Replik av Tomas Wånge till Billy Larssons debattartikel “Hög tid att sluta sprida myter om Freud”
Man har satsat miljarder på kognitiv terapi inom psykiatrin och tidigare på coach-utbildningar på arbetsförmedlingen i Sverige utan framgång. I en märklig debatt har de uteblivna framgångarna av dessa massiva insatser skyllts på psykoanalysen och till att studenterna på terapeututbildningen i Göteborg läser några av Freuds artiklar. Billy Larsson ansluter sig till denna tradition. I DN illustrerades Larssons alster med två olika teckningar där Freud har cigarrer i öronen. På Larssons bok är Freud ritad som en ”rolig” gubbe med en jättestor nyckel i handen. I en artikel som Larson hänvisar till av Tomas Videgård avbildades Freud med en penis till näsa. Larsson sätter sig på sina höga hästar och får enkelt ett stort utrymme i massmedia av okunniga journalister, men det är svårt att förstå vart han egentligen vill uppnå annat än att försöka ta enkla populistiska poäng på professionens bekostnad.
Freuds inflytande inom psykologi och vårt kulturliv är monumentalt. Den psykodynamiska teorin startade med Freud för drygt hundra år sedan i en helt annan tidsanda och kultur med en annan syn på kunskap, sanning, genus, relationen mellan man och kvinna, familj etc. Freud såg sexualiteten som den ultimata motivations- och energikällan och gjorde vad han kunde för att försöka bevisa denna tes, bland annat med vidlyftiga spekulationer. Men till sin egen besvikelse lyckades Freud inte förankra sin teori i biologin och naturvetenskapen. Och när han övergav sin s.k. förförelseteori, om att psykiska problem skapades av sexuella trauman, började han istället att intressera sig för det symboliska och försökte förstå det som fanns bortom det direkt observerbara. Han koncentrerade sig på det intrapsykiska livet och med detta öppnades det upp ett helt nytt kunskapsparadigm för vårt psyke som därefter utgjort fundamentet för den psykoanalytiska teorin.
Att sexualiteten var universalnyckeln till människans psyke i sexualiteten visade sig vara en förenkling. Därför har mycket av driftsteorin och den s.k. metapsykologin reviderats idag framförallt av den relationella och interpersonella psykoterapin och genom nya rön från spädbarns-, anknytnings- och affektforsking. Samtidigt måste vi konstatera att Freud hade rätt såtillvida att sexualiteten har en synnerligen stor plats – långt utöver reproduktion, såväl för individen som i vår kultur.
Den huvudsakliga relationella kritiken mot den freudianska psykoanalysen är att den varit för intrapsykiskt inriktad och måste kompletteras med relationella och kontextuella begrepp. Psykoanalysen har också haft stora brister och felaktigheter vad gäller utvecklingspsykologin. Praktiken har förändrats från en situation där terapeuten tidigare betraktat patienten som ett (studie-)objekt som skulle manipuleras till ett ömsesidigt samspel där terapeuten idag har rollen av en observerande deltagare, med det gemensamma målet att försöka förstå vad man bär med sig och hur detta manifesteras i patientens relationer.
Tanken på en universalnyckel till människans psyke är naiv. I Larssons fall heter denna nyckel (natur-)vetenskapen. Psykoanalysen blir därför till en värdelös pseudovetenskap för honom och han missar själva essensen i den psykoanalytiska teorin. Människor är inte robotar eller datorer och sysslar inte bara med att processa information och fakta. En stor del av vårt psykiska liv består av subjektivt menings- och identitetsskapande. Våra erfarenheter består av en blandning av ”objektiva” fakta, men minst lika mycket av vår subjektivitet av egna konstruktioner och fantasier. Dessutom sker mycket av vårt psykiska fungerande utanför vårt (dagliga) medvetande. Naturvetenskapen vill inte ha med subjektivitet och det omedvetna att göra och hänvisar därför meningsskapande till humaniora och religion. Människans psyke är komplicerat och måste betraktas med ett kunskapsparadigm utifrån många perspektiv. Psykoterapeutisk verksamhet kan därför inte studeras med någon ensidig metod till exempel naturvetenskaplig-medicinsk modell (inte heller ur ett renodlat humanistiskt-hermeneutiskt perspektiv).
Det unika med den psykoanalytiska teorin är att den lyckas införliva vår subjektivitet och behov av meningsskapande och förena dessa med objektiva vetenskapliga fakta i en gemensam teori och praktik. Detta löser, enligt min mening det avgörande kunskapsteoretiska problemet inom psykoterapin. Den psykoanalytiska konstruktionen utgör en psykologisk spelplan – en fast arrangerad ram, tid, plats, speciella ritualer i en asymmetrisk relation mellan patient och terapeut. Med den psykoanalytiska terapeutiska situationen skapades en illusorisk plats där unika psykiska fenomen konstitueras, som ger upphov till nya tankar, upplevelser, upptäckter observationer, m.m. som leder till att vi kan omstrukturera våra erfarenheter och ändra vårt psykiska fungerande. Det terapeutiska rummet har t.ex. beskrivit som inte verkligt, men inte heller fantiserat och terapeuten är inte delaktig i patientens övriga liv. Winnicott kallar den terapeutiska situationen för lekområde (eller övergångsområde) som genererar fenomen som sammanför subjektiva upplevelser med den ”objektiva” omvärlden. Jag vet ingen annan teori och praktik som lyckas bättre med denna svåra utmaning bättre än den psykodynamiska.
Att det utvecklats olika skolbildningar behöver inte vara ett problem. Tvärtom kan teorin berikas av olika utvecklingslinjer. Alla (nästan) teorier har något större eller mindre tillämpningsområde. Den kleinianska teorin har utvecklat ett intrapsykiskt perspektiv, den lacanianska fokuserar på det symboliska, de interpersonella på det aktuella samspelet, etc. Problemet uppstår om man förenklar komplicerade funktioner genom att isolera en enskild aspekt, t.ex. den kognitiva utan den affektiva – eller man om ställer olika perspektiv emot varandra istället för att försöka integrera dem. Detta problem utgjorde starten för en relationell rörelse på 1980-talet initierad av en grupp runt Stephen Mitchell i NY. Den startade som komparativ och integrativ psykologi för att senare också utvecklas till en relationell teori med egna begrepp som idag är den bästa teoretiska representanten för modern psykoanalys, enligt mitt förmenande.
Larsson skriver om det viktigaste skälet till sin mission: ”Viktigast var att påvisa att inget vi fått lära oss om Freud stämmer.” (s.36) Bilden som Larsson utmålar är baserad på en bokstavlig läsning av Freuds tidiga försök att rädda sin driftsteori och har mycket lite att göra med psykoanalysen av idag. Modern psykodynamisk teori lutar sig minst lika mycket mot socialkonstruktivistisk som (natur-)vetenskaplig kunskapsteori. Freuds centrala begrepp bortträngning har alltmer fått gett vika för dissociation; man intresserar sig mer på sättet som patienten tänker än ett fokus på ett speciellt innehåll; man har en vidgad syn på våra omedvetna processer, osv. Utan Freud hade det troligen inte funnits en sammanhållen psykodynamisk teori och praktik. Det är beklagligt om unga människor som börjar intressera sig för människans psyke tar till sig Larssons bild av psykoanalysen. Larsson borde nog också fundera lite mer på vilken bild han utåt sett lyckas skapa av vår psykologprofession – en okritisk skara av lättlurade yrkespersoner som lever kvar på 1800-talet och som inte förmår att tänka något själva?
Tomas Wånge, relationell psykolog
Referenser:
Arbman, H. (2022) Freuds livliga fantasi gav upphov till hans teorier om sexualitet. I Dagens
Nyheter, 17 augusti 2022.
Larsson, B. (2022) Arton myter om Freud och vägen framåt. Lava Förlag
Larsson, B. (2022) Hög tid att sluta sprida myter om Freud. Psykologtidningen.
#6/2022 s.36–37
Mitchell, S.A. (1988). Relational Concepts in Psychoanalysis. Cambridge, M.: Harvard Univ.
Press
Sjöstedt, C. (2020) Göteborgsposten. Debatt 2020-10-21.
Videgård, T. (2000) Kung Freudipus. Ordfront Magasin, nr 7–8/2000.
Wånge, T. (2019) Relationell Psykoterapi: introduktion & idéhistoria. Sthlm: BoD – Books
on Demand
Wånge, T. (2022b) Freud och psykoanalysen igår och idag. Psykoterapi 2022:4 s.xx
