Tema: Att vinna över hinder. Att ha adhd och arbeta som psykolog kallar Björn Skoglund Persson för en utmaning.
– Emellanåt är det svårt att passa in i en vanlig organisation. Jag kan ställa till det för mig själv och andra ganska mycket.
Text: Maria Jernberg
Foto: Lars Jansson
Han vill gärna berätta, är glad att bidra till neurotypiskas förståelse; Björn Skoglund Persson väntar på att bli uppringd hemma i lägenheten i Malmö.
– Jag har tagit min medicin nu, annars skulle jag aldrig kunna ha det här samtalet och hålla en röd tråd, säger han i luren.
Sedan fem år tillbaka arbetar han som skolpsykolog. I jobbet glömmer han, blir sen, kommer inte igång och har svårt med strukturen.
– Vi utbildar oss inte till sekreterare men vi ska vara sekreterare. Det finns en övertro på att psykologer klarar allt.
Björn är sjukskriven på halvtid. Det var i samband med jobbytet från Bup till elevhälsan han blev utbränd.
– När jag fick den här tjänsten förstod jag inte hur stora krav det fanns på självständighet och självreglering. Något år in i arbetet kände jag »shit, det här håller inte, jag faller«. Och även om jag fick förståelse från chefen då, räckte det inte för att bromsa utan jag smällde ganska hårt.
Stödet och anpassningarna i arbetslivet anser han är minimala. Han har fått hitta sina egna strategier.
– Jag ser till att bygga goda relationer till mina chefer och kollegor så de har förståelse för att jag funkar så här och fortsätter tycka om mig ändå.
Längs med vägen har han skaffat sig diverse arbetsmodeller.
– Jag tycker om att ordna och organisera, göra mallar för det jag ska göra. Även andra har tyckt att mallarna varit schysta, och det händer att jag går in och roddar i sånt jag inte ska, som i styrdokument för organisationen.
Han får passa sig för att hamna för länge i fel uppgifter. Samtidigt kan hans hyperfokus vara en styrka, saker kan bli väldigt bra. Han är till exempel en uppskattad föreläsare.
– Men jag kan också glömma att äta, att jag faktiskt är på rast eller att arbetsdagen är slut och att jag ska hämta lillan på dagis.
Något annat som hjälper honom i yrkeslivet är att han gör det han tycker om.
– Jag har brunnit för psykologi länge, länge.
Han berättar att han i småprat om ditten och datten zoomar ut. Det krävs ett intresse för att han ska lyssna. I samtalen han håller som psykolog använder han sina arbetsmodeller och papper och penna för att hålla sig närvarande.
– Jag ritar en karta medan vi pratar, där jag redan har ämnen klara för mig på olika nivåer. Då kan jag lyssna och placera samtalet och oss i kartan allt eftersom sessionen framskrider.
Även privat har Björn haft svårt att följa med när det snackas. Han har upplevt sig stå utanför och funka på ett annat sätt, men så startade han en facebookgrupp för psykologer med adhd.
– Jag har aldrig känt en sån tillhörighet någonsin, vilket är en ganska märklig upplevelse med tanke på att det är en grupp på Facebook.
I dag är de 153 medlemmar. Kriterierna för att få vara med är att vara psykolog och ha en diagnosticerad adhd. Diskussionspunkterna varierar.
– Från början hade vi ett starkt intresse att diskutera överlevnadsstrategier i arbete och relationer, och även mediciner – vad har ni testat och vad funkar?
Björns bild är att stressnivån är hög hos många i gruppen och att en hel del fått utmattningssyndrom.
– Sambandet mellan adhd och utmattning är inte helt klarlagt, men av förklarliga skäl är det nog lättare för oss att springa in i väggen.
I gruppen tramsas och skojas det också, stämningen är lätt kaotisk.
– Och en gång träffades vi på en pub i Göteborg. Det var lite magiskt, och kusligt först. Vi hade en mycket trevlig kväll.
Liksom de flesta andra i gruppen har Björn fått sin diagnos som vuxen. Innan utredningen hade han redan förstått.
– När jag jobbade på Bup mötte jag barn och ungdomar som var så lika mig, först tyckte jag »det är väl inget fel på er, hallå?« men de här barnen ställde ju till det hela tiden och behövde verkligen hjälp. Så det blev ett likhetstecken – har ni det, har jag det.
På sina arbetsplatser har han varit öppen med sin diagnos, tycker inte att han har råd att dölja den.
– Att få diagnosen var lite av en befrielse och nu kan jag säga till mina kollegor »jag har adhd och jag behöver hjälp med det här«.
Det händer att han berättar för elever och föräldrar han möter.
– Inte bara så från klarblå himmel, men om det är barn som själva har misstänkta koncentrationsproblem, kan det bli ett sätt för dem att slappna av.
Men han vill inte ge några generella råd hur man ska göra. Han ser klara fördelar med att informera sin chef men också en risk.
– Det är en funktionsnedsättning vilket ger rätt till ett visst stöd från arbetsgivaren, samtidigt sätter man mycket på spel. Berättar man att man har adhd så får man också möta fördomar, som: »Är du en vettig terapeut egentligen?« Folk tycker att psykologer ska behandla adhd, inte ha adhd.
Hellre än ett specifikt stöd till psykologer med adhd vill han se en förändring på samhällsnivå, en slags förståelse för att alla människor är olika. I dagens yrkesliv förväntas alla fungera på ett eller några få sätt.
– Vi förväntas prestera mycket, klara oss själva och arbeta med en jämn takt över dagen, över veckan och över året, när man med adhd kan ha ett väldigt ojämnt tempo. Det är inte okej för mig att sitta och drömma för jag måste ladda, medan det verkligen är okej att jag är hyperaktiv och jobbar ett dygn i sträck för att klara deadline – det gillar de, cheferna. Eller om jag sitter och skriver på en arbetsuppgift i veckor, det är heller inte okej, då undrar de: »Vad håller du på med Björn?«
