DEBATT. Låt oss läsa både Freud och den mest radikala behavioristiska litteraturen. Vad kan vara negativt med belästa studenter, skriver psykologstudenten Hugo Nabo.
Som ett resultat av den debatt (DN Debatt 14/10) som blossat upp den senaste tiden angående den psykodynamiska praktikens vara eller icke vara känner jag att det är nödvändigt med en replik från en av de studenter som i dagsläget ges en utbildning baserad på vad som på flera håll kallas för pseudovetenskap. Det handlar om att gå psykodynamisk inriktning på psykologprogrammet.
Under introduktionskursen till psykologprogrammet fick vi studenter höra att de flesta elever sökte sig till programmet på grund av en önskan att hjälpa andra människor. Som tidigare nämnts i denna debatt hjälps cirka hälften av psykiatrins patienter av den KBT-behandling som de erbjuds (Psykologtidningen 5 oktober).
Detta skulle man kunna tolka som att vi studenter alltså måste sänka våra krav till att endast hjälpa hälften av de lidande, till förmån för att den metod som för närvarande anses bäst ska få allt kliniskt utrymme.
Gemensamt för flera debattörer som riktar kritik mot psykodynamisk terapi är att de vill minska den andel litteratur som inte är direkt kopplad till evidensbaserad metod. Ofta exemplifierat med Freud. Detta synsätt på litteratur och kunskap överlag tycker jag är ytterst märkligt.
Vi studenter ska alltså undanhållas den litteratur som i mångt och mycket utgör grunden för dagens psykologiska terminologi och tänkande. Jag som student finner stor behållning i att förstå det historiska och teoretiska sammanhang som ligger till grund för modern PDT, och i vilken även KBT har kunnat växa fram. Argumentet att viss litteratur saknar direkt koppling till evidensbaserad behandling är haltande när det handlar om en så pass lång utbildning som 5 år.
Mitt förslag är att vi som läser psykodynamisk inriktning även får läsa den mest radikala behavioristiska litteraturen för att kontrastera vår inriktning. Vad kan vara negativt med belästa studenter i den framtida kåren av psykologer?
Under mina studier har jag genomfört en kandidatpraktik samt extraarbetat inom psykiatrin. En erfarenhet jag gjort i mötet med patienter är att många anser sig ha blivit hjälpta av den KBT-behandling de fått. De kan hantera vardagen på ett bättre sätt. Ändå söker de vård på nytt. På frågan hur de mår blir svaret beklämmande ofta att de oavsett beteendeförändringarna mår lika dåligt som innan.
Att jag valde PDT- inriktning beror på att jag är övertygad om att det existerar ett mänskligt psyke bortom objektivt observerbara symtom och beteenden. Jag finner det psykodynamiska arbetssättet mycket användbart när det kommer till att förstå patientens upplevda lidande. Ett fokus som jag annars tycker hamnar i skymundan i jakten på direkt observerbara beteenden. Om vi psykologer inte tar den subjektiva upplevelsen av att vara människa i beaktande, vem ska då göra det?
Jag vill avsluta med att berätta att vi hittills under åtta terminer på psykologprogrammet på Stockholms universitet inte läst en enda obligatorisk text av Freud. Det har jag fått ombesörja på min egen fritid. Det har varit lärorik läsning.
Hugo Nabo
Student på psykologprogrammet vid Stockholms Universitet
