i det här ämnet?
– Att ha minoritetserfarenhet gör något med en. Det borde inte vara så, men det är inte en tillfällighet att människor som jobbar för mänskliga rättigheter och mot diskriminering ofta själva har erfarenhet av rasifiering, homofobi eller annan utsatthet. Om man befinner sig mitt i normen så ska det mer till innan det börjar skava. Den som cyklar i medvind tänker kanske inte på det, men den som cyklar i motvind noterar det rätt snabbt.
Malin Fors bor i Hammerfest i Nordnorge. Det är världens nordligaste stad som ligger på samma breddgrad som nordligaste Sibirien. Här är det dagsljus dygnet runt på sommaren, men under en stor del av vintern stiger solen inte över horisonten. I stället dansar norrskenet över himlen. Här har Malin Fors funnit sin plats i livet.
– Min fru är glad i utsatt väder. Vi har bott här i femton år nu, vi är förtjusta i Nordnorge.
Den geografiska utsattheten är bara en anledning till att paret bor där de bor. Till skillnad mot vad många tror är det dessutom bra för jobbet, säger Malin.
– Karriärmöjligheterna är mycket större. Jag har fått både min specialisering och doktorsgrad finansierad. Jag har fått nästan varenda kurs jag har pekat på. Alla nya psykologer vill till de stora städerna och jobba på arbetsplatser med många kollegor. I verkligheten hinner de aldrig träffa kollegorna, de får heller aldrig jobba med de mest spännande casen för de har de erfarna redan tagit. På en liten plats får man testa yrkesrollen på ett helt annat sätt. Man blir snabbt betrodd att göra alla möjliga saker och man tvingas växa i sin yrkesroll. I Hammerfest finns inte ett team som jobbar med adhd, och ett annat som tar hand om ätstörningarna. Som psykolog måste jag kunna lite av varje, jag har blivit en bra generalist och jag brukar säga till de unga nyutbildade psykologer som jag handleder, att jag garanterar dem en brant utvecklingskurva.
Just nu jobbar Malin Fors halvtid, hon har fått ett stipendium för att kunna ägna sig åt forskning. Hon skriver en bok för det amerikanska psykologiförlaget Guilford Press. Och för ett par år sedan skrev hon om »geografisk narcissism« – ett begrepp som hon själv har myntat – i en amerikansk vetenskaplig tidskrift. Malin skiner upp när hon får prata vetenskap, det här är hennes hemmaarena, det är ju forskningen hon brinner för.
– Precis som det finns sexism, rasism och ålderism, så menar jag att det också finns en maktordning mellan stad och landsbygd – geografisk narcissism. Många har en nedsättande syn på rurala erfarenheter, och betraktar lantisar som lite dummare. Termen sätter ord på hur stora städer ofta exploaterar distriktet, och utgår från att urbana erfarenheter är världens navel.
Begreppet har nu spridit sig till både filosofer och mainstreammedia i Australien. Men det är också intressant inom psykologin, påpekar hon.
– Jag upptäckte att de psykologiska teorierna är bristfälliga vad gäller geografi. Jag har till exempel inte hittat en enda artikel som behandlar social fobi på landsbygden. Social fobi handlar ju om att vara rädd för okända människor, men i Hammerfest har vi också patienter som har social fobi. De är dock inte rädda för okända människor, utan för dem de känner. Då blir problemställningen en annan.
Det är bra att då och då fundera över när man känner sig utmanad i sin yrkesroll, menar Malin Fors. Hur hanterar man till exempel en rasistisk patient? Eller en homofob?
– Som homosexuell terapeut som passerar för hetero kan jag långt in i terapin upptäcka att patienten är homofob. Då väcks frågan ska jag träda fram eller inte? Det finns ju en föreställning om att patienten inte ska veta något om terapeuten. Men det gör de ju! De läser klass i våra kläder, de noterar hudfärg och kön, vi är inte så anonyma som vi inbillar oss.
Malin Fors minns sin strängt religiöse patient. En homosexuell man som absolut inte ville vara homosexuell, han såg samkönad kärlek som oförenlig med Guds vilja. Malin träffade honom bara några få gånger, men undrar fortfarande om det var fel av henne att inte berätta för honom att hon är lesbisk?
– Jag ville ge plats för honom att hitta sin egen identitet. Jag gömde mig
bakom min neutralitet, eller var det kanske min homofobi? Han tänkte att vi båda var hetero, men att han var besatt av djävulen. Jag gick aldrig in och utmanade den tanken. I stället fick våra bådas homofobier dansa tillsammans. Det här visar på hur komplex kulturkompetensdiskursen är. För ingen kan ju säga att min kulturkompetens hade räddat mig i det här fallet. Snarare hade en heterosexuell psykolog säkert skött det bättre, den hade sannolikt varit mindre ängslig.
Det är en hårfin skillnad mellan att utforska det unika hos någon och att ställa frågor som är färgade av exotisering eller en voyeuristisk nyfikenhet på det »avvikande objektet«, säger Malin Fors.
– Vi vet att underordnade grupper ofta får frågor som är väldigt personliga. Adopterade förväntas redogöra för anledningen till att deras föräldrar adopterade och om de har någon kontakt med de biologiska föräldrarna: »Kunde inte dina föräldrar få barn? Har du sökt dina rötter?« Samma sak med homosexuella: »Vad sa din mamma och pappa när du kom ut? Har du haft sex med både män och kvinnor?« Därmed kan det vara sårbart med sådana här frågor också i terapirummet. Terapi är visserligen ett rum där saker och ting ska utforskas, men det är inte självklart att ställa frågorna, och om det görs måste det ske med stor sensitivitet och tajming.
Återigen – psykologen är en del av terapirummet. Allas brister är närvarande. Det bästa man kan göra som psykolog är att möta de laddade situationerna, menar Malin Fors. Att göra plats och prata om det i terapirummet. Den som låtsas som ingenting riskerar bara att såra och göra människor illa.
– I mitt jobb möter jag många samiska patienter. Ibland behöver jag wais-testa, alltså iq-testa, en patient. I och med den smärtsamma rasbiologiska historien där samer har setts som underlägsna, är situationen mer än laddad. Det är klart att det är dramatiskt när jag, som representant för storsamhället, gör ett iq-test. Som psykolog gäller det att vara extra uppmärksam i sådana sammanhang. Jag tänker att maktmedvetenhet handlar om att försöka upptäcka situationer med risk för kolonial laddning. Själv försöker jag alltid ge tid och rum för de berättelser som eventuellt uppstår. Men också att vara medveten om att patienten kanske inte alls vill prata.•
Malin Fors
Ålder: 47 år.
Bor: I Hammerfest i Nordnorge.
Familj: Hustrun Erica och hunden Maja Chihuahua.
Yrke: Legitimerad psykolog, specialist i klinisk psykologi och psykoanalytiker (IFPS). Arbetar vid Finnmarkssykehuset, har en egen praktik samt är lektor vid UiT, Norges arktiske universitet.
Aktuell: Med boken Makt och privilegier i psykoterapi (Studentlitteratur).
