Autismdiagnoserna bygger bara på klinisk erfarenhet.
–Behovet av riktlinjer är stort, säger psykologen Sebastian Lundström, Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri.
I början av 2000-talet var autismdiagnoser sällsynta, men sedan dess har utvecklingen tagit fart. Studier visar ökad prevalens över hela världen. I Stockholm hade till exempel 3.1 procent av barnen en autismdiagnos år 2016.

-Men det finns inga belägg för att symtomen har ökat, säger psykologen Sebastian Lundström, en av författarna bakom de nya riktlinjerna under ett seminarium.
Skälet är att kriterierna för diagnosen har breddats. Barn i åldern 7-12 år som får diagnosen visar hälften så många autismsymtom som för tio år sedan. Samtidigt har de ofta andra problem.
–Mellan 70 och 95 procent av barnen har andra barn- och ungdomspsykiatriska tillstånd. Autism förekommer sällan som den enda utmaningen, säger Sebastian Lundström.
Enligt de nya riktlinjerna ska det första steget i en utredningen vara mycket bred, den ska både ge en förklaring till besvären och utgöra ett underlag för lämpliga insatser.
Eric Zander, även han psykolog och medförfattare till riktlinjerna, anser att fokus på själva utredningen hittills har varit så stort att det blivit på bekostnad av insatserna.
–Insatserna handlar både om att mildra kärnsvårigheterna, som det sociala samspelet, men också om att förbättra funktioner och förebygga beteendeproblem som leder till ångest och depression.
Forskningen är det dock skralt med, evidens saknas för att insatserna ger effekt.
–Det mesta inom detta område är obeforskat men konsensus råder om att insatserna ger ökad livskvalitet, säger Eric Zander.
Fotnot: Arbetsgruppen bakom riktlinjerna består av Peik Gustafsson, specialist i barn- och ungdomspsykiatri, Sebastian Lundström, leg psykolog och Eric Zander, leg psykolog,