3 frågor till klimatpsykologen Kali Andersson som erbjuder ”snabbterapier” och deltar i panelsamtal när Nordiska Museet i Stockholm arrangerar en helkväll om Arktis, kvinnorna och klimatet den 4 mars.
Unga kvinnor är den grupp som känner störst oro för klimatfrågan, enligt Sifo. Varför?
-Det finns flera teorier, till exempel att kvinnor formas till att bli mer omhändertagande och att miljökommunikation fokuserar på saker som att “ta hand om planeten och framtida generationer”. Men jag tror också att det handlar om att många män genererar högre utsläpp, genom till exempel bilresor och köttkonsumtion, och då hamnar i kognitiv dissonans. Det är svårare att acceptera ett problem där man själv beter sig tvärt emot hur man borde.
Hur reagerar du på att enskilda individer tar på sig ett så stort ansvar för klimatfrågan?
-Det är otroligt slående hur marinerade vi västerlänningar är i ett individualistiskt tänkande. Även när vi föreläser om vikten av kollektivt engagemang, kan slutsatserna från studenter eller publik bli åtgärder i det egna hushållet. Hållbarhet innebär att vi behöver röra oss till ett helt annat sätt att tänka. Det är inte gjort i en handvändning men kan å andra sidan leda till stora förbättringar och ökad kollektiv intelligens när vi väl har förändrat kulturen i grunden.
På Nordiska Muséet ska du erbjuda ”snabbterapi”. Berätta.
-Haha, jag hade nog inte själv valt ordet terapi men arrangörerna tyckte det lät kul. Det kommer att vara ett panelsamtal och därefter finns det möjlighet att ställa frågor till mig när jag gått av scenen. De flesta brukar undra hur de kan engagera sig och stötta andra på bästa sätt, och det älskar jag att vägleda folk i!
