Hanna Wallensteen har fullt i kalendern de närmaste åren.
Hon är en av få psykologer som arbetar med minoritetsstress.
-Att ständigt vara beredd att utsättas för rasism är otroligt tärande, säger hon.
Text: Anna Wahlgren
Psykologen Hanna Wallensteen träffar dagligen personer som känner oro inför att möta rasism.
– Minoritetsstress handlar om vad som händer när människor som avviker från normen möter fördomar och negativa förväntningar. Stressen är kronisk, det är ingen stress som kommer och går, säger hon.
Ytterst handlar det om en upplevelse av att inte ses som likvärdig. Och när vi utsätts för långvarig negativ stress så ökar risken för en rad sjukdomar.
– Det är otroligt tärande på hälsan både fysiskt och psykiskt att ständigt behöva vara beredd på att utsättas för rasism.
Hanna tog sin psykologexamen för tre år sedan. Hon föreläste på heltid om minoritetsstress – men så kom pandemin. Över en natt avbokades samtliga föreläsningar.
– Vad ska hända nu tänkte jag. Samtidigt hade budet gått på Facebook om att det finns en svart terapeut i Stockholm. Jag är ju en av få svarta psykologer i Sverige. Jag började ta emot fler och fler klienter och blev snabbt fulltecknad. Nu har jag knökfullt.
Hanna Wallensteen har hon en lång väntelista och har slutat att lägga till nya klienter. I princip alla hennes klienter har utländsk bakgrund. Människor vill prata om det personliga intima och svåra med någon de tror kan förstå och känna igen det de beskriver.
– Om du lever i en icke-vit kropp så har du väldigt ofta ställts inför situationer där din icke-vithet har aktualiserats. Låt säga att klienten vill berätta om ett arbetsmöte då kollegorna började diskutera Black lives matter och en av kollegorna sa: »Jag tänker att all lives matter.« Kanske undrar terapeuten: »Men är det inte så då att all lives matter?« Om den vita terapeuten inte har fått hjälp att följa debatten, och dessutom har haft en liknande skolgång som jag då de här frågorna aldrig diskuterades, då är det inte osannolikt att frågan ställs. Terapeuten har svårt att snappa upp vad det är för slags diskurs den plötsligt har hamnat i, förklarar Hanna. Och klienten måste förklara för terapeuten varför frågan är så laddad och varför terapeutens kommentar är djupt problematisk.
– Kommentaren blir en signal till klienten att den inte kan prata om sina erfarenheter av rasism, säger hon.
Hanna är adopterad från Etiopien och kom till Sverige när hon var bebis. Hon växte upp i den akademikertäta stadsdelen Luthagen i Uppsala.
– De som såg ut som jag var antingen adopterade eller gästforskare. I princip alla runt omkring mig var vita: de jag såg på tv alla lärare alla på Ica människorna i reklamen. När mina föräldrar föreslog att vi skulle träffa andra bruna människor förstod jag inte varför. Det enda hon visste om Etiopien var det hon såg på tv.
– Människorna såg magra dammiga och olyckliga ut. När mina föräldrar undrade om jag ville åka till Etiopien kände jag: Nej tack jag vill hellre till New York eller till mina kusiner i Dalarna. Liksom de flesta andra adopterade har Hanna ofta fått frågor som: »Jaha du är adopterad. Har du varit tillbaka? Vad säger dina adoptivföräldrar om att du åkte tillbaka?«
– Det är så många överträdelser av personliga revir att jag inte vet var jag ska börja.
Hanna har hållit på mycket med teater. Det märks. Hon är underhållande att lyssna på hon illustrerar det hon säger med att spela upp små scener och byter röst när hon gestaltar olika personer.
– När jag var liten tyckte jag att frågorna om mitt ursprung var helt i sin ordning. Jag var en glad ambassadör för adopterade. Det är bra att människor förstår att sådana som jag också är normala tänkte jag. Många adopterade ägnar hela livet åt att vara goda representanter. Vi har en medfödd benägenhet att vilja kategorisera eftersom det hjälper oss att förstå vår omvärld. Men vi är alltid ute och cyklar när vi ställer frågor för att sätta etiketter på människor menar Hanna.
– Om man plötsligt blir akut sugen på att etikettera en människa så tycker jag att man ska fråga sig själv: Varför undrar jag det här? I terapirummet brukar vi psykologer väga vilka frågor vi ska ställa och varför. Ska jag hjälpa en klient med panikångest så är det kanske inte relevant att veta varifrån personen kommer.
Men är det inte intressant att prata om olika länder och kulturer? Många taxichaufförer älskar ju att prata om sitt land och ursprung försöker jag.
– Gör de? Eller älskar de att ha kunder? Självklart beror det på hur man ställer frågorna. Bäst är förstås att sätta frågan i ett sammanhang till exempel: »Ursäkta mig jag har varit mycket i Etiopien. Och nu undrar jag om du möjligtvis kommer från Etiopien.« Samhällets normer uppstår inte av sig själva. Det är vi människor som skapar dem men det är också vi som kan ifrågasätta och förändra dem menar Hanna och tar ett nytt exempel. Sin egen längd. Hon är 150 centimeter. När hon gick på högstadiet blev hon kallad till skolsyster som sa att hon inte växte enligt längdkurvan och att hon behövde gå till en doktor. Läkaren satte in tillväxthormon. Varje dag i två års tid tog Hanna sprutor för att bli längre.
– Hormonet gav dock ingen fysisk effekt jag hade behövt börja tidigare. Men det hade en psykisk påverkan. Det skickade ett otroligt tydligt budskap att det är fel på mig att jag inte duger som jag är. Det var aldrig någon som undrade om det var ett problem för henne att vara kort.
– Tänk om jag hade getts möjligheten att i förtroende få berätta om niorna som tråkade mig om någon hade förklarat för mig att det var mobbarna som var problemet inte jag. Det var heller ingen annan än mina föräldrar som berättade att i Etiopien är min längd normal.
Eftersom det saknas information om biologiska släktingar bakåt har det varit viktigt för Hanna att få barn.
– Jag har alltid undrat hur det känns att ha en biologisk släkting. Det är något som de flesta tar för givet men för mig är det något väldigt annorlunda – att se mig själv i en annan människa. Men att få barn innebär också utmaningar. Hanna vill skydda dem från rasism och från att råka illa ut.
– Vi är många icke-vita som har haft “the talk” med våra barn. Som har känt att vi måste tala med våra barn om att de ska vara försiktiga om de blir konfronterade av vakter och poliser. Sitter de med sina vita kompisar på bussen och det blir stökigt så är det sannolikt de som kommer att bli tillsagda först oavsett vem som stökade mest. Rasism finns överallt och på alla nivåer i samhället, konstaterar Hanna.
– Under hela uppväxten fick jag höra n-ordet. Jag har mött rasism på vårdcentralen när jag hämtat barn på förskolan och när jag sökt arbete. Allt var klappat och klart efter en arbetsintervju per telefon men när jag sa: »Vi ses där och då jag är lätt att känna igen – jag är mörkhyad och ganska kort« så bad personen plötsligt om att få ringa tillbaka och det blev aldrig något jobb, säger Hanna.
Hanna reser sig upp för att vädra. Timmarna går och vi har pratat engagerat. Intervjun görs på hennes mottagning på Södermalm. I bokhyllan trängs böcker om minoritetsstress och överst på hyllan står en flätad korg som används vid etiopisk matlagning. Det är här Hanna tar emot patienterna. Ungefär hälften söker uttryckligen för minoritetsstress de övriga för allmän psykisk ohälsa. Men hur jobbar man med minoritetsstress rent konkret?
– Många gånger handlar det om att validera. »Jag förstår att det här är problematiskt för dig. Jag ser det också som problematiskt.« Det kan också handla om att urskilja– kan det du känner höra ihop med dina erfarenheter av att tillhöra en minoritet eller är det något annat? Kanske en kombination? Som psykolog kan jag hjälpa klienten att få syn på sådan här problematik och reda ut vad som är minoritetsstress och vad som är annan psykisk ohälsa. Självklart behöver man inte vara icke-vit psykolog för att arbeta med minoritetsstress, understryker Hanna.
– Det är det väl ingen som tror men jag vill ändå säga det. Jag kan ju ha homosexuella patienter utan att vara homosexuell. Men jag är medveten om att min kunskap är begränsad på området. Jag ser kanske till att läsa på lite extra. Om jag är osäker säger jag: »Det här kanske jag borde veta men det gör jag inte.« Jag ber däremot inte min klient att ta av sin dyrbara tid till att utbilda mig. Det gäller att vara medveten om sina resurser och begränsningar. En bra början är att åtminstone börja prata om minoritetsstress menar Hanna.
– Jag känner inte till att man gör det på något psykologprogram i Sverige i dag. Jag kom i alla fall aldrig i kontakt med minoritetsstress i relation till etnicitet och hudfärg under utbildningen och jag gick ändå ut så sent som 2017. Men det är kanske inte så konstigt med tanke på att psykologkåren är så vit konstaterar Hanna.
– Ja hur lätt gör vi det för människor med utländsk bakgrund att bli psykologer i Sverige? Ta alla dem som har en utländsk utbildning. Det är extremt komplicerat för psykologer att få en utländsk utbildning validerad och ekvivalerad i Sverige. Dessutom föredrar många med utländsk bakgrund att deras barn läser något annat än psykologi. I många länder ser man hellre att ett begåvat barn blir jurist, läkare, tandläkare eller ekonom. Bekanta yrken som man vet kommer att uppskattas av släkt och vänner i ursprungslandet.
I samband med Black lives matter-manifestationerna i somras skapade Hanna en Facebookgrupp för icke-vita psykologer: »POC-psykologer och -psykoterapeuter i Sverige«. Gruppen har strax under 60 medlemmar varav många är studerande. Kravet för att gå med i gruppen är att du identifierar dig som svart brun eller »person of colour« (POC).
– I gruppen har vi diskuterat våra upplevelser av att möta rasism hos klienter och kollegor. Vissa patienter vill ha en »svensk terapeut«. Vad betyder det? Och hur förhåller vi oss till det? Det finns också erfarenheter av att ha kollegor som tror att vi inte kan eller förmår. Men många har också erfarenheter av positiv förväntan. Att en klient kliver in i terapirummet och skiner upp när den får syn på den icke-vita terapeuten. Om en klient skulle ifrågasätta Hanna som psykolog utifrån hur hon ser ut skulle hon fråga: Hur tänker du nu? Kanske svarar klienten att den ska prata om känsliga saker och vill att psykologen ska kunna relatera till det som sägs. Då skulle Hanna fråga om det är något särskilt som ska diskuteras som gör att det blir svårt med just henne? Oftast skulle hon föreslå att de i alla fall testar en gång och ser hur det blir.
– På en allmän arbetsplats är det viktigt att ha en genomtänkt och förankrad policy för sådana här situationer. Det sämsta är att låtsas som om problemet inte finns, säger Hanna.
Fokusera gärna på likheterna snarare än på skillnaderna mellan människor är ett av Hannas övergripande råd. Hon minns den där gråtrista novembermorgonen då hon satt på pendeltåget. Hon var trött och hade absolut inte lust att prata med någon. På en av stationerna klev det på en tant och Hanna befarade att det var en »fråga-tant«. Hanna tittade demonstrativt ut genom fönstret. Men snart kände hon ett pick-pick på axeln. Motvilligt vände hon sig mot kvinnan som leende utbrast: »Titta vi har likadana väskor och vi har tryckt ner paraplyet på precis samma sätt.«
– Hon frågade inte om mitt ursprung i stället påtalade hon en likhet. Där satt hon och jag på pendeltåget och var – likadana. Vi verkade ha samma smak. Plötsligt var det inte intressant att prata om det som hade varit i stället började vi diskutera vart vi var på väg. För det visade sig – som det ofta gör om man ger människor en chans – att vi var på väg åt samma håll.
Fakta/Hanna Wallensteen
Ålder: 49 år.
Yrke: Psykolog med fokus på minoritetsstress.
Bor: I Stockholm.
Familj: Sambo och fyra barn.
Bakgrund: Vårdlinjen på gymnasiet. Ägnade några år åt teater läste fristående kurser i psykologi. Gick psykoterapiutbildning på S:t Lukas arbetade inom socialtjänsten och som föreläsare. Började psykologprogrammet som 40-åring. Tog examen 2017 och gjorde PTP som skolpsykolog.
Gör: Driver egen praktik på Södermalm i Stockholm. Föreläser om adoption normer rasism och minoritetsstress.
