– Det finns ett slags humbug i manualernas stora antal av olika psykiatriska diagnoser, vilket också genetiken visar. Det säger Fredrik Svenaeus, professor vid Södertörns högskola.
Miljöfaktorn behöver inte hamna i skuggan till följd av framstegen inom psykiatrisk genetik. Inte heller den drabbades egna upplevelser och tankar kring sin sjukdom, den fenomenologiska aspekten. Kanske tvärtom. Det tror Fredrik Svenaeus, filosof och författare till flera böcker om bland annat synen på diagnoser och sjukdomars mening utifrån ett fenomenologiskt perspektiv.
Han är mycket kritisk till den – som han själv uttrycker det – »överdrivet finmejslade psykiatriska diagnostiken«.
– Diagnosmanualerna har varit upptagna med att hitta distinkta diagnoser, men är det något som den psykiatriska genetiska forskningen verkligen visar så är det hur tokig den uppdelningen är, säger han.
Att forskningen har kunnat visa att det är en stor mängd gener som var och en bidrar till en liten ökning av sårbarheten för psykisk sjukdom, och att det dessutom finns en betydande genetisk överlappning mellan olika diagnoser, vittnar om att de flesta bär på en sårbarhet i någon utsträckning.
– Det illustrerar att psykiska sjukdomar är dimensionella inte kategoriska, och att vi alla i någon grad är deprimerade, ångestdrivna och kanske psykotiska, säger Fredrik Svenaeus.
Leder framstegen inom psykiatrisk genetik till att nuvarande klassificeringssystem blir obsolet, att det kanske handlar om några få kluster av sjukdomar, innebär det inte att patientens egna upplevelser blir mindre viktiga, tror han.
– Ska vi kunna hjälpa patienter måste vi fortfarande förstå mer om deras livssituation, vad de känner, tänker och upplever.
Beteendegenetiken visar dessutom att det även finns biologiska förklaringar till en rad positiva och livsnödvändiga egenskaper.
– Vi kommer att hitta genetiska förklaringar till kreativitet, empati och andra egenskaper som vi verkligen behöver. Det är en viktig aspekt och den finns inte med på samma sätt vid somatisk genetik, säger Fredrik Svenaeus.
Men den nya kunskap som psykiatrisk genetik genererar kommer inte att leda till att även diagnosmanualer såsom DSM förändras. Åtminstone inte inom en överskådlig tid, tror han.
– Får vi biomarkörer för olika psykiatriska diagnoser, och kan ställa diagnos med hjälp av ett blodprov, så kan det verkligen leda till att diagnosmanualerna förändras. Men det som är mest slående just nu är hur lite man vet om hur och varför generna kan leda till psykisk sjukdom, säger Fredrik Svenaeus.
Generna kommer, oavsett den psykiatriska genetikens framsteg, förmodligen att bara kunna förklara en begränsad del av etiologin. Miljöfaktorernas betydelse kvarstår.
– Man vet fortfarande väldigt lite om vilka faktorer det handlar om. Det tycks i ganska liten utsträckning handla om föräldrar och uppväxt, utan snarare om slumpmässiga händelser i livet och mer övergripande kulturfaktorer. När man alltmer förstår hur stor andel av orsakerna som kan tillskrivas miljöfaktorer borde det också leda till ett mycket större intresse för att studera vilka dessa egentligen är, säger Fredrik Svenaeus.
