Kristina Hedman, ny ordförande för neuropsykologerna, är kritisk till “diagnoshysterin”.
– Det behövs ingen diagnos för att formulera vad som krävs för att personen ska nå sin optimala funktion, säger hon.
Text: Anna Wahlgren
Sedan Kristina Hedman var fyra år gammal har hon velat bli läkare. Precis som pappa allmänläkaren. Hon gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet men betygen räckte inte riktigt till för läkarlinjen och människointresset tog henne till det näst bästa alternativet: psykologlinjen. Hon hittade snabbt till neuropsykologin gjorde sin praktik hos Håkan Nyman Sveriges kanske mest profilerade neuropsykolog och har sedan examen arbetat vid rehabiliteringskliniken i Sundsvall.
Är neuropsykolog så nära läkare man kan komma?
– Eftersom jag är naturvetenskapligt inriktad har neuropsykologin fallit sig naturlig för mig. Jag har alltid haft en naturvetenskaplig inställning till världen och livet. Nästan alla tänker på adhd och autism när man pratar om neuropsykologi men till skillnad från de flesta andra neuropsykologer jobbar jag inte inom psykiatrin. Den somatiska verksamheten passar mig perfekt.
De patienter som hon träffar på rehabiliteringskliniken har en gemensam nämnare de har alla en sjukdom som på något sätt påverkar hjärnan: MS, ALS Huntingtons sjukdom olika demenstillstånd och de senaste två åren – covid-19. En typisk patient är också den som hjärnskaderehabiliteras efter en stroke eller olycka.
– Vi har ett stort upptagningsområde och mycket remittenter så patientunderlaget är varierat. Varje vecka ramlar jag på ett nytt spännande neurologiskt tillstånd som jag aldrig har hört talas om eller en demensfrågeställning som jag behöver djupdyka i. Jag får hela tiden läsa på, säger Kristina Hedman och sveper med handen över svarta pärmar och böcker med engelska titlar.
Hon har sett en hel del i alla fall tillräckligt mycket för att vara rädd om sin egen hjärna. När äldste sonen var fyra år tittade familjen på en Pippi Långstrump-film. I en scen tog sig Pippi runt på en cykel utan hjul. Sonen kommenterade inte den märkliga cykeln i stället utbrast han förskräckt: »Mamma hon har glömt cykelhjälmen.«
– Jag pratar ofta om cykelhjälm inte minst med mina barn. Jag skulle aldrig åka utförsåkning utan hjälm. När jag springer på isigt underlag har jag Icebugs.
Sveriges neuropsykologers förening (SNPF) är Psykologförbundets största yrkesförening med drygt sju hundra medlemmar. Framtiden för neuropsykologer är god, spår Kristina Hedman.
– Inom psykiatrin handlar ju väldigt mycket om neuropsykiatri och det finns ett stort behov av psykologer som kan göra utredningar. Att jobba med neuropsykologi handlar dock inte bara om att göra ett test och ställa en diagnos vilket många arbetsgivare tror. Arbetsgivarna efterfrågar snabba utredningar men saknar insikt i hur komplexa många ärenden är. Att se kognitiva funktioner ur olika aspekter och göra en sammanvägd bedömning men också att komma med förslag på åtgärder är neuropsykologens uppgift.
Uppdrag Gransknings serie Bokstavsbarnen på SVT har varit en snackis den senaste månaden. Flera ledande experter menar att det är skolans hårda kunskapskrav som tvingar fram diagnoser. Kristina Hedman håller delvis med.
– Min erfarenhet är att det råder diagnoshysteri. Allt måste heta något. Vartenda beteende ska ha en diagnos. Jag tycker inte att vi ska kategorisera. Ingen person är den andra lik det är människor vi jobbar med och alla har unika styrkor och svagheter. Men i dagens samhälle har det blivit populärt att ha en diagnos. Vissa föräldrar driver på utifrån sin kunskap och vad de har fått med sig från omgivning och media. Många inom läkarkåren driver också på. Inom psykiatrin finns det läkare som i princip ber psykologer att ställa en adhd-diagnos eller i alla fall göra en adhd-utredning. Jag antar att de tror att det är lättare att förstå en person utifrån en diagnos.
Kristina poängterar att hon inte vill framstå som en diagnosförnekare, men hon vill framhålla att oavsett om en person uppfyller kriterierna för neuropsykiatrisk diagnos eller inte så är det viktigt att se till hela människan.
– Att hitta en persons styrkor och svagheter att beskriva kognitiva förmågor och fallgropar. Som neuropsykolog ska jag formulera vad som krävs för att personen ska nå sin optimala funktion. Och det ska inte behövas en diagnos för det.
Hon tar ett exempel från sina egna barns skola. När sonen var i åttaårsåldern fick Kristina och maken höra av lärarna att han hade svårt att sitta still och att han ofta sprang runt i klassrummet. Kristina hälsade på i skolan och noterade att barnens bänkar var placerade i klungor sex bänkar i en kvadrat. Läraren höll till framme vid tavlan så vissa elever var hela tiden tvungna att vända på sina stolar för att över huvud taget kunna se läraren. Dessutom hade de gamla hederliga skolbänkarna med lock tagits bort i stället hade varje elev utrustats med ett eget skåp som var placerat längst fram i klassrummet. Varje gång en elev behövde ett sudd eller en penna var hen alltså tvungen att springa tvärs genom hela klassrummet.
– Eleverna hade hur många interaktioner som helst först och främst vid bänken – en kompis mitt emot två snett emot och två bredvid. Om du är liten sprallig och nyfiken är det jättemånga att kommunicera med. Jag gav läraren ett tips: testa att sätta eleverna två och två rikta bänkarna framåt i klassrummet och dra ner rullgardinen när det händer något spännande på skolgården. När de gjorde så blev både min son och andra elever lugnare. Springet försvann.
Bristfälligt genomförda utredningar kan få allvarliga konsekvenser för patienterna de kan få en felaktig diagnos eller en diagnos som de aldrig borde ha haft påpekar Kristina Hedman.
– SPNF har precis tagit fram ett dokument med potentiella fallgropar för den som får en diagnos. Hur blir det när man ska ta körkort? Söka polisutbildningen? Jobba som brandman? Tågförare? Pilot? Inom många yrken finns det begränsningar och man säger nej till sökanden med till exempel en autism- och adhd-diagnos.
Med det sagt skulle Kristina inte tveka att utreda sina egna barn – om det fanns behov.
– Självklart. Om jag såg att de hade uppenbara problem och begränsningar i livet. En autismdiagnos kan falla inom ramen för LSS och då har personen rätt att få stöd från samhället. Där är ju diagnosen jätteviktig. Men diagnoser ska inte överanvändas. Och vad händer om man vill avdiagnostisera? Om man inte känner sig hemma i sin diagnos – vart vänder man sig? Vården sysslar ju med sjuka människor inte friska. Det är inte vårdens roll att prioritera en avdiagnostisering för en person som fungerar bra i livet.
Kristina Hedman har precis tagit över ordförandeklubban i Sveriges neuropsykologers förening. Hon har varit en del av styrelsen i flera år och ser inte att ordförandeskapet kommer att innebära någon större skillnad.
– Vi kommer att fortsätta driva på för att specialistutbildningen ska bli tydligare målet är att Socialstyrelsen ska ha hand om legitimationen. SNPF vill förtydliga lärandemålen för neuropsykologer som det ser ut idag kan två utbildningar vara helt olika varandra. Ännu en viktig del i vårt uppdrag är att sprida kunskap om neuropsykologi bland annat via vidareutbildningar. Vad innebär en neuropsykologisk utredning? Hur ska man egentligen skriva ett neuropsykologiskt utlåtande? I den typen av frågor har vi tagit fram rekommendationer. Under pandemin köpte SNPF in Zoom vilket gör att medlemmarna kan få tillgång till föreläsningar vart de än befinner sig. Det är en jättebra pandemieffekt. Framöver kommer nog hybridföreläsningar att vara modellen att man både kan vara på plats och följa digitalt
I samband med att den här intervjun ska göras får Kristina covid. Hon har bara lätta symtom och redan andra sjukdagen springer hon milen.
– Covid slår så olika, det finns ingen riktig logik.
Den slutsatsen drar hon också efter att de senaste åren ha kommit i kontakt med en helt ny patientgrupp: de med långtidscovid.
– Många symtom är diffusa de syns inte i medicinska mätningar samtidigt måste vi vara öppna för att det fortfarande finns saker som vi inte vet om covid men som ändå märks rent funktionsmässigt. Många som var ordentligt sjuka våren 2020 har förfärliga minnen. Människor låg bokstavligen hemma och kippade efter andan och trodde att de skulle dö. De gick och lade sig och visste inte om de skulle vakna. Det är klart att det väcker ångest. Att sen inte bli trodd inom vården och att inte få någon stöttning …
Egentligen är det svårt att prata om kognitiva nedsättningar vid postcovid det finns nämligen inga bra studier att hänvisa till. De studier som har gjorts hittills är svaga underlaget är litet och det saknas kontrollgrupper, menar Kristina Hedman.
– Sannolikt samverkar biologiska förklaringar och psykologiska pålagringar på ett komplicerat sätt. Men det är precis som med NPF-diagnoserna – oavsett vad problemet heter och vad som är orsaken så behöver patienten hjälp.
Så länge vi pratar neuropsykologi forsar orden ur Kristina. När frågorna blir mer privata går det trögare. Hon beskriver sig som »extremt vanlig«. Hon medger motvilligt att hon lägger mycket tid på träning: »Men det behöver du väl inte skriva?«.
– Sedan 2016 har jag sprungit varje dag förutom en enda dag då jag flög och dagen försvann i tidsskillnaden. Att träna ger mig återhämtning och lugn och ro. Min skamgräns ligger på sex kilometer kortare än så springer jag sällan. Under helgerna blir det ofta två mil om dagen. Det är gjort före helgfrukosten. Jag lyssnar nästan alltid på en bok det är så jag läser skönlitteratur numera. Men jag är rädd för björnar så under vissa perioder undviker jag att springa i skogen.
Och så gillar hon att laga mat. Hon kan lätt tillbringa en hel dag vid spisen inte minst när det väntas gäster.
– Maken är också intresserad han har vunnit SM i grillning och i höst ska han och sonen vara med i hamburger-SM. Vardagsmaten är den stora utmaningen den blir lätt tråkig. Den här veckan har vi sjuttiotalstema. I kväll blir det fiskpinnar i går åt vi ärtsoppa en sådan där på tub. I morgon blir det dillkött. Mat och vin förgyller livet. Jag och några andra kvinnor har en vinklubb. Vi har vinprovningar på hemmaplan och har åkt på flera vinresor. Jag är inte särskilt kunnig men tycker att det är kul.
I år firar Kristina Hedman tjugoårsjubileum som psykolog och tio år som specialist i neuropsykologi. Drömmer hon fortfarande om att bli läkare?
– Det hade säkert varit stimulerande och lönen hade definitivt varit bättre. Men arbetsförutsättningarna hade varit annorlunda jag är väldigt förtjust i vårt sätt att jobba. Jag tror att det blev rätt bra som det blev.
Fakta/Kristina Hedman
Ålder: 48 år.
Bor: På Alnön utanför Sundsvall.
Familj: Man och tre barn 11, 14 och 16 år gamla.
Yrke: Psykolog specialist i neuropsykologi vid rehabiliteringskliniken i Sundsvall.
Aktuell: Ny ordförande i Sveriges neuropsykologers förening (SNPF).
4 x den mätbara människan
1) Går det att objektivt mäta psykiska funktioner och lidande?
– Nej det är svårt att göra det på ett kort och enkelt sätt. Man behöver se en helhetsbild.
2) Hur kan man skilja friskt från sjukt?
– För oss neuropsykologer handlar det oftast inte om friskt eller sjukt. Kognitiva funktioner rör sig på en glidande skala från att man fungerar som de flesta andra till att det avviker väldigt mycket från det som kan förväntas av en i ett visst sammanhang eller från hur man fungerat tidigare. Ibland kan det innebära att man uppfyller diagnoskriterierna för en viss sjukdom ibland inte.
3) Kan ny teknik hjälpa diagnostiken?
– Absolut men den kan också till stjälpa.
4) Vilken roll spelar kulturell kontext?
– Inom neuropsykologiskt arbete – väldigt stor. Inte minst är språket betydelsefullt. Den som inte har gått i skolan i Sverige kan antagligen inte svara på en kunskapsfråga som: »Vem var Astrid Lindgren?«. Många aspekter av testningen är kulturellt betingade. Vi vet till exempel att det är stor skillnad mellan att ha gått tre år i skolan och att inte alls ha gått i skolan. Om du är analfabet och aldrig har hållit i en penna kan du kanske inte rita en kub för du har aldrig tränat på det. Att jobba med tolk är ytterligare en aspekt av det här. Då har du en bisittare i testrummet hur bekväm känner du som patient dig då? Kulturanpassning är svårt och väldigt viktigt.
