Isabel Petrini säger att hon “sjukt mycket om tortyrmetoder” och vad de orsakar för skada, fysiskt och psykiskt.
Men en sak är hon säker på – att exponering hjälper.
–Jag vet att personen kan få leva ett bättre liv, säger hon.
Text: Hanna Nolin
Det är en helt vanlig fredagskväll. Isabel Petrini och hennes Daniel har krupit upp i soffan, lite ost och kex och en HBO-deckare på tv. Efter två minuter reser sig Isabel. »Det går inte, det här får du se på själv.«
För huvudet hennes är redan fullt av bilder. Bilder av verkliga övergrepp, tortyr och våld. Att som underhållning titta på våld, nej, där tar det stopp.
– Jag tittar på Bäst i test, och Sveriges mästerkock, sånt jag kan se med min tioåring. Det är ett helt okej pris att betala för att jobba med något som hjälper människor.
I tretton år har hon till och från varit psykolog på Röda Korsets behandlingscenter för krigsskadade och torterade i Uppsala. Dit sökte hon sig redan under praktiken på psykologprogrammet. Ganska direkt fick hon hålla egna samtal.
– Jag fick veta saker jag aldrig vetat. Jag kan sjukt mycket om tortyrmetoder och vad de orsakar för skada, fysiskt och psykiskt.
Svårast är när övergreppen begås av barn. Någon har varit barnsoldat och tvingats döda människor de känner, en annan har utsatts för övergrepp av smugglare.
– I början var det tufft, nu är det svårt att överraska mig.
Trots det står hon ändå ibland i samtal där våldet är så grovt att tanken kommer om det verkligen är värt att människan framför mig ska gå igenom varenda del av den utstuderade tortyren.
– Jag är inte mer än människa. Ibland kan man känna att nu skiter vi i det här. Men jag vet att exponering hjälper, att personen kan få leva ett bättre liv, säger hon när vi möts på Psykologtidningens redaktion en sen tisdagskväll i mars.
Vi pratar om det som är på allas läppar, krigets Ukraina, och om hur insamlingar och hjälpinsatser slår rekord. Isabels arbetsvardag är plötsligt i epicentrum även för resten av samhället.
– Det är fint att se allt engagemang och medmänsklighet, samtidigt kan jag bli lite ledsen över att det inte finns kring andra händelser.
För våldsamma konflikter, och övergrepp pågår även utanför mediabevakningen, exempelvis i Afghanistan, Jemen och Kongo. Köerna till traumabehandlingen är alltid för långa.
– Lidandet vi möter är så stort. Alla dessa osynliga människoöden.
De hon möter har varit med om många förluster, familjemedlemmar som dött, förlust av ett välkänt sammanhang, av språk, pengar och identitet. Ju längre hon har jobbat, desto tydligare har behovet av det existentiella samtalet blivit. Att tala om döden, meningen, ensamhet, sorg och kärlek.
– En förälder som flytt med sitt barn för att ge en annan framtid, och så drunknar barnet i Medelhavet. Vad är då meningen med ditt liv?
En stor del av samtalen handlar om skuld. En förälder som bara haft råd att ta med ett barn på flykten, någon vars familjemedlem blivit dödad för att man själv var politiskt aktiv, eller att man inte hunnit sätta sin familj i skydd och hemmet bombas.
– Det har fått mig att fundera på begreppet frihet. Vi lever i en tid där vi tror att människan är fri att välja. Men jag är inte så säker. Om du exempelvis har blivit våldtagen och i efterhand skuldbelägger dig själv för att du borde ha ropat på hjälp. Då är frågan, kunde du välja på ett annat sätt då? Kan du välja på ett annat sätt nu? Jag skulle säga att det är snarare är våldtäkten och samhällets syn på det du erfarit som väljer åt dig.
Hon tar ett annat exempel, en fängslad man som tvingades välja mellan att misshandla en annan fånge eller själv bli dödad. Efteråt håller han på att gå under av skuld.
– Då behöver jag som psykolog expandera sammanhanget, exempelvis lyfta upp att en konsekvens av att välja döden innebär att dina barn nu stod utan pappa.
– Hur psykologen själv ser på begrepp som exempelvis frihet påverkar samtalet, precis som ord påverkar, fortsätter hon och tar ordet flykting.
– En person som har flytt, med det har ju inte du. Ordet skapar en vi och dem-känsla. Att vara flykting kan aldrig vara din kärna som människa. Som att du alltid skulle vara turist för att du en gång åkte till Malta. Det blir en reduktion. Lyfter vi skillnaderna förstärks de.
I arbetet ingår, förutom klinisk behandling, även tortyrskadeutredningar där tortyrupplevelser dokumenteras under två intensiva dagar.
– I vanliga fall arbetar vi länge för att trygga innan vi går in på traumat. I tortyrskadeutredning går vi rakt på. Ofta tycker personen inte att det är ett problem. Jag tror att försiktigheten vi psykologer går in med mer handlar om vår rädsla. Vi kanske ska våga gå in snabbare, rakare. Och tydligare skilja mellan vår egen rädsla och klientens svårighet.
Klockan börjar bli sen, Isabel ska strax ta tåget hem till Uppsala där hon nu bor med sin familj. Själv är hon från Sandviken, och föddes där. Men flyttade som liten bebis till Spanien, med sin svenska mamma och spanska pappa.
– Barndomen var fylld av dofter, det är mest det jag minns. Jag känner en djup existentiell samhörighet med det landet.
När föräldrarna skildes flyttade mamma till Sverige med 7-åriga Isabel, som bara kunde spanska. I skolan lyssnade hon in, läste av. Som när hon stod bredvid och hörde kompisarnas diskussion om huruvida Isabel kunde bli Lucia.
– De enades om att det ju inte gick eftersom jag hade långt svart hår. Jag insåg att så här är reglerna.
På gymnasiet upptäckte hon sin specialstyrka, förmågan att lyssna. Vid kebabhaket där hon och gymnasiekompisarna hängde var det med Isabel man ville prata, om jobbiga föräldrar, lärare och kärlekstrassel.
– De tyckte att jag lyssnade bra, säger Isabel och ler. Hon har en stillsam intensitet som skapar närvaro, och lugn.
Efter gymnasiet flyttade hon till Spanien, på jakt efter hemkänsla, men i stället kände hon sig rotlös, flöt runt.
– Det enda jag visste var att jag inte ville ta några långsiktiga beslut utan bara vara fri. Jag skrev noveller, jobbade i butik, och som översättare. Men det blev liksom ingenting.
Så träffade hon Daniel, och det mesta blev vuxet, ordnat och stabilt. Det var Isabels kompis som ville få ihop henne med Daniel på en 25-årsfest. Isabel var tveksam men så började hon och Daniel prata. Ett halvår senare var de gifta. Och begreppet fri ändrades rejält.
– Jag som varit rädd för att bli fast insåg att det var det härliga, att känna »här ska jag vara«.
Året efter fick de sitt första barn. Vuxenblivandet skedde i taxin hem från BB, med lille nyfödda Stella.
– Jag tänkte, shit, de släppte verkligen ut oss med den här bebisen. Nu har jag fullt ut ansvar för hennes liv. Det slog väldigt hårt. Jag tog många vuxenkliv det dygnet.
Hemma i amningssoffan la Daniel fram katalogen från Uppsala universitet och sa: »välj«. Strunta i om det verkar möjligt eller inte.
– Jag tänkte att psykologprogrammet bara var för smarta människor, jag hade inte bra betyg.
Men Daniel pushade och Isabel gjorde högskoleprovet. Efter flera ansökningar knep hon till slut en reservplats. Tre barn senare var vuxenlivet vardag. En vardag som tvärvände för sex år sedan, när ett av hennes barn fick diabetes typ 1. Så samtidigt som de själva försökte förstå sjukdomen skulle de informera skola och omgivning och på nätterna övervakade de barnets blodsocker.
De ständiga nattvaken slutade i att Isabel kraschade. Efter sjukskrivningen skrev hon en bok om att vara förälder till barn med diabetes, för att stötta andra föräldrar, och en bok om de där existentiella frågorna som flöt upp i samtalen på Röda Korset.
– Jag skrev dem parallellt och de gick lite in i varandra. Som frihetsbegreppet. När ens barn får diabetes, vad är valen där, friheten? Nej, det är något livet lägger på dig.
Strategin nu är planering. Men standby-läget gäller, skulle en insulinpump gå sönder är det bara att släppa allt. Att fylla på depåerna är väldigt viktigt.
– Ganska ofta gör jag det genom att bara sitta och glo ut genom ett fönster. Sen har vi en hund som tvingar ut mig på promenader. Tror att det är bra även om jag inte direkt känner så när han buffar med nosen i ansiktet runt 05.45.
Att få driva eget ger också energi, som när hon utbildade poliser i ett Sidaprojekt i Albanien om barn i rättsprocesser. Nu vill hon skriva skönlitterärt, skildra det hon lärt sig både på Röda Korset och av poliser.
– Låter lite som en deckare. Jag som inte ens kan se deckare på grund av våldet. Men jag gillar pusseldeckare, där gåtan är i centrum i stället för så mycket blod och slafs. Det får det kanske bli.
Isabel har också skrivit boken När livet svänger: för föräldrar till barn och unga med diabetes (Natur & Kultur) tillsammans med Mimmie Willebrand, och boken Krig, tortyr och flykt: vad gör det med människan och hur vi kan hjälpa (Natur & Kultur) tillsammans med Niklas Möller och Ulf Gustavsson.
Traumabehandlingen på Röda korset
Röda korsets behandlingscenter för krigsskadade och torterade i Uppsala har funnits i 26 år. Patienterna kommer dit på remiss från andra vårdinstanser, skolor, gode män, anhöriga. Eller så fyller de i en remiss själva. I samtal med föräldrar i terapi försöker man även fånga upp om det finns barn som behöver stöd och i så fall ställa dem i en kö för barn.
Traumabehandlingen sker i vanliga samtalsrum och ett större rum för till exempel gruppbehandling, fysioterapi, musikterapi. Man erbjuder traumabehandling utifrån det kunskapsunderlag som finns i dag, till exempel EMDR, PE, NET och Tf-KBT.
När det blir stora flyktingströmmar, som exempelvis nu från Ukraina, eller som från Syrien 2015 är det Röda Korset i stort (nationellt och internationellt) som agerar akut. Behandlingscentret är ingen akutverksamhet.
Tre tips i mötet med människor som upplevt våld i form av krig och tortyr
- Det finns en risk att vi i mötet med människor som flytt krig eller utsatts för tortyr, formulerar en mängd hinder — att arbeta med tolk, att relatera till någon som kommer från en annan plats, att situationen runt den hjälpsökande är instabil och stressig. Risken om man ramar in allt det som hinder för att sätta igång behandling är att vi exkluderar människor från vård som de behöver. Kan vi byta ut ordet hinder mot ordet utmaning?
- Många historier från krig kan innehålla grovt våld och ofta i kombination med en till synes hopplös situation i detta nu. Det gör så klart ont ibland. Samtidigt är det något så starkt och värdefullt i att känna att man hjälper och gör skillnad. Det är ett privilegium att få gå bredvid någon genom dimman av hopplöshet och få vara med när dimman skingras och man ser hoppet. Bästa sättet att orka är att mata lusten och energin genom att vara nyfiken, läsa på, söka kollegialt stöd och få uppleva processen när någon börjar må bättre.
- När vi träffar någon som erfarit krig har vi en fin möjlighet att även fånga upp den människans familj. Krig drabbar ju ofta hela familjer, men det är alltför sällan som barnen fångas upp. I mötet med föräldrar har vi chansen att hitta fler av de barn som behöver hjälp.
