Wilhelm Behrman röner framgångar som manusförfattare, bland annat för tv-serien Kalifat.
Men han håller fast vid yrket som psykolog.
–Att vara manusförfattare är bara en festlig bagatell, säger han.
Text: Anna Wahlgren Bild: Johan Bergmark
Året är 2015 och tre brittiska tonårsflickor lämnar sina hem i östra London. Till föräldrarna säger de att de ska gå ut på stan, men i själva verket åker de till flygplatsen Gatwick och stiger på ett plan till Turkiet. Därifrån reser de över gränsen till Syrien och ansluter sig till terrorgruppen Islamiska staten (IS). Flickorna fångas av en övervakningskamera vid säkerhetskontrollen i Gatwick, och bilden kablas ut i medier över hela världen.
– Den bilden gjorde mig helt bergtagen. Jag laddade ned den på telefonen, jag kunde inte sluta titta på den. De här tjejerna gjorde mig arg, provocerad och fascinerad. De var femton år när de stack, min dotter var lika gammal. Till slut insåg jag: Om jag tänker så mycket på något så betyder det att jag ska skriva om det.
Det här är upprinnelsen till SVT-serien Kalifat, som Wilhelm Behrman alltså kläckte idén till, och vars manus han dessutom har skrivit tillsammans med Niklas Rockström. Kalifat är en av de mer hyllade och omskrivna svenska tv-serierna under senare år, så Wilhelm Behrman borde vara van vid uppmärksamhet. Trots det är han lite tveksam till att låta sig intervjuas i Psykologtidningen.
– Ärligt talat tycker jag att det är obekvämt att vara offentlig som psykolog. Jag tror inte att relationen till klienterna underlättas av att man har varit i tidningen på morgonen. Men Psykologtidningen är det väl främst psykologer som läser? Dessutom är jag blyg, jag har ingen önskan om att synas. När en ny tv-serie ska marknadsföras förväntas man göra press, men jag avskyr att sitta i morgonsofforna.
Wilhelm Behrman är född och uppvuxen i Katrineholm, men efter studenten drog han till Uppsala och läste statskunskap och partajade. Efter några år, fortfarande utan universitetsexamen, flyttade han till Stockholm för att försöka slå sig fram som journalist. Han jobbade som kulturjournalist på Dagens Nyheter, och politisk reporter på Svenska Dagbladet och Ekot. Han höll ut i något decennium, men till slut stod han inte ut med den otrygga vikarietillvaron, och att det var så ont om fasta tjänster. Att han ramlade in på manusskrivande var en ren slump. En kompis som jobbade i tv-branschen noterade att komediserien Rena rama Rolf sökte manusförfattare.
– »Ska vi göra det?« undrade min kompis. På den tiden var allt mycket mer amatörmässigt. Vi hade skrivit roliga grejer i studentsammanhang i Uppsala och fick chansen att skriva ett avsnitt. I många år skrev jag töntiga komedier och dåliga såpor. Jag och en kollega gjorde en komedi, Fem gånger Storm, som blev en total flopp, och jag jobbade med såpor som Nya tider och Skeppsholmen. På den tiden slukade manusbranschen folk, det var världens boom på grund av alla såpor. Men sen lades såporna ner och det blev plötsligt svårt att försörja sig.
I den vevan träffade Wilhelm Behrman en gammal kompis, Per Aschan, som berättade att han läste till psykolog, och Wilhelm noterade att vännen såg så glad ut. Han märkte att han blev avundsjuk, och om han nu kände så, varför inte själv läsa till psykolog?
– Äntligen hade jag glädje av att jag var pluggis på gymnasiet. Jag började på psykologlinjen och för första gången i livet kände jag mig som en gammal gubbe. Jag var 39. Mina 22-åriga klasskompisar var rädda för mig, de hade aldrig känt någon som var äldre än 25.
Psykolog och manusförfattare är två yrken som passar bra ihop, tycker Wilhelm. De två yrkena befruktar varandra, en lyckad terapi påminner om en bra berättelse.
– Det är nästan som en treaktshistoria som handlar om att hjälten antar utmaningar, hjälten har framgång, hjälten får bakslag, hjälten ger nästan upp, hjälten kommer igen och lyckas, och allt slutar i triumf. Jag raljerar lite förstås. Men den dramaturgiska bågen som jag kunde från mitt jobb som manusförfattare, dök ofta upp i terapirummet.
Givetvis har Wilhelm hittat på flera berättelser med anknytning till psykologi, han har bland annat skrivit en familjefilm där en socialfobisk ung flicka har huvudrollen. Den har fortfarande inte producerats, men manuset ligger färdigt. Och just nu fnular han på en romcom – Parterapeuten i Gagnef. Han hymlar inte med att han kan hämta inspiration från sina klienter.
– Inte så att någon skulle kunna känna igen sig, det skulle jag aldrig tillåta. Men som psykolog lär man sig ju så mycket om hur människor fungerar. Man upptäcker hela tiden nya saker: »Jaha, kan det vara en drivkraft till att fortsätta vara ihop?« Jag kallar mig ju beteendeanalytiker, jag är intresserad av hur människor beter sig, och det har jag förstås nytta av i mitt skrivande.
Borde rent av fler psykologer skriva manus? Ja, varför inte, menar Wilhelm Behrman. Många psykologer har antagligen en naturlig känsla för när dialoger skorrar falskt, och när mänskliga interaktioner framstår som trovärdiga.
– Manusskrivande är ett hantverk och ett hantverk kan man lära sig. Det gjorde jag och det kan andra också göra. Jag har aldrig gått någon riktig utbildning, min skola var att skriva såpor i fem år.
Wilhelm Behrman har skrivit manus till tv-serier som Innan vi dör och Den osannolika mördaren. Han har precis avslutat storylineskrivandet av Elisabeth Åsbrinks Smärtpunkter, som handlar om morden i Malexander. Oftast sitter han på mottagningen och skriver, där är det lugnt och där har han ett gratis kontor.
– Om jag inte står framför en whiteboard tillsammans med Niklas, min bästa vän och manusskrivarkompis, och försöker bena ut handlingen. Det håller vi på med månader i sträck. Det är så en tv-serie uppstår – okej, vad fan ska det hända i den här serien då? Det är en läskig seglats, det känns som att ro ut på Atlanten med en liten roddbåt. Att veta att man ska komma på åtta eller tio timmars dramatik, men inte ha en aning om var man ska börja.
Somliga projekt är mer research-tunga än andra. När Wilhelm Behrman skrev Kalifat var han tvungen att läsa på om såväl islamiska staten som islam.
– Jag hade några bra källor, jag är bekant med en muslimsk skriftlärd som var en ovärderlig resurs, och som provläste manus. Det kändes tryggt. Före premiären var det nämligen stor upprördhet från två håll – några var arga på SVT för att det skulle sändas en islamofobisk serie, och några var arga för att SVT skulle göra islamistisk propaganda. Båda lägren slipade knivarna inför premiären, men när första avsnittet sänts blev det tvärtyst. Själv hade jag inte ens pulshöjning. »Låt mig ta debatten om det blir någon«, sa jag till de runt omkring mig som var nervösa. Jag vet ju att jag inte framförde något av budskapen. Jag vill att folk ska grina och vara rädda, men något budskap har jag inte. Jag är absolut inte samhällsdebattör. Om jag har ett budskap skriver jag väl en debattartikel?
Det ligger en färdig säsong av Kalifat och väntar – men SVT har tackat nej. Wilhelm Behrman förstår egentligen inte varför.
– Jag tycker att säsong två är klart bättre än ettan, men SVT gillar den inte. Vi skulle visserligen kunna sälja till en annan kanal eller distributör, men jag gillar inte att försöka hålla liv i mina projekt. Har jag fått nej så har jag. Då går jag vidare i livet.
Ett filmprojekt är som en nykläckt sköldpaddsunge, menar Wilhelm Behrman. Att kläckas går bra, men sen ska ungarna ner i -vattnet och överleva också. Det brukar sluta med att nästan alla blir uppätna av måsar. Just nu kläcks det många ägg – idéer – med koppling till gängkriminalitet. Det är samtidens stora fråga som inte bara dominerar nyheterna, utan också påverkar tv-branschen. Här finns en uppenbar potential, påpekar Wilhelm Behrman.
– Det är en kapplöpning, hela branschen letar och funderar. Gängkriminalitet kommer att vara det viktigaste temat för svenska tv-serier under de närmaste åren. Jag håller själv på med det lite grand, men det är för tidigt att prata om. Den politiska polariseringen i samhället och hotet mot demokratin är också mylla för nya tv-serier. Klimatet är däremot svårare. Klimatfrågan är inte så tacksam att ta sig an rent dramaturgiskt, den är ju så entydig.
Framtiden då? Jo, flera projekt ligger i pipeline, säger Wilhelm Behrman lite diffust. Och självklart fantiserar han om det riktigt stora genombrottet. Ett Kalifat–liknande genomslag – men över hela världen.
– Alla manusförfattare drömmer om Hollywood. Det är centrum för världens tv-industri, det är klart att man vill jobba där. Dessutom tjänar man tio gånger så mycket. Det är precis som att spela i fotbollsallsvenskan, alla som gör det vill egentligen vara utlandsproffs. Enda sättet för mig att komma till Hollywood är att någon upptäcker det jag har gjort och hör av sig. Men ännu har de inte ringt.
Wilhelm Behrman uttrycker försiktigt att arbetsmarknaden är bättre nu än före Kalifat. Men någon risk att han skulle lämna psykologyrket finns inte.
– Absolut inte, jag blev ju psykolog för att jag behövde ett riktigt jobb, ett vuxen-jobb. Skriva tv-manus är ett blaj-jobb. Världen blir inte bättre för att jag skriver manus. Manusförfattare är en festlig bagatell, något jag tycker om att göra. Men psykolog är ett riktigt jobb där jag känner att jag gör någon slags nytta.
Wilhelm Behrman
Ålder: 58 år.
Bor: I Hornstull i Stockholm.
Familj: Frånskild, två vuxna barn.
Yrke: Legitimerad psykolog och manusförfattare.
Jobbar: Som psykolog en dag i veckan (anställd av Psykologpartners), skriver manus resten av tiden.
Aktuell: Skriver på två manus — ett om en norskamerikansk seriemördare och ett om franska revolutionen.
3 x manus som Wilhelm Behrman har skrivit
Kalifat (2020)
Inför premiären var oron stor över hur den skulle uppfattas, men efter första avsnittet tystnade kritiken. SVT har dock utan motivering tackat nej till ytterligare en säsong.
Fyra år till (2010)
Romantisk komedi om folkpartiledaren David som blir kär i fel person – Martin, statssekreterare och socialdemokrat. Jag skrev filmen när jag gick på psykologlinjen, och jag hade Pär Nuder och Lars Leijonborg i åtanke.
Rena rama Rolf (1994)
En jävla buskis, men länge mitt claim to fame. Och då hittade jag inte ens på serien, jag hoppade rätt in i säsong två.
3 x bra tv-serier enligt Wilhelm Behrman
Stolthet och fördom
BBC-filmatiseringen, som kom på 1990-talet baserad på Jane -Austens roman, är den bästa romcom som någonsin gjorts. Det är den vi allihop härmar. Den är vitsig, intelligent och fiffig. Komedi är den största av konstformer och den romantiska komedin har en lätthet som gör mig på gott humör.
Succession
Kanske min favoritserie genom alla tider. Så genombra, jag önskar att jag hade skrivit den. De som inte tycker om Succession har inte förstått att det är en komedi. Det är ett ödesdrama skrivet av en komiker. Manusförfattaren har också gjort den otroligt roliga filmen In the loop.
South Park
Jag hyser en hundlik beundran för de som skrivit manuset. Den är så kul, och så otroligt orädd och kompromisslös. Jag älskar dålig smak och sämre smak än South Park kan man inte ha. Den är vidrig på ett sätt som gör mig upprymd.
