I ett examensarbete från Göteborgs universitet tar Miranda Fahlén och Hanna Nordemark reda på hur psykologer tycker det är att prata om sex. Psykologtidningen ställde fem frågor till dem.
Varför ville ni undersöka hur psykologer upplever att prata om sex och sexualitet?
–Sex och sexualitet är ett område som för många kan vara känsligt och pinsamt att samtala om – samtidigt som poängen med psykologsamtal är att patienter ska kunna tala fritt om alla möjliga slags ämnen. Detta gjorde oss nyfikna på hur psykologer upplever och hanterar samtal om sex och sexualitet. Ungdomsmottagningen som kontext tyckte vi var särskilt spännande eftersom psykologer som arbetar där faktiskt förväntas ta sig an ämnena.
Hur tycker psykologer det är att prata om sex och sexualitet?
–Det är svårt att säga något om detta på ett generellt plan eftersom det inte finns särskilt mycket forskning att luta sig mot. I vår studie såg vi dock att samtalsämnena sex och sexualitet kan upplevas som känsliga och kräva extra varsamhet, något som också stämmer överens med de få tidigare studier som gjorts. Det vi tyckte var extra intressant var att detta alltså gällde även för psykologer som hade vidareutbildat sig inom sexologi, övat på att prata om ämnena och dessutom arbetade på ungdomsmottagningen där sexuell hälsa står i fokus.
Två paradoxer framkommer i ert arbete – ”Önskan om det oladdade mötet” och ”En (själv)medveten psykolog”, vad innebär dessa?
–Lite förenklat så handlar den första paradoxen om att psykologerna ville samtala om sex och sexualitet som vilka samtalsämnen som helst samtidigt som de i mötet med ungdomarna hanterade ämnena som om de vore känsliga och tabubelagda. Den andra paradoxen handlar om att psykologerna anpassade sig efter ungdomarnas sätt att samtala om ämnena samtidigt som de i vissa fall hade en önskan om att förändra och fördjupa ungdomarnas syn på sex och sexualitet. Det går att säga mycket mer om vad dessa paradoxer innebär, men kortfattat så tänker vi att paradoxerna tillsammans pekar mot att sex och sexualitet som samtalsämnen verkar kräva något extra av psykologerna jämfört med andra samtalsämnen.
Ni skriver också att psykologerna hänvisar till egen ovana att prata om sex och sexualitet i stället för att tillskriva det ett samhälleligt tabu, vad tror ni att det beror på?
–Vi har funderat på om det möjligtvis skulle kunna förklaras av att det kan finnas en föreställning om att Sverige som är i framkant vad gäller sexuella rättigheter och sexualupplysning också är befriat från tabun kring att samtala om sex och sexualitet. Kanske är det denna föreställning som leder till att psykologerna tänker att obehaget inför samtalsämnena beror på dem själva snarare än att det är ämnena i sig som är känsliga.
Ni skriver att ert arbete nyanserat tilltron till att övning och vidareutbildning räcker för att kunna samtala om sex och sexualitet som vilka ämnen som helst, att det snarare kan bli obekvämt oavsett kompetens, hur kan vi använda den kunskapen?
Det vore fint om denna kunskap kunde bidra till att psykologer inte är lika hårda mot sig själva när något känns pinsamt eller svårt i mötet med patienter. Kanske är det helt okej att det ibland känns obekvämt att som psykolog samtala om sex och sexualitet – även ”experter” på området verkar ju emellanåt uppleva ämnena som känsliga och svåra att ta sig an.
Fakta:
Titel: “Inte bara att klampa in” – hur psykologer på ungdomsmottagningar upplever samtal om sex och sexualitet:
Metod: Semistrukturerad intervju. Materialet bearbetades med tematisk analys.
Deltagare: Tio psykologer som arbetar på ungdomsmottagning.
Här kan du läsa examensarbetet.
Text: Maria Jernberg
